Apropå byråkrati.

Besökte Försäkringskassan idag. Den spanska alltså. För femte gången på en månad. Märkligt kan tyckas.

I Sverige besökte vi ett akutsjukhus när yngste sonen fick svårt att andas. Vi var där fem minuter, fick ett recept utskrivet och min son blev frisk. Vi betalade 1400 SEK eftersom vi är utskrivna ur Sverige.

Man får tillbaka pengarna om man lämnar in kvittot till den spanska Försäkringskassan. Så jag har gått dit.

Första gången hade jag med mig kvittot, mitt svenska ID-kort (körkortet), mitt spanska ID-nummer (NIE-intyget), kopia på mitt stulna spanska ID-kort, min spanska patientbricka, mitt spanska socialförsäkringskort och min sons spanska patientbricka och socialförsäkringskort.

Men nej, icke, efter en timme i kö fick jag veta att jag inte var klok som inte förstod att detta absolut inte räcker för att identifiera mig. Visst, han såg mitt namn i datorn och såg på alla mina medtagna papper att jag var jag. Men utan mitt svenska pass och polisanmälan på att mitt spanska ID-kort är stulet så kunde han inte hjälpa mig.

Mitt pass låg på den kinesiska ambassaden och väntade på visum.

Följande tre gånger jag varit där har det varit så mycket folk att väntetiden på närmare 2 timmar har gjort att jag vänt i dörren.

Tydligen är det så att alla som är sjuka måste besöka Försäkringskassan på tredje sjukdagen för att få sjukpenning. Det är fyra blanketter som måste fyllas i. I vissa fall - om man är riktigt sjuk - kan man skicka en vän som går dit istället.

Om man är nyförlöst måste man sitta i samma väntrum som alla dessa sjuklingar med sin sköra lilla bebis om man vill få mammapenning. I Sverige ringer man väl bara in...

Hur som helst. Idag gick jag dit igen. Med alla dokument. Men de ville också se min sons pass. Jag svarade att han inget hade!

Ett pris på mitt huvud.

Idag ringde en man och frågade vad jag kostade. Jag gav honom prislistan. Man är inte så billig. Han lät smått förskräckt. Då han fick lite lokal rabatt. Man vill ju inte kosta skjortan.

Och jag vill gärna ha uppdraget.
Fortsättning följer hoppas jag.

Ok, jag fattar.

Såg avsnitt 2 av TV-stjärnan. Leo är en skön kille. Och Fredrik förstås. Jag borde ha varit en av de 20, men ärligt talat tror jag faktiskt inte att jag platsat bland de tio aspiranterna. Jag är 15 år äldre än de flesta och har lagt på mig för många professionella skyddslager. Mitt spontana uppriktiga jag glömmer jag bort framför en kamera. Jag känner det. Dessutom vill de hitta någon som når fram till de unga invandrarna i svenska förorter som Norsborg och Rosengård. Där har jag aldrig ens varit. Och jag antar att det inte räknas att jag bor intill La Mina som är de fattigaste och stökigaste invandrarkvarteren i Barcelona.

Är det för att en duktig svensk får folk att tro att vi andra svenskar också är bra?

När jag kör bil till skolan - istället för att cykla - så lyssnar jag till Dani Moreno i programmet El Gallo Máximo på kanalen Maxima FM. Skruvar upp volymen och dansar i bilen, så mycket det nu bara går när man sitter ner. Blir alltid lika glad när han spelar Robyns With Every Heartbeat. Bara för att hon är svensk så blir jag stolt. Varför blir man det egentligen?

Och sedan sågs vi aldrig mer.

Det finns vissa människor som finns i ens liv - men som man aldrig tänker på. Förrän de är borta.

Elena - som serverade mitt kaffe på mitt favoritfik har slutat. Jag har varken hennes efternamn eller kontaktuppgifter och eftersom jag inte varit där på ett tag hann jag inte säga hej då. Känns jättemärkligt eftersom jag började äta frukost där under min graviditet och sedan tog en frukostfralla där varje dag med Ted, så hon har sett mitt barn utvecklats och vi har pratat om allt, men mest inget särskilt.

David - som jobbade på strandbaren där jag brukade ta mitt eftermiddagskaffe jobbade inte längre där sommaren därpå. Vi sågs som hastigast när jag cyklade hemåt en dag, men jag tänkte aldrig på att säga något annat än hej.

Samma sak med några av våra grannar; Cesar & Lola. Vi brukar mötas på innegården, våra barn leker och vi pratar varje vardag. Men nu har de flyttat och jag vet inte mer.

Så konstigt. Grannar och folk som jobbar där man hänger är ju inte mina vänner utan någon man möter av en tillfällighet.

Ändå kan jag sakna vår kontakt när den är borta.

Det är inte alltid så enkelt med det svenska språket heller.

Payandé från Iran fascinerades av det ideliga tackandet i Sverige.

"Jag förstod att det där med Tack var ett kodspråk, att det var viktigt att säga det vid rätt tillfälle. Det krävdes intuition och tog tid att lära sig. Och så gjorde man fel.”

Och fel gjorde hon. I en etikettbok hade hon läst att man tackade för senast i Sverige. Så dagen efter en middag som höll på till efter midnatt, sökte hon upp den svenske värden som satt i sammanträde:

"Jag knackade på, stack in huvudet, vände mig till honom och sa: Tack för i natt."

Ur artikeln: ”Bilden av svenskar förändras” i SvD

Lätt som en plätt.

Det känns som att det gick bra på spanskaprovet. Jag är bra. Min fröken är dum.

Tänkte inte på det...

Vi pratade om att åka till ett varmt och skönt ställe på sportlovet för att kunna koppla av hela familjen.

