Märklig känsla. Börjar tröttna på att vara invandrare. Börjar bli mätt på Barcelona. Nu har det regnat länge här, men jag tycker inte att det är så farligt. Tror att jag skulle kunna trivas med regnrusk i Sverige. Fast jag är livrädd. Träffar rätt många excentriska människor här nere. Känner mig trygg bland det lite galna och udda. Är rädd att jag blivit för konstig. Får klaustrofobi om jag måste passa in. I mitt utanförskap här nere finns inga sociala normer. Man kan göra som man vill. Står över alla statuskoder. I Sverige ramlar man automatiskt ner i fållan. Så känns det. Det är jag rädd för. Och så är jag orolig för mörkret också. Fast det börjar kännas som att tiden är inne. Det är deppigt med den spanska ekonomiska krisen. Folk flyttar. Folk får sparken. Folk tappar hopp. I Sverige är det istället högkonjunktur och nu i juni till och med solsken.
Det sägs att livet går i 7-års cykler. Kan det vara så? Till julen har vi bott i Barcelona i 7 år.
Borde börja leta bostad i Stockholm. Ska börja med att hyra. Vill ha enplansvilla i förort. Tipsa gärna. Nästa sommar tror jag att vi är hemma igen. Vi får se.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
8 kommentarer:
Spännande framtid...oviss framtid.. men det du skriver att man ramlar automatiskt ner i fållan...jag tror nog att du kan stå emot det och fortsätta att vara den du är i Barcelona?!Hur var du innan du flyttade utomlands? Jag tror att du kommer fixa det och ditt fortsatta bloggande kan ju handla hur det blir att flytta tillbaka till Sverige efter alla år utomlands, hur det är att samtidigt "anpassa" sig och ändå behålla den man var när man flyttade tillbaka... (hoppas du förstår vad jag menar)...
Jag hoppas att oavsett vad ni kommer göra så blir det bra :-)
Jag tror också att jag kan fortsätta vara den jag är. Tycker inte att jag har förändrats. Det är inte vad jag menar riktigt. Svårt att förklara.
I Barcelona har man som invandrare ett utanförskap. Man är annorlunda. Helt naturligt. Det innebär att man är friare att göra vad man vill utan att någon har några åsikter om det. Det är socialt bredare. Mindre politiskt korrekt. Folk tar kokain på hemmafester, prostituerade står i gathörn, föräldrar slår sina barn och allt det är jättehemskt förstås, men det gör att det "vanliga" kan vara lite hur som helst.
I Sverige är det socialt strängare vad som är okej. Eftersom umgänget är homogenare blir markörerna vad som skiljer en grupp från den andra närmare varandra än här.
Ett enkelt exempel. I Sverige upplevde jag att en förälder som hämtar sina barn på dagis vid stängningsdags varje dag kan tyckas vara en sämre förälder än någon som hämtar klockan 15.
I Barcelona känner jag en svensk mamma som veckopendlar till Schweiz. Hon träffar sina barn på helgerna. Ingen fnyser. Det finns även de som är hemmafruar och satsar all sin tid på barnen och det är okej. De finns de som är hemmafruar plus har hemhjälp hela dagarna och ändå inte anses vara lata. Många jobbar, låter någon annan hämta barnen och kommer hem 19.30 från jobbet själva. Jag gillar det icke dömande.
Eftersom många jag möter här är så olika varandra... Umgås med judar, muslimer, vita, svarta, katoliker, katalaner etc, så försöker man hitta gemensamma nämnare som förenar oss. I Sverige är jag en del av samhället och därför mer lik de människor jag träffar och i större utsträckning har man lyxen att hitta olikheter. Vad skiljer oss åt. Vilken subgrupp/fack kan man stoppa ner dig i... universitetsstuderande, norrlänning, innerstadsbo, hyresrätt/bostadsrätt/hus etc.
Det är vad jag menar med fålla. Om det nu "make any sence".
Fast såklart kan man ignorera "reglerna" också. Köra sitt eget race. Det går lättare i en storstad än om vi skulle flytta tillbaka till en småstad förstås där den sociala kontrollen är starkare - på gott och ont.
I grund och botten handlar det kanske om att duga. Man vill känna att man befinner sig ett ett sammanhang där man duger som man är.
Jag förstår nu vad du menar och nu förstår jag också vilket stor skillnad det blir mellan Barcelona och Sverige.
Det är nog inte ett beslut som man bara tar så där rakt av...
