Velandet fortsätter.

Märklig känsla. Börjar tröttna på att vara invandrare. Börjar bli mätt på Barcelona. Nu har det regnat länge här, men jag tycker inte att det är så farligt. Tror att jag skulle kunna trivas med regnrusk i Sverige. Fast jag är livrädd. Träffar rätt många excentriska människor här nere. Känner mig trygg bland det lite galna och udda. Är rädd att jag blivit för konstig. Får klaustrofobi om jag måste passa in. I mitt utanförskap här nere finns inga sociala normer. Man kan göra som man vill. Står över alla statuskoder. I Sverige ramlar man automatiskt ner i fållan. Så känns det. Det är jag rädd för. Och så är jag orolig för mörkret också. Fast det börjar kännas som att tiden är inne. Det är deppigt med den spanska ekonomiska krisen. Folk flyttar. Folk får sparken. Folk tappar hopp. I Sverige är det istället högkonjunktur och nu i juni till och med solsken.

Det sägs att livet går i 7-års cykler. Kan det vara så? Till julen har vi bott i Barcelona i 7 år.

Borde börja leta bostad i Stockholm. Ska börja med att hyra. Vill ha enplansvilla i förort. Tipsa gärna. Nästa sommar tror jag att vi är hemma igen. Vi får se.

Livet kring 40.

Några av våra allra bästa vänner ska skilja sig. Jag tycker att det är otroligt sorgligt. Fast de verkar inte jätteledsna. Det är jag som måste skärpa mig när vi talas vid för att JAG inte ska börja gråta. Jag tycker att de är perfekta ihop, de bråkar typ aldrig och jag tycker om dem båda och deras barn otroligt mycket. Jag minns bara när jag och mitt X gjorde slut. Jag var 20 år. Vi bodde ihop, men var inte gifta. Hade inga barn. Det var ett vakuum ett par år efteråt när jag undrade vad som hände. Även om beslutet var mitt. Vi fortsatte göra roliga grejer ihop, fastän jag hade ny kille. Jag är mycket dålig på att bryta relationer. Vill hålla alla som jag tycker om och som är viktiga för mig kvar i mitt liv i evighet. Den här skilsmässan nära oss vänder upp och ner på mig. Fast jag kan förstås inte lägga mig i. Beslutet är inte mitt. Fast nej nej nej skriker hela jag inombords. Klart ingen orkar lyssna på mig. Deras process är en annan.

Coldplay – Christmas Lights

Det snygga åldrandet.

Det är kul att bli äldre tillsammans med andra. Människor utkristalliseras. Man kan se mönster. Hur var de som unga? Hur är de som vuxna? Vad hände med klassens babe?

Men jag tänker nu fokusera på män och det ytliga: Snyggheten.

Min erfarenhet är att killar som var heta som unga; som fick ligga med poppisbrudarna, har ofta kvar det självförtroendet som vuxna - även om de gubbat till sig med mage och flint. De har den där självklara blicken, som säger att jag kan fortfarande få ligga med vem jag vill - om jag skulle orka. Sanningen är att de kan de faktiskt få också. Framför allt med tjejer som kände dem på den gamla goda tiden. Självförtroende är sexigt.

Sedan har vi killarna som inte fick ligga runt som unga. Vissa var osäkra, andra tyckte inte det var coolt att limma på brudar utan hängde hellre med polarna i förorten. De är icke bortskämda. Det är dem man ska gifta sig med!

När jag träffade min man tyckte jag själv helt oödmjukt att han gjorde ett sådant förbaskat kap. Jag var en liga above, men offrade mig liksom, för han var ju så rolig, smart och kär. Det var då det. 18 år sedan. Han har blivit bättre och bättre för varje år som går. Som ett årgångsvin. Ett sådant kap jag gjort. Grejen är att han skulle få ligga så sjukt mycket om han vore singel idag. Men det fattar han inte själv. Så snälla berätta det inte!

FYI. Min man har världens manligaste vackraste starkaste händer.

P.S. Henrik är min tredje (och sista) pojkvän. Jag har haft två kärlekar före honom. Julian och Per. Kanske man kan räkna in badboy coolaste killen på Stureplan David också, min första heartbreak, som jag skrev 20 sidiga kärleksbrev till - från Norrland - varje vecka. Som 15-åring. Hörde att han hamnade på kåken sen. Knark. Apropå att välja rätt man. Eller snarare... så här i efterhand är jag mycket tacksam att han valde bort mig. När man är kär förstår man inte sitt eget bästa.

Whatever.

Om/Vad andra snackar om mig/dig bakom min/din rygg - is none of my/your business.

Att släppa taget om det man ändå inte kan kontrollera är det bästa som finns.

I mina tankar varje sekund.

Bli frisk snart älskade du. Jag hatar sjukdomar.

Jag gillar.

Att släppa taget. Vara rädd att man ska falla fritt, men känna att man faktiskt lyfter. Älskar frihetskänslan.

Just let go. 

Nu slipper jag tydligen fundera på framtiden mera... kan knappast bli mer specifikt.

Källa: http://www.nardublirstor.se/

Apropå relationer.

I mitt liv är människor, sanna möten och kärlek det allra viktigaste. Möjligtvis prestationskickar också. Inom dessa ord ryms bekräftelse och relationer.

Det finns tusen former av relationer; engångsligg, mitt livs kärlek, mamma/barn, ytlig, jobbkompisar, vänsterprassel, partypolare, granne, släkting, bästis, passion, lunchdate, onlinebekant, KK, kursare, bloggläsare och vän.

Jag har redan funnit Mr Right, jag älskar mina föräldrar och jag har fått mina underbara barn. Då borde resten av livet vara en räkmacka. Men alla relationer kräver arbete för att de ska utvecklas. Det gäller både kärlek och vänskap.

Det här med vänskap förresten. Det är också en form av kärlek. Kanske ännu svårare ibland. Det finns inga tydliga spelregler. Man blir inte ihop som vän. Man gör heller inte slut. Hur mycket betyder jag? Hur viktig är vår vänskap? Det är skönast med balans. Du betyder lika mycket för mig som jag för dig.

Minns ett samtal jag hade med min vän Karl i London. Han blev sur på mig och sa: Maria, varför ska vår vänskap vara mindre viktig bara för att vi inte känt varandra i 100 år? Jag hade tidigare alltid tyckt att den äldsta vänskapen var den mest värdefulla och ny vänskap var mest på kul.

Med killar är det oftast lite mer tricky. Det tar längre tid innan man landar mjukt och känner sig trygg. I början vet man inte alltid om allt det här "tycka om" bara är vänskap eller något mer. Man måste lägga mer tid på att definiera relationen. Det kan vara en besvärlig balansgång, men jag har lyckats få några riktigt viktiga killkompisar som är nära stabila trygga vänskapsrelationer. För att inte blanda ihop korten brukar jag vara snabb på att presentera mina killkompisar för min man - med risk för att han faktiskt snor dem över till sin kompishög...

Jag är alltid nyfiken när jag möter en ny intressant människa. Undrar vad det blir av oss liksom? Livslång vänskap eller engångsmöte?

Det starkaste minnet jag har efter en sådan fundering var min första dag vid universitetet hösten 1991. Jag satt i samma rum som 20 andra kursare på Psykologi A-kursen uppe i Umeå och tittade på alla okända ansikten i klassrummet och tänkte: undrar om någon av de här människorna kommer att betyda något för mig i livet.

En av dessa okända ansikten var Henrik.