I Asien har jag aldrig varit, men jag har ju hört att Thailand är fint och badvänligt. Men så kom vi ju på att vi vill träffa våra roliga vänner Malin & Ramon som flyttat dit. Ja, inte till Thailand - men till Asien i alla fall. Kina ligger ju också långt därborta någonstans. Och i min hjärna är alla ställen som ligger långt borta heta sommarparadis. Helt pucko logik naturligtvis.

Idag fick jag ett mail som bekräftar mina bristande geografikunskaper:
"Skriver ifràn ett alldeles snövitt Shanghai!! Skolan är inställd pà grund av "ovädret" och alla barn är hemma och gör snöänglar och bygger snögubbar... " och i SvD skriver de att Kina har mobiliserat armén för att bistå räddningsstyrkor sedan ett ymnigt snöfall lamslagit delar av Kina och minst 50 personer har omkommit!

Fast vem behöver egentligen sommar på semestern när solen skiner varje vardag försöker jag tänka, samtidigt som jag absolut inte alls funderar på om vilda lillebror kommer att tycka om att sitta still 20 timmar i mitt knä på flygplanet.

P.S. Dessutom längtar vi efter att få träffa M & R & A & N.

En riktigt antiklimax.

Historien om castingen.

Lördagen den 24 november var jag på casting för programmet TV-stjärnan i Stockholm.

Jag åkte upp från Barcelona glad i hågen. Såg fram emot tuffa utmaningar. Väntade och väntade. Sedan fick jag gå in i en loge med en ung tjej. Hon sa:

- Du, jag var sen i morse, så jag har inte läst på din profil. Berätta om dig själv.

Jag berättade. Hon sa efter ett tag:

- Du verkar ju vara seriös, men var är din personlighet?

Öh...

- Ja, jag tror säkert att du skulle vara duktig nyhetsuppläsare, men du verkar inte ha tillräcklig personlighet för att bli programledare. Du är så seriös. Varför skulle folket framför TV:n gilla dig?

Öh...

Men jag ger dig en chans ändå. Vi ska diskutera alla kandidater efter lunch och jag behåller ditt namn i alla fall. Här får du en "kanske" -lapp.

Så jag stannade kvar och väntade i flera timmar till. Pratade med folk och åt mat. Framåt eftermiddagen ropade de upp en massa namn som skulle få göra sin en-minutare framför juryn.

Mitt namn var inte ett av dem. Så jag fick åka hem igen.

Kände mig helt tom.

Party eller sova?

Istället för verb funderar jag på om jag ska tacka ja eller nej till min grannes födelsedagsmiddag ikväll.

Borde gå för att det alltid är trevligt att umgås med roliga människor. Dessutom kommer jag att prata spanska.

Borde inte gå för jag ska ju upp klockan 6.00 för att lämna Max vid skolbussen och Ted på dagis innan jag cyklar upp till Esade och gör mitt spanskaprov.

Varför måste middagar alltid börja en sådan osvensk middagstid som klockan 21.30 på en vardag inne i stan? De har ju också barn och måste kliva upp tidigt.

Varför inte äta middag hemma hos dem vid åttatiden istället? Vilket bara det vore helt crazy sent för de flesta svenska småbarnsfamiljer en vardagkväll.

Kan om jag vill.

Nu har jag lärt mig alla möjliga och omöjliga former av pretérito indefinido och pretérito perfecto, men jag är inte ett dugg gladare för det.

Inte ett spår av seratonin eller adrenalin i hjärnan.

När jag inte vet hur ett verb ska böjas tycker jag det är tråkigt. När jag vet hur ett verb ska böjas blir jag uttråkad.

Det finns inget roligt med att plugga spanska. Det ger mig absolut inga kickar. Jag blir bara så extremt uttråkad.

Jag förstår det mesta jag läser i tidningen, jag förstår oftast vad folk säger. Jag kan göra mig förstådd på spanska.

Men jag orkar inte lära mig att böja verben rätt. Det känns bara så extremt fjuttigt oviktigt. Även fast jag intellektuellt vet att det är en fundamental del av det spanska språket.

Varför kan jag inte få en kick av att böja ett verb rätt på samma sätt som jag fick när jag löste en komplicerad ekvation i skolan?

Estudiaré.

Imorgon har jag spanskaprov. Jag ska traggla fui, fuiste, fue, he ido, has ido, ha ido, iba, ibas, iba och veta när jag ska säga vad.

Ja och alla ni som kan spanska förstår nu vilken elementär nivå jag befinner mig på efter snart 3 år i Spanien.

Ni andra skulle säkert tro att jag pratar jättebra spanska om ni ser mig vifta med armarna och läspa fram olika ljud i samtal min icke engelsktalande revisor.

BTV förkortas i alla fall nästan som SVT.

Senaste nyhetssändningen på Barcelona Television med bl.a. reportage från Bread & Butter.

Kan man läsa på distans från Barcelona???

Citat från tidningsartikeln: Föräldrar lär sig klara vardagen

Alla föräldrar behöver gå på kurs, anser Folkhälsoinstitutet. Ett bra samspel med barnen är bästa skyddet mot framtida ohälsa. Via en dvd-kurs och studiecirklar lanseras nu familjestödet över landet.

- Nu vill vi gå ut brett och hoppas alla föräldrar går kursen som bygger på vad forskningen visat är effektivt. Vi vet att föräldrarnas sätt att förhålla sig till sina barn har stor betydelse för utvecklingen av flera stora folksjukdomar som psykisk ohälsa, alkohol- och narkotikaberoende, fetma och hjärt- och kärlsjukdomar, säger Sven Bremberg, ansvarig för barn- och ungdomshälsa hos Folkhälsoinstitutet.

