Axplock ur Marie Söderqvists krönika om - den av Hans Wiklund hatade - filmen Sex and the City:Finns det någon djupare sanning fördold i botten på glasen med Cosmopolitan som Carrie, Miranda, Charlotte och Samantha minglar runt med? Den frågan har stötts och blötts sedan filmen "Sex and the city" hade premiär.
Det som filmen visar är att livet runt tjugo kan levas i minst tjugo år. Man behöver aldrig bli stor. Man kan ha ständigt kul som evig tjugoåring. Om man dessutom, till skillnad från riktiga tjugoåringar, jobbar sig till en god lön kan man under det lagom intensiva letandet efter den rätte ha gott om pengar och därmed ha råd att vara snyggt klädd och se snygg ut. Åldern behöver aldrig ta ut sin rätt eftersom man slipper kolikbarn, utslitande graviditeter och barnpassning.
"Sex and the city" är som en sagoberättelse där de föråldrade ämnena prins, slott, bal och barn är utbyta mot sina moderna motsvarigheter: väninnor, Manhattanvåning, Manolo Blahnik-skor och sex. Den enkla hemligheten med "Sex and the city" är att den gestaltar den nya kvinnliga drömtillvaron.
Av Marie Söderqvist
View Maria Agrell's profile
4 kommentarer:
Bah! Drömtillvaro? Det är ju exakt så jag lever mitt liv. Fast så är jag ju 20 också ;) Och lever väl inte riktigt så i verkligeheten, men ändå!
Får väl ta och se den i pedagogiskt syfte då.
Maria:
Man kan faktiskt få allt nuförtiden - även när man är 36 år :)
Shadow:
Du verkar ju vara svag för kvinnor och sex. Klart du kommer att gilla filmen.
Nja, svag för kvinnor vet jag inte, men jag uppskattar skönhet i alla dess former.
Sex slutade jag med på högstadiet.
Skicka en kommentar