Confession.

Jag har kort stubin. När jag blir arg skakar marken. Jag ser sällan kopplingen själv mellan PMS och att maken är knäpp. Visst, han är ju inte helt perfekt, men att jag ska ta barnen och dra för att han retas kanske är lite väl dramatiskt.

Jag blir dessutom alltid arg inför öppen ridå. Om vänner, barn, svärföräldrar eller några släktingar hör på fullkomligt struntar jag i. När det bubblar av ilska måste jag lätta på trycket. Helt normalt tycker jag. Och naturligtvis nödvändigt.

Fast nu när folk ringer och undrar hur det egentligen står till i äktenskapet förstår jag ingenting. Vadå, vi har väl det jättebra säger jag och pussar maken på pannan.

Har redan glömt att jag var redo att kasta ut honom för en vecka sedan. Varför då kan man ju undra. Ja, matar man min gulliga ettåring med lakrits förtjänar man en skilsmässa.

Han påstod att det egentligen inte var godis, utan naturgodis, utan varken socker eller tillsatser. Naturligtvis hade han fel. Men han tyckte tydligen att det vara roligt att reta frugan.

Min mamma brukar också få sig en avhyvling ibland. Men hon är likadan och brukar knappt reagera.

Det norrländska lugna blodet flyter sällan i mina ådror. Tror jag har något ryskt påbrå. Är de lika passionerade som jag till sinnet?

P.S. Den som inte tar mig på allvar när jag är arg förtjänar stryk ;)