Jul med farmor och farfar.

Farmor Bibis blogg om deras julfirande här med oss i Barcelona nu under mellandagarna:

"Bereden väg för Barcelona.
Här är vi igen. Gläns över stad och strand, du stjärna i fjärran land, för nu är det jul igen för tredje gången i år - 27/12. Här skiner solen, och än är en och annan ros utsprungen. Nu har vi ljus här i vårt hus och palmen står så grön och grann i stugan klädd i röd ljusslinga. Julesnaps och julespis har vi med från Sverige, men julegröt och julegris fick stanna hemma. Avslappnade vilar vi ut efter julklappsmassörens heltimmesjobb. Midnatt råder, tyst det är i huset. Snart tar spanska julen slut, slut, slut. Palmegranen bär vi ut, ut, ut, men vi kommer snart igen, ty Barcelona är en trogen vän ock i februari månad. Härlig är jorden..."

Först tafsar hon på min man på stranden...

Min man är en strandraggare. Och det tackar jag för.

För några veckor sedan käkar vi lunch på stranden, köttfärspaj. Då kommer en kinesisk kvinna förbi och undrar om någon av oss ville ha massage. Det vill min man. Ted sover i sin vagn och jag läser Bamse för Max under tiden.

När hon är klar betalar jag. Och hör och häpna. Min man bjuder hem henne till oss! För att få massage igen. För hon var så fantastiskt duktig tycker han. Eh... Gör man så, undrar jag... Vi byter nummer, hon får vår adress och ikväll ligger jag raklång, nästan naken under hennes masserande händer i vårt vardagsrum medan Mannen lagar mat.

Inte alls dumt faktiskt.

Gröna dalar och vita berg. Julen i Spanien 2006.

Nä, det är inte alltid lätt att vara småbarnsförälder. Det är det sannerligen inte. Speciellt inte nu när vi har två barn märker jag. Leta skidkläder. Amma. Byta blöja. Plocka undan. Bråka. Laga mat till äldsta grabben. Packa bilen. Springa på toaletten. Torka bajs. Och försöka komma iväg innan dagen är slut. Det kan vara rätt meckigt.

Efter amning halva natten så är jag rätt mör på julaftonsmorgonen. Det är dags att käka frukost och bege sig ut i backen. Helst vill jag bara krypa in under täcket och somna om. För knappt två månader sedan födde jag barn och kunde varken gå eller sitta på över en vecka efteråt, men nu vill jag börja röra kroppen igen.

De senaste 12 vintersäsongerna har jag bara åkt snowboard, fast nu när jag ska hjälpa sonen i liften och i backen så är det enklare med skidor, så jag ska testa. Känner mig orolig innan vi tar liften upp. Men sedan...wow. Det är helt ljuvligt. Vacker utsikt. Solen skiner. Och skidorna nuförtiden svänger ju nästan av sig själva. Hur lätt som helst. Vilket flow.

Visst är det så. Man måste kämpa och ha det lite besvärligt för att kunna få de här härliga upplevelsekickarna. Jag tror det. Uppe på berget känns det praktiska trixandet värt allt och livet blir så där extra underbart.

Picknick med bergsutsikt.

Skrattande babyn och cognac framför brasan på julaftonskvällen.

Liften upp till toppen - då blir man lika stolt som tuppen.

Snökanoner gör också spanska träden vintriga.

Max på väg att hämta sina skidor och köra ett sista åk.

God Jul önskar Maria med familj

Hoppas du får en underbar jul med mycket kärlek och kyssar.

Mot snön.

Nu åker vi upp till Pyrenéerna, två timmar härifrån för att få njuta av en vit jul. Masella nästa.

Hög på mat.

Jo, man är nog en junkie. En kick-junkie. Livet blir trist utan adrenalin. Men att klättar uppför berg och slänga sig ut är inte min grej. Det är för läskigt. Jag känner mig modig bara av att våga bo på 16:e våningen med terrass och lågt räcke. Knark är inte heller min grej.

