I jakten på frid.

Ska man alltid vända andra kinden till?

Ja, jag brukar försöka tänka att man ska älska människor som mest när de förtjänar det som minst, för det är då de behöver det som mest.

Det går ibland. Enklast med barnen. När ilskan lugnat ner sig. Funkar stundtals med min man. Med vänner är det svårast.

Jag behöver oftast ett förlåt för att kunna gå vidare. När förlåt mig inte kommer, måste man tänka stort. Inte som George Bush skulle ha gjort. Om Nelson Mandela kunde i det stora, så borde jag kunna i det lilla. Hämnd eller revansch är icke vägen mot harmoni. Vrede gör sår större. Bitterhet än värre. Hatet får aldrig slå ro.

Trampa på mig om du måste, men jag vägrar ligga ner. Kalla mig naiv, men jag vill alltid välja kärlek, tillit, hopp, tro och tillförsikt. Emellanåt är jag tvungen att markera och slår jävligt hårt tillbaka. Visst f-n är det skönt. Ljuvligt skönt. En stund. Men jag vill vara större än så.

Ibland förmår människor inte agera rätt. De har för mycket med sig själva. Kanske för lite kärlek till sitt eget jag och kan därför inte heller dela med sig. Sorgen över svek får man klappa ömsint. Förlåtet föds i hjärtat till slut. Fast utan befruktning tar det längre tid. (Kunde inte låta bli att koppla ihop födelse med befruktning. Parningsord är kul.)

Fast jag kan inte sluta undra; hur många gånger ska man räcka ut handen?