Hejsan
Bra skrivit Maria. Du beskriver precis den känslan man får när man bor i Sverige. Man måste liksom passa in på något sätt, hamna i en grupp. I Barcelona behöver man inte vara någonting, bara sig själv. Hur konstig man än är så är det okej för alla är mer eller mindre konstiga. Det är det jag älskar. I Sverige kände jag alltid att jag levde i perferin, passade liksom inte in. Lite rädd för att få den känslan igen nu när jag flyttar tillbaka. Ändå, efter 6 månader här nu så längtar jag som tusan tillbaka till Sverige. Är lite trött på att inte ha några utmanande disskussioner (i Sverige har vi mer koll på vad som händer i världen, lite mer bildade), trött på att alla ska röka på hela tiden, trött på att det finns lite drivkraft och kärriärtänkande. Det är verkligen en slapp livsstil. Kanske rör jag mig med fel människor. Men jämför man unga universitetsstuderande i Spanien mot Sverige är det stor skillnad. den ekonomiska krisen gör inte heller livet så skojigt här. Sorligt när man träffar unga utbildade psykologer som inte har jobb. Sedan är det ju lätt att längta hem nu när det är den bästa tiden hemma. Har dock kommit fram till att Sverige är ett underbart land. Vi ska vara stolta att vi jobbar hårt och håller uppe ekonomin. Stolta över vårat land och livsstil. Visst inte så spännande att vara rätt och korrekt som vi är i Sverige men tydligen funkar det för vi har en av dom bästa ekomnomierna i världen just nu. Mörkret är jobbigt men eftersom lönerna är betydligt högre i Sverige än i Spanien har vi råd att åka på utlandssemestrar långt långt bort i januari februari. Kommer nog flytta igen efter ett tag i Sverige men det får man ta då och antagligen blir det USA. Tips för boende för dig är Göteborg. Man kan vara lite mer sig själv där än i Stockholm tror jag. Folk är liksom inte helt perfekta vilket jag tycker de verkar vara i Stockholm. Billdal är en fin förort, även Hovås. Men visst Stockholm är ju coolast och du har ju så mycket kompisar där. Kanske hus på Värmdö? Där är ju fint. Sedan Danderyd. Jobbade som aupair där ett tag och jösses vad fint det var och bara tio min till centrum. Lycka till med velandet. Hoppas du och din familj kommer fram till vad ni vill göra. Vilket som blir bra.
/Elisabeth
Tack Elisabeth. Det är svårt att förstå om man inte själv bott i Barcelona tror jag. Den här staden är världens bästa om man bara är här några veckor eller så. Att bo är något annat. Krångligare. Sedan har du helt rätt i att den ekonomiska spanska krisen tär på folket. Det smittar. Jag är sugen på utmanande karriärsjobb med hög lön i Stockholm. Då är det bra om inte solen skiner hela tiden... kommer att göra mig mer fokuserad ;-)
Det är tanken i alla fall.
P.S. Tidigare inlägg med fundering kring samma sak: http://mariaagrell.blogspot.com/2010/12/procon-utlandssvenskinvandarare.html
Hej Maria, intressant att hitta din blogg...letade efter info om Nie nr och en gammal kommentar från dig dök upp. Fantastiskt att läsa dina tankar. Jag har faktiskt gjort tvärtom och precis flyttat ner hit till Barcelona just pga bla det svenska sättet att se på många saker. Svenska normer...Jag är snart 33 år utan barn och singel..igen. Jag är väl ute och letar efter någonstans där jag kan landa, åtminstone för ett tag.Jag har varit här 11ggr förut men då som turist förstås. Jag vet att det inte kommer att bli lätt speciellt inte såhär i början och inte nu när ekonomin är som den är i Spanien. Jag sålde trots det min bostadsrätt i centrala Stockholm, sa upp mig från en uppåtgående karriär och släppte allt..nyss, det är läskigt vissa dagar. Har funderat på att göra som du. Skriva en blogg. Det måste vara skönt att skriva av sig? Nu ska jag läsa lite mer av dina inlägg, jag kanske kan lära mig ett och annat:).Förstår att 7 år kan vara nog även om man trivs bra i en stad.Sverige må ha normer men jag tror att du fått tillräckligt med dig av barcelona för att vara dig själv i Stockholm.Jag skulle dock undvika "solsidan" norra förorterna om du inte vill att folk ska titta snett.I dom delarna vill man inte gärna vara annorlunda än grannen:) Verkligen kul att hitta din blogg! Kerstin
Alla förorter har fördelar och nackdelar. Vore bra att få rätt neutrala vänliga grannar. Det ordnar sig nog. Bara vi hittar ett hus vi har råd med och där vi skulle trivas. Vi hade lantställe på Älgö tidigare. Jag känner mig mest hemma åt det hållet.
Barcelona kommer att göra dig gott. Vi har haft underbara år här. Och har det bra fortfarande.
Lycka till.
Skicka en kommentar