Vänskap kan komma plötsligt.

torsdag 1 november 2007

Vänskap kan komma plötsligt.

Ted och Rosa från Peru möttes på stranden vid Barceloneta i eftermiddag.

6 kommentarer:

Anette sa...: Absolut kan vänskap komma plötsligt, men man ska kunna ge uppmuntran och kritik i en kommentar, jag tycker det är kul att få båda delar, får en att tänka efter emellanåt. Om jag tycker du är korkad ;) i ordets bemärkelse kan jag inte uttala mig om jag känner dig ju inte personligt utan bara via internet, och din resa på din blogg med din familj precis som jag och min familj speglas i min blogg. Och ens familjer ska vara speciella, du tycker givetvis din är mest och jag min...precis som det ska vara. Titta gärna in fler ggr, vi kanske kan få ett utbyte av varandra eftersom vi båda är så speciella; 7:58 em
DeepBlueSea sa...: älskar barceloneta. Vi bodde där i 5 dagar för ett par år sedan. Hur blev den nya Mercat (saluhallen)?

Vår lägenhet låg på samma gata som El vaso de oro. Har du varit där? De gör en helt makalös rätt med finaste nötkött som de skär upp i tärnor medan de sjunger och har sig. Underhållande gubbar. Sedan steker de köttet a la plancha tillsammans med tomater. Allt precis vid bardisken. Tror inte de hade mer än lite salt på.

Smaken var alldeles fantastisk. Ett sånt där matminne vi har. Aj nu saknar jag Barcelona!! muchissimo!

Saludos, Martin; 12:41 fm
la linda sa...: oooh... vilken superfin bild!; 9:52 fm
Patri sa...: Vad sött !!!; 1:36 em
Anonym sa...: Tager du denne Ted att älska honom i nöd och lust........?
Jaaa!!
Farmor; 8:20 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Tack.; 8:54 em

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

torsdag 1 november 2007