När du fanns här hos mig så tänkte jag aldrig på dig. Jag uppskattade dig inte, jag inser det nu.
Jag vet att jag knappt lade märke till dig.
Jag vet att jag också såg ner på dig ibland.
Jag vet att jag tog dig för givet.
Du bara fanns där. Alltid.
Hörde andra som sa att de ville ha en sån som du. Och jag min otacksamma idiot ignorerade din existens och brydde mig knappt.
Kanske skulle du har stannat om jag inte använt mig av dig på det sett jag gjorde. Jag erkänner, jag utnyttjade dig. Jag lät till och med andra människor utnyttja dig. Inte bara en, utan två. Du gav dem mat och husrum. Du fick försörja dem. Istället för att tacka dig, sa sparkade de på dig.
Är det därför du lämnat mig?
Nu när du är borta, så längtar jag efter dig. Jag tänker jag på dig nu när jag springer längs havet. Jag lovar, jag ska kämpa för att få dig tillbaka.
Du är saknad, du vackra underbara platta muskliga deffade ljuvliga mage.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Otroligt bra Maria!
Kram Anna
Vilken hääärlig text!!
Mycket bra, vacker, fyndig, men samtidigt hemsk - fram till sista raden...
-M
Skicka en kommentar