– Kursen ska ge tid att reflektera och diskutera med andra. Syftet är att arbeta förebyggande genom att ge föräldrar verktyg att hantera vardagen,

Källa: SvD

Jag är tydligen inte särskilt svårövertalad.

Seså, ge mig en feting ännu en gång. Jag ramlar ihop och kravlar mig upp igen som en nickedocka. Smicker får mig alltid att förnedra mig. Om och om igen. Detta är mitt castingbidrag som nu ligger skarpt online hos SVT.

Jag - och förmodligen 1700 andra - fick ett löjligt smickermail...

-----Ursprungligt meddelande-----
Från: Corinna Björk [mailto:corinna.bjork@svt.se]
Skickat: den 25 januari 2008 14:41
Till: tvstjarnan@svt.se
Ämne: Vi vill ha dig i finalen av Tv-stjärnan!

Hej!

Du får det här mejlet för att du är så bra. Du sökte ju till Tv-stjärnan i höstas och vare sig du kom till castingen, gick vidare ifrån den eller stannade hemma och var nervös så är vi säkra på att du är riktigt, riktigt bra på det du gör. Därför vill vi att du visar det igen!

Av 1700 personer ska tio väljas ut till programmet. Men vi kom på att vi söker EN person till! Vi behöver nämligen någon som kan göra ett inhopp i den direktsända finalen i mars. En speciell bonusinsats, som kräver en riktigt duktig programledare.

Spela in en minut av dig själv på din mobil, webbkamera eller digitalkamera och skicka iväg den bums till oss.

Ha det bra, så ses vi förhoppningsvis snart!
/Tv-stjärnan crew

Efter - bild.

Före - bild.

Lycka är...

För ett barn är födelsedagskalas det roligaste som finns. För en ungdom ett hångel med sitt span på fyllefest. En nybliven förälder däremot uppskattar allra mest att vila med en nyinsomnad bebis.

Fast Ted har inte lust att sova. Inte alls. Han vill hellre klättra upp på bordet och försöka slänga ner tallrikarna som står där. Eller hoppa ner i vattensamlingen nedanför poolen med kläderna och skorna på. Eller riva sönder storebrors läxböcker. Eller äta stearin i ett hörn när han tror att ingen ser på. Det är sånt som han tycker är kul.

Jo ra serru.

Katalanerna är bra på att arrangera barnkalas. Halva badhuset och tre simlärare var bokade när Max kompis från förra skolan Mafalda fyllde 7 år.

Vi föräldrar käkade tapas i caféet intill och kunde se barnen simma genom glasväggarna.

Själv pratade jag om hur Ferrans pappas fabrik i Poble Nou skulle kunna konkurrera med motsvarande verksamhet i Indien.

Vi pratade också om att många barn i Barcelona numera studerar mandarin och vilka styrkor respektive svagheter som barnens förra fröken hade.

Jag skämtade. De verkade förstå för de skrattade på rätt ställe.

Min dumma spanskafröken kan hoppa upp och sätta sig någonstans. Jag kan visst prata spanska!

Kärt återseende.

Max och Daniel var bästisar när de gick i samma klass på Mafalda, men de har inte setts sedan i somras. Vilket tur att Marc hade kalas!

Ett första möte.

Helst av allt ville Ted krama lilla söta levande "dockan" Greta, 2 månader. Fast kanske lite för hårt. Vi väntar med det till nästa dejt.

Kristin + mat x 2

Det blev visst både lunch och middag med Kristin idag.

Jag kom till "vårt" sushiställe nysminkad från TV-inspelningen. Undras om det inte är därför jag jobbar kvar på TV; bara för att få känna lyxen att bli sminkad...inte riktigt Janne Josefsson ambitioner direkt. Oh well.

Hur som helst, lördag ca. kl. 11.40 kan man se reportaget från Bread & Butter samt övriga nyheter på Barcelona Television.

Maken är bortrest i veckan, så ikväll lagade jag en asiatisk kycklinggryta till Kristin och barnen. Helt spontant. Så crazy - tyckte i alla fall Ted som vägrade äta innan jag hade sköljt av alla kryddor.

Hur tänkte jag egentligen?

Min favorit.

Såg första avsnittet av TV-stjärnan. Jag hejar på Fredrik Östling.

Träffade honom både på castingen och när jag intervjuade honom för Barcelona Television veckan därpå. Han jobbade då i Visit Swedens monter ute på turistmässan här nere.

Fredrik är charmig. Jag tror han skulle göra bra TV.

Till pappa: Om man klickar på lördagens stjärnor på SVT sajten och scrollar ner till "Maria i Barcelona" ser du mig göra en påa för programmet TV-stjärnan.

Konstig stämning med Micke Leijnegard.

För 15 år (!) sedan hade jag mitt skrivbord mittemot Micke Leijnegard när vi jobbade i redaktionen för Nattöppet på SVT Umeå. Han var en riktigt trevlig kille. Rar. Och ganska kul. Men det verkar som att han har gått och blivit ännu roligare på sistone. Se klipp från Robins.

Tack herr Kamprad.

Min äldsta son är ganska konservativ i sina matvanor.

Max gillar allra mest svensk falukorv och svenska köttbullar.

Häromdagen hade han sagt till min man:

"Vilken tur att det finns IKEA här i Spanien
- annars skulle jag nog svälta ihjäl."

"Var bara dig själv"... eller hur var det nu?

När man träffar en grupp nya människor; i en ny kurs, på en resa, på ett nytt jobb, så vill man ju oftast komma bra överens och känna sig som en del av en gemenskap. Även om jag visserligen gillar att köra mitt eget race, så är det inte alltid det mest sympatiska.