Nä, jag blir hög av små vardagliga saker. Blir så ofantlig lycklig av mat. Det låter barnsligt, men det är sant. Känner oftast inte hur hungrig jag är. Är bara stressad, trött och arg. Och så plötsligt när jag tuggat några matbitar blir jag alldeles lugn och varm inombords. Avstressad. Man skulle nog kunna säga lycklig. Kanske är det amningsbrösten som skriker efter näring. Fast det måste smaka gott förstås. Annars funkar det ju inte.

Vad mer. Jo, njutbar är den stund på kvällen som båda barnen somnat - innan minstingen vaknar och vill amma igen. Och innan Mannen somnar i soffan! Det är väl den tiden man räknar som "kvalitetstid" för vuxenrelationen.

Saknar mina kampsportskickar. Måste hitta ett bra gym härnere. Finns det något härligare än att duscha efter ett tufft träningspass?

Och så resor förstås. Suget i magen när planet lyfter. Förväntan. Beredd på nya möten. Alltid rätt.

Hjälp, så tråkig jag är. Förutsägbar. Inget knark, sex eller farligt förbjudet. Mat och sovande barn - och en liten flygresa då och då. Det räcker för mig. Förresten jag glömde min egen sömn. Det är också underskattat. Kanske är det mer frid än adrenalinkickar jag söker just nu.

Skärpning. Ut och jaga äventyret nu lilla stumpan. Se så.

Klart man måste ställa upp när man är kung.

The show must go on.

Det är julavslutning på skolan idag. Sång och dans-uppträdande antar jag. Max hostade djupt halva natten och har ont i ena örat. En riktig jobbig förkylning alltså. Vi ringer fröken för att berätta att Max är sjuk.

Fast Spanien är inte som Sverige.

Fröken säger något i stil med; ok, han verkar ha öroninflammation. Men han måste komma hit en halvtimme före showen så att han hinner byta om till föreställningen kl. 15.30. De har övat jättemycket och Max behövs. Ge honom en aspirin en timme innan och försök vara här. Ni kommer att gilla julföreställningen.

Jaha ja. Mina väninnor i Sverige beklagar sig över att så fort dagisfröken ser en snorkråka i näsan (nästan) så måste man hämta hem ungen för att inte smitta ner de andra. Nu snackar vi några dagar kvar till jul och de tjatar in min sjuka son till skolan. Undras varför spanjorer knaprar mest pencillin i Europa typ...

Provocera vs moralisera.

Är det för att jag blivit äldre eller är jag för mycket svensk?

Jag vet inte, men jag blir provocerad och andra kanske skulle kalla mig moralist när jag upprörs över några detaljer jag möter i min spanska vardag:

1) När folk vevar ner rutan på sin bil och slänger ut skräp på gatan.

2) När bebisar sitter i famnen på någon vuxen i bilen istället för i en bilbarnstol eller sitter löst utan bilbälte där bak.

3) När bilister kör som idioter, byter fil utan att blinka, kör mot rött och jag tvingas blunda när jag passerar alla dessa läskiga bilolyckor.

4) När kassabiträdet nonchalant fortsätter att tala i telefonen med sin kompis fastän jag står i kassan för att betala.

5) När det slarvas med kvalitet i nya dyra bostäder. Snyggt på ytan, men fusk och billiga material överallt där det inte syns direkt.

6) När min son får godis i affären varje gång vi handlar och jag måste säga att vi får spara det till lördag.

7) När alla jobbar svart fastän skatterna är låga; t.o.m. min gynekolog på ett stort sjukhus!

8) När föräldrarna ger sina barn godis, chips och läsk som mellanmål på vägen hem från dagis/skolan.

9) När gravida och kvinnor med bebisar i famnen röker.

10) När det inte finns spanska skolor i en spansk stad - Alla skolor, som inte är internationella, i Barcelona har katalanska som undervisningsspråk.

Nu måste jag äta något gott och kanske vila lite, så jag blir lite mindre sur och bitter. Jag har ju valt att bo här, så jag får acceptera läget.

Vild och vacker.

