Lisa & Rodrigo kom spontant över med sina barn och grillade ikväll. I Barcelona bor vi rätt nära varandra, här i Skåne ännu närmare, inte ens en kilometer. Rodrigo är min främsta fotograf-påhejare och har hjälpt mig med urvalet ikväll. Han röstar för tre olika bildserier med varsitt gemensamt tema.
Nu duggregnar det och alla vi fyra ska sova i tältet. Lägger mig med skräckblandad förtjusning. Det blir min tältpremiär. Till tonerna av partyt i huset intill. Femtio kids i 25-års åldern öser fett. Schysst beat. God natt.
Vi skulle ha grillat hos Malin & Ramon i Bovallstrand idag och också träffat min broder och hans familj i Göteborg i helgen. Fast vi ombestämde oss. Ibland hinner man inte allt man vill. Vi siktar på att åka dit om några veckor istället.
Jag brukar bli fly förbannad på min man minst en gång om dagen. Till vardags. Det hatar han. Såklart. Han tycker att jag överreagerar för småsaker. Det gör jag naturligtvis inte... Fast i semestertider är stressen borta. Och jag blir inte arg. Det tycker barnen är toppen. Å maken med. Å jag med. Hurra för semester!
Klockan var närmare midnatt när vi ätit upp hälleflundran på Rögeriet och satt och lyssnade på Olof Wretlings sommarprogram i bilen parkerad vid ett mörkt tyst hav. Skrattade högt. Klungan är mina nya idoler.
P.S. Parkeringsplats vid havet mitt i mörkret = barnfria vuxna leker tonåringar fast hånglar till P1 istället för dunkadunkamusik.
Håller på att välja ut mina 5 bästa gatubilder. Tyck gärna till. Jag har rätt många bilder på Flickr och en drös här på bloggen förstås. Tack för hjälpen.
Det är så ljust och fint hemma hos familjen Cronberg att min make och jag får äktenskapliga problem. Henrik börjar tjata om att han vill flytta till Skåne. Nej, inte nu igen. Jag orkar inte.
Bor man nära Ljunghusens golfbana, så cyklar man med klubborna rullande på släp. Det är regeln sedan gammalt. Idag såg jag närmare 20 golfare på cykel.
Står vid bardisken i Agrells släkthus här nere i Skåne. Här skålade jag för första gången med Henriks morfar och mormor för nästan 20 år sedan. De lever inte längre. Fast vi andra är kvar och inredningen är densamma. Varenda detalj är kvar sedan 1960-talet. I natt är vi 14 personer som sover här: farfar Björn, farmor Bibi, hennes syster Carin och bror Ulf med fru Eunice och deras dotter/Henriks kusin Tandi, hennes son Silas, min svåger Age och hans barn/kusinerna Selma och Ludvig. Och så vi Henrik, jag, Ted & Max. Alltid lika trevligt.
Fast jag sitter på nålar. Hann inte ansöka om CME-credits till en radiologiutbildning vi arrangerar i höst. Maken är också min kollega och ligger på och tjatar om varför jag inte gjort det som är mitt jobb på mitt jobb... Så jag borde gå igenom denna checklista ikväll och skriva ansökan.
Jag tittar på den skånska överklassen som cyklar med golfklubborna på rull. Mina barn badar i poolen med sina kusiner. Maken har satt upp sitt älskade tält i trädgården och ska sova där i natt. Vi är alltså framme i Sverige.
Stannat för lunch. Ikea i Kassel. Köttbullar och lax. Säkra kort. Hör några barn skrika från lekhörnan. Det är nog mina. Tar en bok och låtsats inte höra. De leker av sig trärumpan. Själv har jag gjort situps och armhävningar på asfalt, parkeringen i Frankfurt. Måste hålla igång kroppsfunktionerna.
Bilen krånglar. Instrumentbrädelampor lyser. Blinkers etc ur funktion. Trots tredagarsgenomgång och årsservice av bil på verkstad innan avfärd. Däcken är nya och bromsarna också. Vi fokuserar på det som är positivt. Hotell natt nummer 2 bra. Ognälliga barn. Tält ouppackat.
Första natten kör vi till halv fyra på morgonen. Då tar vi in på motell i fransk stad. Bättre än tält i Tyskland. Sovit till nu. Lyssnar till Amy Winehouse. Blott 27 år. Lilla begåvade flicka med magisk röst som bara inte klarade av livet. Delar mina tankar mellan henne, massmördaren Anders och hans oskyldiga offer och drabbade anhöriga i Norge. Vilken sorglig helg.
Hej då huset. Nu får några andra ta hand om dig tills vi kommer hem igen. Fast jag tänker mer på Norge än den stundande semestern. Vilken fruktansvärd tragedi. 84 ungdomar. Fasansfullt. Att tälta i regnigt kallt Tyskland ska bli en ynnest.
Vad är det som händer? Och varför? Ofattbart. Bomb i regeringsbyggnaden. Falsk polis som skjuter ungdomar. Oklart hur många döda. Sitter klistrad framför nyheterna.
Följer utvecklingen via norsk media, som sänder presskonferens direkt från polishuset i Oslo.
Folk ska bo i huset när vi är borta. Så förutom att packa, så måste jag styra upp hemmet ordentligt. Fast först skjutsa Patsy till tåget. De ska vidare ner till Alicante. Vi har haft sköna tajta tjejdagar. Med vissa inslag av barn-tjat/ gnäll/bråk/ mys/pussande... Imorgon är det tänkt att familjen Agrell ska inleda the roadtrip genom Europa. Blir intressant. Eventuellt helt offline. I så fall återkommer jag när vi är framme i Skåne.