Jag inser att det bästa tricket för att komma in en ny klass till exempel är att ligga lågt, inte ta för stor plats, liksom bara smälta in. Tror inte det är inte min starka sida.

Mitt problem är att antingen gillar man mig mycket, eller också stör sig folk på mig. Sällan mitt emellan. Vet inte exakt varför. I min ungdom hörde jag ofta att jag "är för mycket".

Med åren har jag tonat ned min personlighet. Märker att det lönar sig. Strider mindre. Har färre åsikter. Provocerar mer sällan. Försöker inte fånga allas uppmärksamhet. Klär mig som alla andra. Är detta det som kallas att växa upp och mogna? Eller kallas det feghet?

Priset jag upplever att jag betalar är att jag har blivit tråkigare.

Det är inte lätt att vara man - del 2.

Ska jag vara klok eller duktig?

Ted har vaknat varje timme och gråtit de senaste nätterna. Ikväll vore det därför klokt att lägga sig tidigt, så jag orkar kliva upp någorlunda pigg imorgon bitti.

Å andra sidan borde jag vara duktig och göra spanskaläxan inför lektionen imorgon bitti och skriva veckans nyhetstext inför torsdagens TV-program.

Eller ska jag varken vara klok eller duktig utan istället fortsätta blogga eller bara slötitta på gårdagens Guldbaggen via Svt.se?

Det är inte lätt att vara man - del 1.

Det är ju därför...

Jag har funderat mycket på förutsättningarna för att kombinera jobb och karriär i Spanien jämfört med Sverige.

Här är det så otroligt mycket svårare. Nu har jag funnit några anledningar till varför.

1) Flera jag känner blir nekade deltid när de blir föräldrar vilket gör att de måste jobba kl. 9.00-19.00 med 2 timmars lunch därimellan. Och alltså måste ha en barnflicka/farmor/mormor som hämtar barnen på dagis/skola. Och sedan äter familjen gemensam middag kl. 20.00.

2) Det finns inte VAB (vård av sjukt barn). Om barnen blir sjuka måste man ändå vara på jobbet. Om företaget är "snällt" kan man få ta ut en semesterdag. Detta innebär att man måste ha en barnvakt redo eller vara hemmafru eller ha en mormor/farmor/morfar/farfar som ställer upp. I värsta fall har man inga semesterdagar kvar när sommaren kommer.

3) Mammorna (inte papporna) har 3,5 månaders föräldraledighet. Därefter måste man skaffa barnflicka eller låta bebisarna börja på dagis.

Inser vilket fantastiskt system vi byggt upp i Sverige där det faktiskt är vanligt att föräldrarna kan hämta barnen på dagis redan vid fyratiden på eftermiddagarna. Både mamma och pappa. Vilken livskvalitet för alla svenska barn.

Fördelen i Spanien är väl att det inte är förfärligt dyrt eller anses fult att anlita hemtjänster som städning och barnpassning, eftersom alla som väljer en jämställd relation är tvungna.

Men det bästa av allt var att jag hörde talas om att i Belgien där många har privata sjukvårdsförsäkringar, så finns det möjlighet att välja en försäkring där det ingår professionell barnvakt om ditt barn är sjuk.

En utbildad barnskötare kommer hem till dig och tar hand om ditt/dina barn och du kan springa iväg på exempelvis ledningsgruppsmötet medan lillen sover febern av sig med en privat barnskötare vid sin sida. Och du själv slipper bli lika sjuk själv. Det tycker jag låter lyxigt.

Fast det skulle en svensk mamma inte göra. En svensk mamma vill känna att hon ställer upp för sina barn och hon skulle skämmas att behöva lämna över sin sjukling till en främling. Då vore hon en dålig mor. Tänker folk.

Om integritet.

Jag har en vän som tycker att det knäppt att blogga. Vi kallar honom T. Han gillar att hålla sitt privatliv för sig själv. Och jag förstår honom. Det måste ju för en hel del Internetovana människor verka jättekonstigt att fläka ut sig så som jag och många andra bloggare gör.

I jobbet som läkare har T ingen företagsmailadress. Den enda mailadress han har går till både honom och hans fru! De har alltså en gemensam mailadress med båda sina namn i adressfältet.

Och nu ser jag att han har lagt till sin frus namn på sitt Facebook konto också. Inte som vän/kontakt utan som "Profile name".

Hallå??? Är inte det konstigt? T gifte sig, skaffade barn och så försvann hans förflutna, hans egna vänner och han är nu endast en make av två makar i ett äktenskap liksom.

För mig känns det som ett otroligt hugg i den personliga integriteten. Vad tycker du?

Varför valde jag egentligen att bosätta mig just i Spanien?

Är jag en självplågare?

Jag var duktig i skolan. I alla ämnen utom ett.

När jag gick ut gymnasiet hade jag nästan bara femmor, några fyror och en enda trea. Jag hade t.o.m. nyligen höjt den från en tvåa. Min enda tvåa någonsin. Det här var på den tiden då man fick betyg i siffror från 1-5. Naturligtvis var detta ämne spanska.

När jag började min spanskakurs på ESADE i höstas så var jag bäst i klassen. Alla klasskamrater tyckte jag borde börja på nästa nivå för jag kunde prata så mycket bättre än alla andra. Men jag stannade.

Nu när vi snart är klara med denna kurs sa min lärare idag - inför alla - att jag var sämst i klassen och den enda som inte borde avancera till nästa nivå!

