New York 48 timmar.

måndag 19 november 2007

New York 48 timmar.

Efter 4 dagar med magsjuka flög jag iväg 4 kilo lättare till New York. Första kvällen däckade jag redan 19.00.

Andra kvällen var vi ute till 07.00 på morgonen! Lena tog mig med till den argentinska krog i Soho som hon jobbade på när hon bodde i N.Y. Det var fortfarande samma ägare och vi blev mottagna som kungar. Blev bjudna på allt och DJ:n fortsatte spela tills grannarna ringde och klagade på musiken vid soluppuppgången.

Har knappt sovit men är bara så pigg och lycklig. Jag fullkomligt älskar New York.

Foto: Lena Victoria

4 kommentarer:

Fröken L sa...: Vad kul att du kom iväg till N.Y trots magsjukan. Och det verkar som om du lever livet!
Kram Dila; 5:42 em
Anette sa...: Med vilja går allt!! New York kan man ju inte missa för lite spring på toan. kul att du kom iväg.; 6:24 em
Anonym sa...: New York i mitt hjärta!; 6:31 em
Anonym sa...: Hej Maria, råkade hitta din blogg. Jag skriver för tidningen Family Living (www.familyliving.se) och ska göra ett resereportage över Barcelona och åker dit om ett par veckor. Du kanske har några roliga familjetips att rekommendera? Hör gärna v dig till mig på isabelle@isabelle.se så berättar jag mer.
Hälsa NY!
Hälsningar
Isabelle; 10:03 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

måndag 19 november 2007