Jag har tyvärr en liten hög jobb som jag måste ta itu med i sommar, men förutom det, så har jag bara nöjen, vila, familjesamkväm och kompisträffar framför mig i vad som känns som en oändlig tid. Nästa hållpunkt är 5 september. Den dagen börjar Max i skolan och Ted ska på tennisläger på Can Mèlich från morgon till kväll, eftersom hans skola inte startar förrän en vecka senare.
Jag är den perfekta killmamman. Om jag får säga det själv. Och ja, det sa jag visst. Tänk vad bra med en blogg. Man får plats att bara vräka ut sig och skryta hejvilt utan att nästan någon säger emot. Hur som helst. Patsy har åkt iväg och fixat en grej. Hon tog sin dotter med sig. Jag vet inte hur man gör med döttrar. Småkillar däremot har jag full koll på. Styr dem med järnhand. Noel har plockat fram tallrikar. Max har dukat bestick. Ted kastrullunderlägg och Max har ställt fram glasen. Nu ska big mama jama* servera lunch.
*Eh, förresten, var inte hon porrstjärna? Vi tar Adolfs potentiella fru då istället.
När man bor i Spanien blir man bortskämd. Vi har sol och värme nästan jämt. Känner viss oro inför den stundande semestern som efter makens påtryckningar inleds med tältcamping i Deutschland. Vara nära naturen. Grilla över öppen eld. Etc. Tanken är möjligtvis god. Första stopp blir München. Där ska det tydligen vara 12 grader och regn.
Malin & Ramon kom förbi. Med sina döttrar Agnes & Nora. Senast vi sågs firade vi nyårsafton i Andorra. De bor i vanliga fall i Göteborg. 20 minuter från samtal till knack på dörr. De hade hyrt hus nere vid Tarragona och skulle vidare upp till Ramons mamma i Mataró. Hann shoppa melon och muffins. Gillar när folk dyker upp bara så där. Helt spontant. Om en vecka ska vi träffas i Bovallsstrand på Västkusten.
Det här är Patsy och vår klunga med barn. Idag har vi örnögontränat på tivoli Tibidabo. Vi delade upp oss. Jag tog småttingarna och åkte tåg. Jag vågar ändå inget läskigt. Den vuxna och stora barnen hade åkt upp och ner.
Patsy passar på att ta en kaffe i lugn och ro typ 5 minuter - och här står jag och är barnvakt. Ted och Max ser ovanligt lugna ut, eller hur? Iakttagande. Elliot, Noel och Bianca är inga mesar. De vet hur man röjer. Det här är det perfekta barnredskapet. Gör lagom ont när barnen ramlar, det känns och blöder ibland lite, men inte så allvarligt att vi föräldrar behöver köra skadade ungar till sjukhus.
Sitter på kontoret i Torre Mapfre. Betar av högarna. Sista arbetsdagen innan min 4 veckors semester börjar. Precis nu landar Patsy och barnen från Stockholm uppe i Girona. Det blir en bra start. Måste rappa mig hemåt. Grillat och rosé står på menyn.
Det brittiska magasinet Monocles maj nummer hade ett serie artiklar om Barcelona och skrev bl.a. om FC Barcelona och Telemedicine Clinic. Dr Henrik Agrell är intervjuad. Kul!
Den här veckan har jag pratat konsumentfrågor i Spanien på Sveriges Radios program Plånboken i P1. Min ståndpunkt var att konsumenten inte litar på företagen - och att företagen inte litar på sina kunder. Dessutom ojar jag en stund om min noja över att det inte går att hitta sockerfria produkter - ens till barn.
Ömsesidigt misstroende Konsumentreglerna är ett av dom områden inom EU där integrationen mellan ländernas lagar kommit längst. Fast i praktiken är det ändå stor skillnad i hur det fungerar i dom olika länderna. Dom konsumenter vi talat med i Spanien menar att misstroendet är ömsesidigt. Konsumenterna litar inte på företagen, och företagen litar inte på konsumenterna.
Här kan du lyssna på det 7.47 minuters långa inslaget:
Jag förstår, det är lite tacky, over the top. Man ska hålla i de små besparingarna man har. Men ändå, att bränna en timme i limo är billigare än ett nytt Nintendo, så vi vräker på bara för att få se barnen glada.
Min son vill inte ha saker i present. Han önskar sig upplevelser. Och i flera år har han drömt om att åka limousine. Och vad gör inte en mor och en far för sitt barn?
Här går vanligtvis FC Barcelonas spelare när det är tid för match... Och för att fira Max födelsedag gick vi också genom spelargången ner på fotbollsplanen.
Föreläser gärna roligt med allvar om krocken glassig utlandssvensk i Barcelona kontra missanpassade vardagslivet som invandrare i Katalonien under temat: Integration vs Assimilation.
Arbetar som kommunikationschef på Telemedicine Clinic och driver det egna konsultbolaget Barcelona Stockholm Connections. Är stolt Goodwill ambassadör för innovationsdistriktet 22@Barcelona.
Privat är jag gift med Henrik och pussig mamma till Max & Ted.
Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.
Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.
Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.
Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.
Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.
Med min blogg försöker jag inspirera människor att förverkliga sina drömmar.
Dessutom är min nya roll som svensk invandrare i Katalonien något jag konfronteras med varje dag. Jag har insett att "det svenska" inte alltid anses vara det normala och det vill jag gärna prata om.
Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.
Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.
Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.
Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.
Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.