Kanske för att jag missat nästan hälften av lektionerna när jag varit hemma med sjuka barn och rest - eller också för att det spanska språkcentret i min hjärna har kollapsat eller ännu värre aldrig ens existerat.

Tappar all motivation och drivkraft. Borde jag kanske inse mina begränsningar och ge upp?

Ma betyder Max på Ted språk.

En jättekram!

20 grader och sol gjorde visst att febern försvann.

Nej.

När vi var på väg ner i bilen så verkade Ted ovanligt trött och gnällig. Tog tempen. Feber. Så det blir ingen skidåkning : (

Det blir skidåkning i Frankrike, Andorra eller Spanien i helgen.

Vi ska åka upp till Pyrenéerna och tänkte på i bo i Llívia, som är en spansk enklav omgiven av Frankrike precis intill Andorra. Det innebär att det finns berg i tre olika länder att välja på. Inom en radie av 30 minuter.

Det ryktas att maken har ont i ryggen och kanske inte kommer att kunna åka skidor. I så fall har Ted en lekkompis i byn medan jag och storebror kan pumpa puder med våra vänner Ana & Joaquim & Oscar & Laura utan att behöva byta av.

Nu ska vi bara se till att komma iväg - så därför måste jag stänga av datorn nu.

Hög på hojen.

Jag inser att jag blivit galet präktig när jag får mina kickar av att cykla.

Cyklar kors och tvärs genom hela stan så fort jag ska någonstans, vilket jag inte gjort sedan jag bodde i Stockholm. I början i Barcelona hade jag inte tillräckligt lokalsinne, när jag var gravid vågade jag inte och under mammaledigheten hade jag ju barnvagnen att dra runt på.

Denna vecka har jag säkert cyklat 2 mil om dagen i snitt.

I måndags från mig nere vid Forum och så hela vägen uppför Av. Diagonal till Esade precis på andra sidan stan - och så tillbaka via min revisor i stan. I tisdags in till stan för att hämta passet på konsulatet och tillbaka via strandboulevarden. I onsdags till Esade drygt en mil hemifrån igen. I torsdags först upp till Plaza España för TV-reportage på Bread & Butter mässan via Parallell och sedan vidare upp till Zona Universitat för att hämta Max på skolan i Esplugues. I dag cyklade jag till den kinesiska ambassaden uppe på Av. Tibidabo för att ansöka om visum och sedan ner förbi Plaza Catalonia till polisstationen på Nou Rambla för att anmäla mitt försvunna ID-kort.

Försöker hitta cykelbanorna för det är lite läskigt och köra mitt i trafiken. Men det är helt fantastiskt vilken skön känsla man får för stan när man har möjlighet att röra sig överallt så snabbt och så nära allting.

Cykeln är ju världens bästa grej. Snabbare än att promenera, säkrare än moppe, miljövänligare än bil, bättre utsikt än i tunnelbanan och roligare än buss.

Mode vs Mobil

Förra året gjorde jag ett reportage på 3GSM-mässan ute på Fira Barcelona. Det var mest folk i kostym där. Och tydligen går typ hälften av dem på stans legala horhus. Det var nämligen en av anledningarna till att Barcelona lyckas locka hit mässan från Cannes. Sägs det.

Hur som helst. Idag var jag ute i samma mässlokaler för att göra TV-reportage från modemässan Bread & Butter.

Det är svårt att förstå att det är samma lokaler. En helt annan crowd - och en annan typ av montrar - om man säger så.

Coola snygga människor i moderna svarta kläder går omkring och röker. I montrarna bjuds det på champagne. Sminkiga modeller delar ut reklam. Folk hänger i barer och sover på utslängda loungesoffor. Hälften ser ut som att de partajat halva natten.

Det är bara att konstatera att Barcelona är staden för alla.

Fast svenskarna jag möter har koll på läget. Förstås.

Tittar in i Nudies jeanstält, ser Björn Borgs kalsonger, intervjuar Anders Ardehed på Filippa K, funderar om jag gillar Odd Mollys toppar, snackar med folket bakom Svensson Jeans från Malmö och får en glimt av Karl Lagerfelts nya kollektion när jag pratar med min gamla barndomsvän Jocke Klingh, som numera är Skandinavien-ansvarig hos KL.

Ser också hos 7 For All Minkind att utsvängda jeans är på väg tillbaka. Och jag som precis övergått till tajta smala.

Poff.

Jag lämnar Ted på dagis och ska bara hem och hämta handskarna - fast innan jag går ut igen tänkte jag bara läsa ett mail...

Sedan kollar jag Facebook och hamnar därefter i en rättsal i Ystad.

Plötsligt har det gått två timmar utan att jag kommit iväg utanför ytterdörren.

Såg en film häromkvällen.

Jag gillade filmen Interview med Steve Buscemi och Sienna Miller.

Buscemi spelar en avdankad krigskorrespondent som skickas på det i hans ögon förnedrande uppdraget att intervjua sexiga filmstjärnan Katya (Miller).

Nästan hela filmen utspelar sig på ett loft i New York. Häftigt när miljön är som en teaterscen. Där sker ett skiftande maktspel; med manipulation varvat med både avsmak och sympati.

Herr Buscemi är en cool snubbe som i och med denna film går från kreddig birollsskådis till huvudrollsinnehavare, manusförfattare och regissör.

Min make gillade Sienna. Muchisimo. Ja, hon är ju inte ful direkt...fast ändå var hennes tidigare fästman Jude Law otrogen med barnflickan!

Många söta barn blir det...

Nu dansas julen ut. Tack för alla fina julkort som kommit med posten. Tyvärr kan jag inte skriva ut de som kommit digitalt - för min skrivare är trasig. Men tack även till er; Charlotte & Niklas, Per & Anna-Sigrid, Jacob & Sara, Eva & Eje, Ylva & Frey, Rudy, Salomon & Martina, Kristin & Carlos.

