lördag 25 september 2010

Apropå relationer.

I mitt liv är människor, sanna möten och kärlek det allra viktigaste. Möjligtvis prestationskickar också. Inom dessa ord ryms bekräftelse och relationer.

Det finns tusen former av relationer; engångsligg, mitt livs kärlek, mamma/barn, ytlig, jobbkompisar, vänsterprassel, partypolare, granne, släkting, bästis, passion, lunchdate, onlinebekant, KK, kursare, bloggläsare och vän.

Jag har redan funnit Mr Right, jag älskar mina föräldrar och jag har fått mina underbara barn. Då borde resten av livet vara en räkmacka. Men alla relationer kräver arbete för att de ska utvecklas. Det gäller både kärlek och vänskap.

Det här med vänskap förresten. Det är också en form av kärlek. Kanske ännu svårare ibland. Det finns inga tydliga spelregler. Man blir inte ihop som vän. Man gör heller inte slut. Hur mycket betyder jag? Hur viktig är vår vänskap? Det är skönast med balans. Du betyder lika mycket för mig som jag för dig.

Minns ett samtal jag hade med min vän Karl i London. Han blev sur på mig och sa: Maria, varför ska vår vänskap vara mindre viktig bara för att vi inte känt varandra i 100 år? Jag hade tidigare alltid tyckt att den äldsta vänskapen var den mest värdefulla och ny vänskap var mest på kul.

Med killar är det oftast lite mer tricky. Det tar längre tid innan man landar mjukt och känner sig trygg. I början vet man inte alltid om allt det här "tycka om" bara är vänskap eller något mer. Man måste lägga mer tid på att definiera relationen. Det kan vara en besvärlig balansgång, men jag har lyckats få några riktigt viktiga killkompisar som är nära stabila trygga vänskapsrelationer. För att inte blanda ihop korten brukar jag vara snabb på att presentera mina killkompisar för min man - med risk för att han faktiskt snor dem över till sin kompishög...

Jag är alltid nyfiken när jag möter en ny intressant människa. Undrar vad det blir av oss liksom? Livslång vänskap eller engångsmöte?

Det starkaste minnet jag har efter en sådan fundering var min första dag vid universitetet hösten 1991. Jag satt i samma rum som 20 andra kursare på Psykologi A-kursen uppe i Umeå och tittade på alla okända ansikten i klassrummet och tänkte: undrar om någon av de här människorna kommer att betyda något för mig i livet.

En av dessa okända ansikten var Henrik.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Reading this made me weep.
You are ONE wise Lady.
You have taught me sooo much.

Enjoy your hubby :-)

xx

Anonym sa...

Så kloka och bra funderingar!
Kram Bibi