När man varit gift ett tag.

Maken är på fest ikväll. Värden messade mig och sa att det är sjukt mycket snygga brudar. Bra! Hoppas någon söt sak stöter på min man. Då kommer han hem glad och pigg med energi att sortera verktygsskåpet imorgon.

Jag förstår mig inte riktigt på det där med svartsjuka. Jag vet att han älskar mig och jag älskar honom. Då vill man ju den andra människan allt gott. Självklart vill jag unna honom att bli uppvaktad för det tycker jag själv om.

Om utifall det kommer en hemsk dag och han blir kär i någon annan och vill lämna mig... ja då, blir det väl så. Jag vill ju bli älskad för att han väljer just mig, för att jag är jag och inte för att det finns brist på alternativ. Man kan aldrig kontrollera någon annan. Jag tror på att om man låter det vackra flyga fritt så kommer det tillbaka. Om det är rätt.

Min man och jag har gjort slut två gånger på 18 år. Uppehåll nästan ett halvår varje gång. Första gången reste jag till Australien och levde rullan medan han tillbringade vintern med minus 25 grader i Umeå. Det var lite orättvist. Andra gången hade han flyttat till Göteborg, läste till läkare och drev nattklubb en gång i månaden, medan jag trälade med en never ending C-uppsats i ett skyffe på Kungsholmen. Då var jag inte lika kaxig. Bönade och bad om att han skulle ta mig tillbaka. Sedan dess har det varit vi. Även när vi bodde i olika städer. Han i Göteborg. Jag i Stockholm. I 4 år levde vi så. Träffades var 3:e helg. Och höll ihop.

Andra kvinnor har aldrig skrämt mig. Döden däremot. För den är jag livrädd. Det är det enda som är riktigt farligt. Det får aldrig hända mina älskade något.