Men att köra bil mot rött verkar gå bra...

Nu har jag hamnat i polisregistret.

13.30
Jag är på väg till polisstationen för att anmäla att mitt ID-kort försvunnit. Cyklar snabbt för att hinna innan de stänger.

13.35
Telefonen ringer. Tar upp mobilen och svarar.

13.36
Plötsligt blir jag stoppad av en poliskonstapel. Han vinkar åt mig att stanna. Förstår inte varför.

13.50
Jag får 50 Euro i böter.

Tydligen är det lag på att man måste hålla båda händerna på styret! Man får varken äta, röka eller prata i mobilen när man cyklar.

Och där står jag som ett fån med en hjälm på huvudet.

14.05
Kommer fram till polisstationen som precis har stängt för dagen.

Fast så började jag läsa en bok istället

Sopa Lagom av Maria Carling och Elisabeth Cleve.

Den som hinner mest tråkiga saker innan den dör vinner - eller hur var det nu????

Nu är det jag som känner mig jagad. Av min to-do-list. Julefriden har bytts ut mot vardagsjäkt.

Började året med en lista på 30 måste-göra-saker. Förra veckan gjorde jag 30 saker. Men inte nödvändigtvis det som stod på listan. Nu står det 37 saker på listan; varav visum till Kina och inlämning av bokföring för oktober, november och december till Skattemyndigheten känns mest angeläget.

Vet bara inte hur min man ska kunna lämna ifrån sig sitt pass till den kinesiska ambassaden i sju dagar - som det tydligen tar att få visum - med tanke på att han reser hela tiden.

Och jag har mycket spanskaläxor att göra inför onsdagens lektioner.

Och så måste jag se till få iväg familjen till fotografen/fotokiosken för att kineserna vill ha passfoto på oss alla. Senast fredag ska vi till ambassaden. Fast först måste jag hämta ut mitt nya pass på konsulatet.

Och på torsdag ska jag ut till Bread & Butter modemässan och göra TV-reportage inför nästa veckas nyhetssändning. Borde ha något snyggt på mig. Fast det hinner jag nog inte handla.

Och så ska jag förbereda styrelsmötet i Sverige. Och sedan är det den juridiska processen mot Vodafone, fixa W-lan, slänga ut granen och köpa skrivare som står på plats 6, 7, 8 respektive 9 på listan.

Och sedan måste jag anmäla till polisen att min spanska legitimation är stulen för utan anmälan får jag inte ut några pengar från den spanska Försäkringskassan för våra svenska sjukhusbesök. Fråga mig inte varför. Det är bara så förklarade tjänstemannen för mig häromdagen.

När allt detta förhoppningsvis är gjort på fredag är det tänkt att vi ska till Frankrike och åka skidor över helgen. Undras vem som kommer att somna i liften...

Städa 2.0.

Jagar kapacitet. Defragmenterar hårddisken. Slänger närmare 4000 mail från olika mappar i Outlook. Lagrar filmer från 2006 på en extern hårddisk. Rensar cacheminnet. Deletar program jag inte använder. Gör backup på samtliga dokument och bilder. Förhoppningsvis tänker min dator snabbare imorgon.

Om jorden, fysik, vetenskap, naturen och att förstå sammanhanget.

Söndags-eftermiddag med svensk-talande ungerska läkarfamiljen Fülöp Hetényi på Cosmo Caixa Barcelona.

Ted sprang omkring snabbt snabbt snabbt och stannade bara ibland för att inspektera naturens under. Han tyckte det var roligare att klättra i alla trappor och blev fly förbannad när han inte fick åka rulltrappa själv.

Grabbarna Csongor och Max testade fysiska experiment och var lite mer fascinerade av själva utställningen.

P.S. Tack Lena & Marcelo för sushin, vinet och den kalla "varm"korven igår kväll...

Om du skulle titta förbi...

Grattis på födelsedagen Pelle Made.

Agrell + Agrell = :)

Max & Oscar Agrell busar, skrattar och vill inte att Ted ska vara med och förstöra leken.

Parisfödda Stephanie matar 4-månader gamla Raphael och berättar om livet i Bryssel. Per Agrell och Henrik Agrell talar svenska.

Jag tvingar gästerna att skriva i gästboken efter att vi ätit chèvre till förrätt, kyckling till varmrätt och glass till efterrätt.

Agrell x 2

Tror det finns ungefär 300 personer som heter Agrell i efternamn. 10 % av dessa är i vår närmaste familjekrets. Ett ganska ovanligt namn alltså.

Världen är liten som vanligt. Och slumpen slår alltid till.

Sedan en vecka tillbaka finns en annan Agrell-familj på samma skola som vår son här i Barcelona. En svensk familj från Belgien. Med en pojke i min sons ålder. De berättar om sig på agrell.net.

Fast vi har aldrig träffats.
Så imorgon har vi bjudit hem dem på lunch.

Söta lilla Greta.

Träffade min vän Kristin och hennes 6 veckor unga lilla rara Greta med världens vackraste händer idag.

Vårt nattliv dokumenteras.

Rocky (Martin Kellerman) är tydligen i Barcelona. Varje dag en ny strip om livet i partystaden vid Medelhavet i DN. P.S. Tack för tipset Calle.

Grattis Oscar.

Guldbaggenominerad.

Bästa dokumentärfilm:
Det svider i hjärtat

Regi: Oscar Hedin

Den 21 januari håller jag tummarna för att din film kommer att vinna.

Alla ni andra rösta gärna på Biopublikens pris.