Den fula ankungen växte upp och blev, nja inte riktigt en svan, men låt oss säga en prinsessa för att göra historien enkel. Den lilla prinsessan hittade till slut sin prins. Rosa moln på kärlekshimlen. Bröllop och ljuv musik.

Ett år senare föddes en liten prinsbebis, som växte upp och blev en alldeles underbar liten prinspojke.

Och alldeles nyss föddes ytterligare en liten prinsbebis i den gulliga lilla puttisnuttfamiljen.

Men helt plötsligt förvandlades den förstfödda prinspojken till en busig vilde. Nåja. Inte hela tiden. Inte alltid. Men tillräckligt ofta för att den gulliga mamma-prinsessan ska förvandlas till en elak häxa några gånger varje dag.

Den minsta prinsen vet ännu inte om att han är den stora prinsens favoritleksak, som man måste undersöka för att se hur mycket den tål innan den går sönder. Prinspojken funderar ut hur han ska göra för att få den lilla leksaken att börja gråta - innan mamman upptäcker leken och börjar skrika.

Fast då kan man alltid gosa lite. Och pussa på den minsta prinsen. Då blir mamma-prinsessan glad igen och känner sig som världens lyckligaste.

Thanks for coming.

Roligt att ni kom till vårt julbord i år:

Lena, Marcelo, Scarlet, Lily, Ellen, Madeleine, Pedro, Monica, Josep, Nils, Annika, Lars, Oscar, Ana, Joaquim, Oscar, Laura, Beatrice, Oliver, Orion, Gudrun, Lola, Cesar, Marta, Yaro, Aina, Elena, Diederik, Sarah, Eva, Federico, Michelle, Ricard, Josefine, David, Lisa, Ninnie, Eva, Fredrik, Dina.

Och tack till Carolina och Carin som hjälpte till i köket.

Är glad att det är så lätt att träffa människor här i Barcelona. Känns märkligt att vi för två år sedan bara kände David och Oscar av alla gästerna. Eller också är det så att vi borde byta namn till familjen ultrasocial. Jag bara älskar att ha vänner och bekanta hemma hos oss. Då trivs jag. Äta gott (eftersom Mannen är vår stjärnkock), dricka bubbel/julmust/glögg/vatten och möta vänliga ansikten och diskutera livet.

Olika öden. Annorlunda vägar. Men alla bor vi nu här i Barcelona. Människor från Sverige, Katalonien, Spanien, Argentina/USA, Venezuela, Tyskland och Italien.

Våra vägar korsas en mild decembereftermiddagen. Vi delar samma nu några timmar, innan alla åker iväg för att fira jul och nyår runt om i världen.

Hugs and kisses - until we meet again.

Oscar i stan.

Det går ju inte att ha vårt traditionsenliga julbord utan vår vän Oscar. Vilken tur att han flugit hit. I snart tio års tid har vi fixat julbord för våra vänner sista söndagen innan jul.

Vi började redan när vi bodde i Gamla Råsunda. Sedan har det blivit några gånger på Riddargatan i Stockholm och på Älgö. När vi bodde i Sitges hann vi med ett och nu här i Barcelona. Fast det är först imorgon.

Idag käkar vi pastasallad på stranden. Strax innan solen går ned. Lite småkyligt, men havet är alltid avkopplande.

Svenskar blir svenskare utomlands.

Så sitter jag där. Med tårar i ögonen. Och lyssnar till våra klassiska svenska Lucia sånger. På en restaurang vid Passeig de Gràcia, mitt i Barcelona.

Ser mina svenska bordsdamers gråtmilda ansikten. Vi är uppemot 25 svenskor som samlats till SWEA:s månatliga lunch. Denna dag är extra speciell förstås.

Det är Lucia. Och det är ju så vackert. Så svenskt. Man blir glad, allra längst in i hjärtat. Lyckotårar. Det är väl så. Det svenska blir så mycket viktigare när man inte är i Sverige. En stund senare kommer en manskvartett in på restaurangen och sjunger för oss. Gudrun Bruna dirigerar. Ljuvligt.

