Vänskap kan komma plötsligt.

Jo, fortsättningen på söndagsföljetongen blev som i en amerikansk må-bra-film faktiskt. Jag struntade i städningen. Promenerade ner till strandcaféet. Kaffemaskinen var trasig. De hade slut på vatten. Jag äter en sallad och dricker Sprite.

Men vad ser jag? Några bekanta ansiktet i solljuset med kalla öl på bordet. Känner att jag inte riktigt passar in som nybliven mor och Ted sovande i barnvagnen. Dessutom är jag äldre än alla. Tror jag.

Men... har man party i blodet, så tackar man ju inte nej när man blir inbjuden... så vi sitter där hela dagen och halva kvällen.

Alla glada grabbar blir kära - i Ted som går laget runt och får pussar och kramar av framför allt Nicolas från Kroatien, som blir orolig för att Ted kanske fryser om fötterna och borde bäddas in i filten lite mer.

När vi ser solen vandra nedåt bjuder våra spansk/fransk/tyska grannar som jag känt i precis en vecka hem hela gänget på vinprovning till deras terrass som ligger på 16:e våningen precis vid strandlinjen med 180 grader Medelhav som utsikt.

Jag blir kär. Först i mannen i huset, German, som lyckas natta min pigga Ted och sedan bjuder mig på det ljuvligaste rödvin jag någonsin smakat. Sedan blir jag också kär i hans konstnärliga fru Eva, som ställer sig i köket och spontant svänger ihop en Thailändsk specialkomponerad meny till hela strandgänget - där jag är hennes äldsta vän... Vi har ju ändå känt varandra i 7 dagar.

Och så börjar vi dansa till Black Eyed Peas och klockan är över midnatt.