Jo, fortsättningen på söndagsföljetongen blev som i en amerikansk må-bra-film faktiskt. Jag struntade i städningen. Promenerade ner till strandcaféet. Kaffemaskinen var trasig. De hade slut på vatten. Jag äter en sallad och dricker Sprite.
Men vad ser jag? Några bekanta ansiktet i solljuset med kalla öl på bordet. Känner att jag inte riktigt passar in som nybliven mor och Ted sovande i barnvagnen. Dessutom är jag äldre än alla. Tror jag.
Men... har man party i blodet, så tackar man ju inte nej när man blir inbjuden... så vi sitter där hela dagen och halva kvällen.
Alla glada grabbar blir kära - i Ted som går laget runt och får pussar och kramar av framför allt Nicolas från Kroatien, som blir orolig för att Ted kanske fryser om fötterna och borde bäddas in i filten lite mer.
När vi ser solen vandra nedåt bjuder våra spansk/fransk/tyska grannar som jag känt i precis en vecka hem hela gänget på vinprovning till deras terrass som ligger på 16:e våningen precis vid strandlinjen med 180 grader Medelhav som utsikt.
Jag blir kär. Först i mannen i huset, German, som lyckas natta min pigga Ted och sedan bjuder mig på det ljuvligaste rödvin jag någonsin smakat. Sedan blir jag också kär i hans konstnärliga fru Eva, som ställer sig i köket och spontant svänger ihop en Thailändsk specialkomponerad meny till hela strandgänget - där jag är hennes äldsta vän... Vi har ju ändå känt varandra i 7 dagar.
Och så börjar vi dansa till Black Eyed Peas och klockan är över midnatt.
Socialt folk är kul!
SvaraRaderaSådana stunder är guld värda och gör att man orkar lite till...
SvaraRadera