Katalanerna runt omkring oss på restauranger viskar. Undrar vad de säger. För oss känns det som hemma. Idag bryr jag mig inte om att jag är en invandrare som knappt kan kommunicera med lokalbefolkningen. Jag kommer ju alltid att vara och förbli svensk. Jämt. Så är det med det.

Efter något år i Spanien så känner jag allt större samhörighet med alla sk. nysvenskar i Sverige. Frågan är om de verkligen vill bli svenskar, för jag vill ju varken bli spansk eller katalan. Jag skulle heller aldrig platsa i Leijonborgs-språktest-Sverige - om det vore i Spanien. Inte heller vill jag fira alla spanska helgon för att jag bor här. Jag vill äta sill på midsommar och se ljus i håret på Lucia.

Nä, jag är inte särskilt integrerad, men min 5-åriga son är det. Precis som "andra generationens invandrare" brukar vara i Sverige. Fast det är klart, det är enklare att ingå i ett Expat-community där alla pratar engelska än att komma till ett land som flykting. De som flyr till ett annat land p g a rädsla, krig, fattigdom eller förföljelse har andra behov och förväntningar än oss som flyttar utomlands av nyfikenhet och äventyrslusta. Vi flyttar för att vi vill - de flyttar/flyr för att de måste.

Sveriges coolaste bebis.

Såklart det är en fånig tävling. Alla bebisar är ju bäst/sötast/coolast/underbarast - för sin mamma och pappa.

Men jag har ändå lagt in vår lille prins Ted på Amelias hemsida i tävlingen tillsammans med hundra andra gulliga bebisbilder.

Kunde inte låta bli.

Inte nog med det. Jag är också den förste att lägga upp en Välkommen till världen annons på Vi föräldrars sajt. Ted och åter Ted. Inser att jag precis som många andra nyblivna mödrar är helt odrägligt upptagen av min avkomma. Förstår att alla andra är inte är lika intresserade, men det bara blir så. Skyller på hormonerna.

Choklad med vispgrädde uppe i Montseny.

Dagsutflykt uppe i bergen med båda barnen. En timme nordväst med bilen. Max är stolt när han cyklar runt innan vi har picknick i det gröna. Vi sätter oss i en bortglömd hotellträdgård med utsikt över massiva berg och sluttande dalar. Bara natur. Tystnad. Gräsmattan påminner oss om sommaren. Höstlöven simmar runt i poolen.

Varmkorven värmer vi i en medtagen termos med kokt vatten, lagerblad, svart peppar, salt och socker. Plockar fram ketchup, senap, korvbröd. Allt blir gott utomhus. Chokladkakan bakade vi på morgonen. Sprutar grädde på kakan, i koppen och rakt in i Max förtjusta gap.

5-åringen hittar dinosaurieskelett i skogen intill. Lille Ted sover i sin vagn. Jag vilar på ett liggunderlag i solskenet och slumrar till. En fridfull eftermiddag.

Det är skönt att min man kommit hem igen. Vardagslivet blir så mycket roligare.

Megavardag när det är helg.

Alltid är det något helgon som ska firas. Fråga mig inte vilket, men nu är det helg här i Spanien i alla fall, två dagar denna vecka - och skolan är stängd onsdag till fredag.

Mannen är på jobb i Norden. Sover i tre olika huvudstäder och två småstäder på fem dagar. Så jag är själv med två barn och håller tummarna att jag ska klara av det. Jo, jag vet, miljoner kvinnor gör samma sak världen över, men jag är ju faktiskt nybörjare på att vara tvåbarns mor.

Min 5-åring är inte alltid helt nöjd med att den lille behöver så mycket uppmärksamhet hela tiden, så han har egna idéer på att locka till sig mamma. Som att spela fotboll inomhus. Eller att alltid och hela tiden vägra göra som mamma säger, oavsett om det gäller att klä på sig kläderna eller sitta vid bordet och äta maten. Eller att trycka på ALLA knapparna i hissen när vi ska upp på 16:e våningen. Eller varför inte hota lillebror med en fet smäll.