Kulturkrock igen.

Tidigare bråkade jag ju med Max skola om att busschauffören inte ska röka inne i skolbussen. Denna gång är det lillebrors vardagsmiljö jag irriterar mig på.

Lämnar Ted något senare på dagis för att han varit hos doktorn och fått vaccin. När jag kommer ser jag en av ungarna springa omkring och käka smågodis. Svensk som jag är påpekar jag att det är lite udda.

Det visar sig att en av föräldrarna brukar ta med sig godis till sitt barn för att han ska kunna äta när han blir sugen. Och personalen bara accepterar detta, vilket innebär att de andra barnen - i åldern 1 till 3 år - naturligtvis också vill smaka.

Själv brukar jag ta med en banan eller annan frukt som Teds mellanmål. Förstås. Ska det vara så svårt för folk att fatta att det inte är nyttigt för ungar som är 2 år gamla att käka godis till mellanmål?

Ska jag bara acceptera eller bråka mera?

Nu ska jag ut och prata spanska.

Idag ska jag försöka ta reda på och fixa europeisk patientbricka här i Barcelona. Med en sådan behöver jag inte betala 1400 SEK nästa gång jag besöker närakuten i Sverige (som jag fick göra i julas).

I Sverige behöver man bara ringa Försäkringskassan så kommer försäkringskortet med posten. Förmodligen är det inte samma enkla administration här.

Vi får väl se...

Premiär.

Imorse använde jag Bicing för första gången. Cyklade från ena sidan av Av. Diagonal upp till den andra, en sträcka på ungefär en mil, för att komma till ESADE och min spanskalektion.

Det tog mig 1,5 timme. Det innebär att jag cyklar ca. 7 km/timme, vilket är långsammare än jag springer slingan. Skyller på att jag somnade med 38,5 graders feber i förrgår, fortfarande hostar som en TBC-patient och förmodligen borde ta det lugnt.

Men visst borde jag ändå kunna räkna detta som ett motionspass i min årsstatistik?

P.S. Blå cyklar finns att hyra på samma sätt i Stockholm på sommaren.

Halva familjen Sandqvist.

Våra sporadiska grannar brasilianska Patricia & norska maken John André med sönerna Hudson (bilden) och Marc Anthony fick smaka fondue för första gången ikväll - dagen innan de efter 3 år lämnar sin semesterbostad i vårt torn i Barcelona.

Mål 2008

2005 tränade jag 67 gånger. Jag kände mig stark.
2006 tränade jag fram till vecka 33 i graviditeten.
2007 var jag sjuk var och varannan vecka och lyckades inte få till mer än 46 träningstillfällen.

Under 2008 ska jag snitta åtminstone ett pass i veckan.

Och så ska jag försöka somna tidigare - för att förhoppningsvis bli piggare. Och så ska jag börja dagen med att tänka en positiv tanke.

2008 ska bli ett må-bra-i-kropp-och-själ-år.

Året som gått: 2007

2007 skulle kunna sammanfattas som året då familjen Agrell genomgick en tvåbarnschock. Livet har handlat om att få en balanserad vardag i ett minikaos och det har inte alls varit lika lätt att få någonting annat gjort än att hinna äta, sova och prata. Typ. Känns det som.

Lite resor har det i alla fall blivit:
Jag minns vilohelgen med maken på Irland, partykvällar i Stockholm, naturupplevelser på Hölick, safari i Frankrike, sena nätter i New York, familjemys i Hudiksvall, bilprovning i Alicante, yogaresan till Mallorca och nu senast skidsemester i Andorra för att fira årets slut.

Och några fester har förgyllt detta år:
Påskbubbel med våra vänner i Stockholm, flera sena festmiddagar i Barcelona, 20-års jubileum med alla gamla 9:or i Hudiksvall, PARTY på vår terrass i slutet juni när maken fyllde ojämt, Max 6-års kalas i både Barcelona i juli och Stockholm i augusti, kräftskiva på Söder, och julmiddagen hemma hos oss i december.

Sedan har ju barnen utvecklats under året också:
Max lärde sig läsa och tappade en tand. Ted lärde sig att gå, fick sex tänder och firade sin första födelsedag. Barnen fick också en till kusin när min systerson Noah föddes.

Hjälp mig minnas, vad är det mer som hänt?

Inte köra närmare kanten på piren nu pojkar!

Orkar inte packa upp alla resväskor. Cyklar längs stranden istället för att insupa vårvädret på jullovets sista dag.

80-tal versus nutid

1980-talet, visst är det ofattbart att:
1. Vi på fullt allvar trodde att George Michael var hetero
2. Vi köade utanför telefonautomater varje gång vi ville ringa hem
3. Hockeyfrillan fanns på var mans huvud - gärna i kombination med ensynthtofs
4. Seglarskon betraktades som 'klassisk' och 'tidlös'
5. En krusig permanent ansågs vara en trendig frisyr - både på tjejer och killar
6. Ett Lycra-plagg vid namn 'Body' (som knäpptes i skrevet med en konstruktionsom var fullkomligt ohanterlig, särskilt i kombination med alkohol) hade ennaturlig plats i våra garderober
7. Axelvaddar, ju större desto bättre, gav oss en naturlig siluett
8. Mascaran inte skulle vara svart utan ha samma färg som ögonen - blå, grön eller brun
9. En bit kassler med ananasskiva betraktades som exotisk och att alla maträtter som innehöll ananas hette någonting med Hawaii
10. Den lyxigaste förrätten var räkcocktail och den flottasteefterrätten glace au four
11. Vi fick inte hoppa på golvet när vi lyssnade på musik - då blev det hack i skivan
12. Det fanns en särskild möbel att förvara skivspelaren på, den kallades stereobänken.
13. Vi gick med i bokklubbar, skivklubbar och samlade på receptkort som vi förvarade i speciella boxar.
14. Det vita mirakelmedlet Tippex var det enda sättet att åtgärda stavfel
15. Vi trodde att vi skulle få HIV vid blotta anblicken av Jacob Dahlin och Sighsten Herrgård
16. Våra finaste tavlor förställde kyssande par i solnedgång, gråtande clowneroch galopperande enhörningar
17. Vi gick och tränade med stringtrosor utanpå gympadräkten
18. 'Jag skriver en check' var en vanlig replik i shoppingsammanhang
19. Snabbmat var detsamma som 'en grillad med mos'

