Tack ambassaden i Madrid.

torsdag 15 februari 2007

Tack ambassaden i Madrid.

Idag får jag ett provisoriskt pass till Ted på konsulatet i Barcelona.

6 kommentarer:

Shadow sa...: Tur att det löste sig i tid.; 1:45 em
Anonym sa...: Hej!
Jag måste bara säga hur glad jag blev när jag hittade din blogg. Du verkar leva det liv jag drömmer om att få göra. Du inspirerar och gör mig ännu mer motiverad att ta steget att flytta till Barcelona när skolan är slut :)
Jag blir också lite nyfiken, pratar du flytande spanska?

Ha det bra!; 4:54 em
Anonym sa...: Utmaningar kanske inte är din grej, men det här kan ju ändå vara det..

http://hallo.blogg.se/150207212944_innan_flyttlasset_gr.html; 10:38 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Tack Michaela.

Nej, tyvärr, jag pratar INTE flytande spanska.

Jag talar i ständig presens med oböjda verb.

För någon som inte kan spanska, så kan det låta som jag kan, men jag hittar på ord, har dåligt uttal och grammatiken är bedrövlig.

Men jag pratar dagligen ändå. Och ler.

Man kan säga att jag är en duktig nybörjare på spanska.

I jobbsammanhang talar jag alltid engelska.; 1:05 fm
Anonym sa...: Hej Maria

Jag läser din blogg och tycker det är så kul att se vad som händer i ditt liv, har också blivit inspirerad att blogga själv!

Jag tycker det är kul att se att ni mår bra hela familjen.

Kram Anna Ekstedt

Har inte din mailadress; 5:24 em
Anonym sa...: Bra att Ted får sitt pass i tid. Varmt välkomna till Stockholm!; 6:42 em

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

torsdag 15 februari 2007