Det är också roligt att busringa, speciellt när jag ammar Ted och inte kan avbryta; Ringa någon av mina affärsbekanta via Skype på datorn och spela in meddelande till dem och säga ordet BAJS i varje mening. Det är jättekul, tycker Max.

Det gäller att ha TÅLAMOD och det är inte min starka sida. Men jag får sannerligen chans att öva. Nu har jag börjat med några strategier för att få det hela att fungera bättre:

Strategi 1:
Duscha mig själv så fort jag bara vaknar på morgonen, så att jag är klädd och stridsberedd och kan snabbt komma iväg ut till lekparken eller mataffären när det blir kris. Fast när Max skriker HJÄLP samtidigt som jag ammar Ted har jag inte riktigt löst ännu.

Strategi 2:
Planera MATEN supernoga. Max blir helt sjövild när han är hungrig. Och jag också. Problemet är bara att jag inte är världens duktigaste kock och orkar inte laga mat när jag själv är hungrig och glömmer bort att laga innan jag är hungrig. Så det här med maten är oftast ett bekymmer. Nu har jag planerat i förväg. Lagade några rätter jag klarar av; kycklingcurrygryta och köttfärssås typ och frös in förra veckan, så nu går micron för fullt. Ett annat enkelt trick är att alltid ha massor av frukt hemma.

Strategi 3:
Aldrig vila. Alltid på topp - hela dagen. Så fort den lille sover och den store leker, så antingen diskar jag i köket, hänger upp blöt tvätt eller plockar undan kläder och leksaker. Eller smygbloggar lite. När lugnet blir kaos gäller det att vara redo.

Strategi 4:
Leka. Helst utomhus. Länge. Öva cykla, klättra på lekstugans tak i parken, spela padel på innegården, lira fotboll samtidigt som jag har på mig praktiska amningströjor så vi slipper gå in för att ge Ted mat. Favoritlelar inomhus; lägga pussel, spela schack, kriga med riddarna, rita och klippa i tidningar. Min 5-åriga kille har hur mycket energi och nyförlösta ammande mamman försöker hänga på.

När lovet är slut och skolan börjar igen - då ska jag vila och göra vuxengrejer. Längtar till några minuter över för att fixa med årets julkort.

P.S. Fjolårets julkort från familjen Agrell bifogas.

Dopp i havet i december.

Vi promenerar längs stranden på väg för att äta lunch på Bestial. Solen steker. Jag går i min svarta t-thirt och känner mig varm. Mormor också.

Vi ser några som badar och närmar oss nudiststranden. Själv får jag tyvärr inte bada eftersom jag precis fött barn, men jag har med en extra handduk till Ted. Nu får vi användning för den. Min modiga mor doppar sig i havet.

Det är december. That's Barcelona folks.

White Christmas after all.

Äntligen snö i Masella, 2 timmars bilresa härifrån Barcelona. Det ser ut att bli en en VIT JUL för oss i Spanien också i år, för nu har vi bokat hotell så vi kan åka skidor uppe i Pyrenéerna på självaste julafton. Känns rätt ok.

Mera party tonight.

Julfest hos Pedro & Madeleine ikväll.

Tuffa Lisa syns också (till vänster) på bilden med kvällens värdpar.

Max stannar hemma med mormor och tittar på nyköpta DVD:n Cars och äter fruktsallad med glass till efterrätt, medan lillebror Ted tvingas bli en riktig partyprins. Oh yes! Puss o hej.

Party!!!

Ikväll blir det Cava-mingel med anställda och respektive för att inviga Mannens nya kontor för Telemedicine Clinic på 21:a våningen i Torre Mapfre.

Det ska bli kul. Party party. Hurra hurra.

Förresten, hur ska jag hinna bli snygg tills dess? Coola kläder förstås. Måste fundera... undras vilken amningströja jag ska ta... någon svart med långa armar - eller svart med korta ärmar? Jättesvårt val.