År 2008, du vet att du lever år 2008 när:
1. Du av misstag knappar in en pin-kod på mikrovågsugnen
2. Du inte har lagt patiens med verkliga kort på flera år
3. Du har 15 telefonnummer till en familj på 3 personer
4. Du skickar e-post till dem som sitter bredvid dig
5. Ursäkten för att du har tappat kontakten med gamla vänner är att du inte har deras e - postadresser
6. Du har jobbat vid samma skrivbord i 4 år men för tre olika företag
7. Din chef klarar inte av att göra ditt jobb
8. Din lunch består av rå fisk som du äter med pinnar
10. Du ringer familjen för att höra om de är hemma medan du kör in igaraget
11. All reklam på TV har en internetadress under
12. Du får panik för att du lämnat huset utan mobilen (som du inte hade de första 20-40 åren av ditt liv) och måste åka tillbaka för att hämta den
13. Det första du gör när du kliver upp på morgonen är att gå 'online'innan du hämtar kaffet i espressomaskinen
14. Du lägger huvudet på sidan för att le :)
15. Du läser detta och nickar och ler
16. Ändå värre; du vet precis vem du ska skicka detta mail vidare till
17. Du är för upptagen för att lägga märke till att nr 9 saknas i denna lista
18. Du scrollade upp för att kolla att den faktiskt inte var där
19. Och nu sitter du och ler åt dig själv

Kungarna kom förbi vår gata.

När vi kommer hem från Andorra så inser vi att det är Cavalcada de Rey "de tre kungarna-kommer-till-Barcelona-och-marscherar-genom-hela-staden-dagen".

Vi diskuterar om vi ska cykla, ta spårvagnen eller bilen in till stan för att titta på när Kasper, Melker och Baltsar anländer till hamnen.

Men så läser jag en affisch på husväggen att det kommer att vara ett lokalt "karnevalståg" här i Poblenou vid sextiden och precis när jag tittar ut genom fönstret så ser jag de komma.

Vi springer ner alla fyra och hinner precis se kortegen komma här nere på vår gata.

Vi lämnar inga önskelistor till kungarna för vår svenska storhelg med julklappar har ju redan varit.

Max samlar ihop godis som kastas ut från de olika ekipagen som åker förbi. Och vi vuxna stannar och pratar med grannarna.

Imorgon bitti är det de spanska barnens stora dag - för då har kungarna (de tre vise männen) anlänt med alla presenter.

Jullovet.

Några bilder från vår skidvecka i Canillo, Andorra.

Teds första snöpromenad.

Jag förstår att denna bild inte betyder lika mycket som när Armstrong promenerade på månen. För er alltså. Men för mamma Maria är detta ett stort ögonblick.

Fast helst ville Ted äta snön.

Jag misstänker att Ted tror att hela marken är en enda stor gräddtårta.

Herr och fru Victoria

Våra nyårsvänner Marcelo & Lena som efter 15 år i Schweiz åker skidor betydligt snabbare än en hårdnackad norrlänning som jag själv.

Ja, se det snöar...

Hela familjen Agrell samlade på en enda bild. Och så snögubbarna förstås.

Skidskolan tar barnen med upp på toppen.

Scarlett, Ellen & Max ovanför Canillo i Andorra.

Hur blir en liten kille omringad av tre vackra flickor?

Jo, för att pappa köpt ett Nintendo DS.

Så här gör man.

Max lillebror Ted får instruktioner när han ska spela Super Mario.

Inomhus kramas vi.

Ted trivs också bra med alla systrarna Victoria. Scarlett är 7 år.

Äntligen uppkoppling med USB-port.

Online.

Senaste nyhetssändningen på Barcelona Television med reportage från familjen Agrells svenska julbord.

Dagens bra.

Det snöar och det är min tur att åka skidor i morgon
- varannan dag skidåkning
- varannan dag leka med Ted.

Dessutom börjar jag bli frisk från min förkylning
- förutom att jag hostar fortfarande.

Och jag är piggare :)
- kanske är det för att jag har har vant mig vid att bo 1500 meter ovanför havet här i Canillo
- eller också för att jag somnade före midnatt igår.

Dagens mittemellan.

USB-porten på hotellets dator är spärrad, så jag kan inte ladda över och visa några bilder från Andorra.

Dagens blä.

I tre år har jag lyckats hålla alla ficktjuvar borta i Barcelona. Turister blir av med både det ena och andra medan jag har haft stenkoll på mina grejer.

Tills nu; när jag själv är turist!

I en liten håla i Andorra på årets första dag försvinner mina pengar spårlöst. Kanske har detta hänt: jag lägger plånboken i jackan som jag hänger över barnvagnen där allt förmodligen trillar ur. Plånboken går inte att hitta någonstans. Alla mina kreditkort, viktiga kvitton, 100 Euro som jag hämtat ut och framför allt det spanska ID-kortet som numera inte går att förnya är borta. Putsväck.