Måndag.

måndag 3 maj 2010

Måndag.

Sjukt trött. Jätteont i halsen. Spöregn. Maken bortrest. Viktiga möten. Vill bara somna om.

4 kommentarer:

Anonym sa...: Krya på dig!
Ha ni ny au pair?; 1:28 em
Katarina sa...: Hej!
Jag ville bara titta in och säga att jag var på köpcentret och spanade in pojkarna. Din bild hade inte gjort dem rättvisa (och den tilltalade mig redan, haha)!

Jag fann dock inget mod till att tala med dem, då de redan var omgivna av en massa tjejer! :)

Krya på dig nu!; 2:12 em
Anonym sa...: Huadå, låter inte som den bästa måndagen. Krya på dig! Vi får hoppas att inte morgondagen är ännu värre, så brukar jag tänka.

Magdalena; 9:10 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Anonym: Vi har en barnvakt nu i maj.

Katarina: Ha ha. Ja, jag har sällan några problem att stolpa fram till vild främmande folk... fast denna gång kom ju de fram och ville att jag skulle dofta deras parfym

Magdalena: Dagen blev först sämre (fick ont i magen) men sedan blev den bättre...; 9:53 em

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

måndag 3 maj 2010

Måndag.

4 kommentarer:

Barcelona - Stockholm

Los Hombres

Sök denna blogg

Mina fotoutställningar

Mitt Barcelona

My life online

Min bok

Press

OM ÅRETS BLOK 2008

Bildspel.

Pressklipp

Maria

The Agrell Family

Vem är jag

Nära mig.

Bloggarkiv

Barcelona

Stockholm

Mina taggar

Jag och barnen

Därför plåtar jag okända.

Mina engagemang o jobbprojekt

Telemedicine Clinics kontor

Om Barcelona

Mission

Familjen

Filmklipp

Föreläsningar

Feedback efter föreläsningar

Därför bloggar jag

Mest lästa inlägg

Besöksstatistik från världen

Följ min blogg

Följ med Bloglovin

Copyright.