tisdag 24 april 2007

På lediga stunder.

I min väska bär jag med mig boken "Tätt intill dagarna" av Mustafa Can. Läser på bussen, i gräset och när jag dricker min kaffe på förmiddagarna. Ibland gråter jag och hoppas att ingen ser.

Mustafas mor ligger på dödsbädden och först nu blir alla de ord som inte sagts sagda och alla de frågor som aldrig ställts frågade.

Historien berör mig på flera plan.

Barnet Mustafa skäms för sin mor. Som är annorlunda. Som inte talar svenska. De är invandrare. Precis som vi.

Citat ur boken:
Mor kunde inte ens uttala "fjorton" rätt, utan sa "fittan" när min lärare frågade hur många barn hon fött. När mor förstod vad fittan betyder sa hon förfärat:

- Att svenskarna inte har någon skam i kroppen över att ha så snuskiga namn på räkneord.

4 kommentarer:

DeepBlueSea sa...

Fjorton barn!!??
Ajajajaj...

Det var tider det!!

;o)

Anonym sa...

Men vi är trots allt mer priviligerade än Cans familj.

Maria Agrell, Barcelona sa...

Karlavagnen:
Helt sant.

Det är lättare att invandra från Nordeuropa än från Mellanöstern. Fördomarna skiljer sig.

Det är också lättare att invandra med en akademisk examen än utan.

Och det är lättare att invandra med ekonomiskt kapital än utan.

Men trots det kan känslan av utanförskap vara den samma.

Och känslan av att mina barn inte får del av min kulturella och språkliga identitet kan vara lika hjärtskärande.

irmeli sa...

har just läst boken. Tycker om.