Känner mig som en svikare.

lördag 1 december 2007

Känner mig som en svikare.

Jag är otrogen. Inte mot min man. Men mot dig. Känns det som. Jag fastnar allt längre tid framför Facebook och ägnar allt mindre tid till min blogg.

4 kommentarer:

Anonym sa...: Jag vägrade gå med i FB ett bra tag för jag trodde jag skulle bli helt hooked. Gick med till slut för det var enda sättet jag kunde se vissa vänners foton.... I don't get it!! Förklara snälla.... Helt uppriktigt så vet jag ej vad folk gör där? Letar man folk? Vad gör du när du är på FB? Jag tror kanske att jag missuppfattat syftet eller ngt. Och tro mig , jag är en sådan person som annars älskar sådant här!!
Jag är förresten glad att du ej slutade blogga. Du är den bloggaren jag följer som jag har de mest komplicerade känslor inför... Och det är ju så det skall vara! Livet är ej svart eller vitt. Överge oss ej!!; 5:01 fm
Evergirl sa...: Facebook är lysande just för att leta rätt på gamla skolkamrater och andra vänner man tappat bort sen länge... men sen är det inte så mycket mer.

Liten varning dock för det som svenska tidningarna har påpekat - man avskriver sig alla rättigheter till det man publicerar, så vill Facebook trycka upp dina meddelanden eller bilder och tapetsera stan med dem så har de rätt till det. Känns inte helt okej.; 2:37 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Facebook är som ett mingel med samtal bland mina vänner från nu och då.

Det är ett fantastiskt verktyg att kunna umgås online med de man redan känner i den vanliga världen - om man inte har möjlighet att träffas fysiskt lika ofta.

De kompisar jag lärt känna i livet från tiden i Australien, San Francisco, Barcelona, Stockholm, Umeå och Hudiksvall är jag uppkopplad mot och mailfunktionen är ett enkelt och direkt sätt att hålla relationen levande. Med bilderna och den personliga sidan känns det roligare och närmare än den vanliga mailen.

Några av mina nära svenska vänner har också flyttat utomlands, men det märks inte online att de numera bor i Singapore (Linda), Costa Rica (Charlotte), Los Angeles (Kiki) och Shanghai (Malin) och de flesta andra bor ju i Stockholm vilket också är en bit härifrån.

Fast avståndet online är lika långt som till grannen här i Barcelona.

Jag kan vara en del av mina vänners liv genom att titta på bilder på deras familj och vänner, skriva meddelanden, peppa och se hur de bor och vilka vänner som de umgås med numera.

Fast att träffas på riktigt är förstås alltid bäst och om de flesta man känner och tycker om bor i samma stad, så är det förstås bättre att ses nere på stan eller hemma hos varandra.

Att Facebook dessutom äger rättigheterna är förstås en obehaglig grej. Om det missbrukas vore det ju otrevligt. Men jag är tror folk om gott och babblar vidare.

Vore coolt om Facebook kopplar på en chatt som Skype eller MSN också, men det kanske bara skulle bli rörigt.; 6:44 em
Anonym sa...: Snälla, mer tid på bloggen istället för facebook.; 11:32 fm

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

lördag 1 december 2007