När två som bloggar lunchar.

måndag 15 november 2010

När två som bloggar lunchar.

Michael Sullivan och jag har ett jobbprojekt ihop. Han är fotograf från början. Numera byråägare. Bor i Barcelona och Paris. Här är Mickes fotoblogg från hans något ungdomligare vardag. Mer party. Snyggare brudar.

3 kommentarer:

Unknown sa...: så lustigt! jag har följt din blogg lite sporadiskt under några år, har kommenterat någon gång också. jag kommer från sundsvall från början och hittade din blogg när jag i tristess och längt efter "mitt" barcelona sökte på svenska bloggar i just bcn. hittade dig, gillar att följa ditt liv både som mamma och stark karriärskvinna. förra veckan satt jag på samma plan som din man mellan köpenhamn och stockholm, kände igen honom från dina bilder här. micke är en bekant till mig via min kompis, och i somras när vi var i barcelona bodde vi hos honom i en vecka. hur liten är världen egentligen?!; 6:37 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: Alltid liten värld. Gå fram till Henrik nästa gång och säg hej och låt honom förstå att du har full koll på honom. Han behöver skakas om lite ibland... Ha ha.

Micke känner precis som jag halva världen ;-); 7:46 em
Le PhotoBlog sa...: ;); 11:28 fm

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

måndag 15 november 2010