Det ultimata livet finns inom räckhåll för alla som lär sig att tänka rätt. Genom att inte jämföra sig med andra och njuta av nuet så finner man lyckan. Enkelt va?
Själv funderar jag ofta på var vi ska bo resten av mitt liv. Egentligen har jag allt jag behöver här i Barcelona. Vi bor fint med utsikt över Medelhavet. Solen skiner nästan jämt. Barnen går i bra dagis/skolor. Ekonomin ser ljus ut. Och jag börjar lära mig språket ordentligt.
Ändå ser jag ingen framtid för mig och min familj här i Katalonien. Konstigt kan tyckas - när jag till det yttre kan känna att jag har allt.
Men det finns något jag inte har. Något som jag känner börjar bli allt viktigare. Det jag pratar om är den kulturella gemenskapen. Helflummigt begrepp, kan man tycka om man alltid bott i sitt hemland, men för mig känns det viktigare ju fler år vi bor utomlands.
Ok, man kan välja att flyta ovanpå allt. Inte sätta sig in i politiken, inte bry sig om lokala traditioner och ignorera grannarnas seder. Men livet blir ytligt. Man blir inte en del av det riktiga vanliga samhället.
Visst, jag röstar i det kommunala valet, men varken jag eller min familj har någon personlig erfarenhet av hur det var att leva under Franco och jag känner inte samma agg mot Spanien som många katalaner gör.
Även om jag ger min man en bok på St. Jordi, så känns det inte på riktigt. Inte alls lika viktigt som att äta sill på Midsommar.
Jag har ingen relation till spanska eller katalanska TV-program och jag bryr mig mer om Engla än debatterna i det spanska parlamentet.
Tror att det krävs en spansk eller katalansk make för att få reell insikt i mitt nya land, men jag är ju gift med en svensk.
Det finns två vägar att gå. Skita i att integrera mig och flyta vidare i mitt luftslott eller planera för att i framtiden flytta hem till Sverige och inte låtsas om att det regnar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
11 kommentarer:
Du har min fullständigt totala förståelse! Snart har vi bott 1,5 år i Katalonien. En fantastisk erfarenhet både yrkesmässigt och privat. Men trots påtryckningar om att stanna med fina jobberbjudanden till både mig och min fru, har vi nu valt att resa till det som gör oss hela. Tillbaka till Sverige.
Midsommar 2008 med sill och nubbe på kontoret blir vårt avsked. De stackars katalanska kollegorna kommer nog aldrig förstå hur mycket den där konstiga lunchen egentligen betyder för oss.
Det viktigaste jag kommer ta med mig efter detta äventyr (hoppas jag) är den nyvunna respekt jag kommer ha för alla de invandrare som inte har privilegiet att välja att åka tillbaka hem till sina älskade hemland. Där inkluderat mina båda föräldrar.
Jag förstår exakt hur du kämpar med dina tankar. Allt är underbart men den där sista pusselbiten saknas. Men frågan är väl om det finns ett ställe på jorden där pusslet någonsin kommer bli helt. Jag vet ju t.ex. att det där konstanta svenska molnlocket kommer göra oss tokiga fortare än vi anar när vi flyttat tillbaka...
Oj vad långt och allvarligt det blev. Hursomhelst det är ju ganska positiva problem vi har, eller hur?
/alex
Jag förstår er fullstängigt! Jag tror inte att jag ska någonsin integrera mig i den katalanska samhället, men jag har inte heller sådana förväntningar. Jag vet redan att det är omöjligt, och det spelar ingen roll i vilket land bor vi som invandrare (jag hatar det här ordet, jag är inte invandrare, jag bor här bara). Men jag vill inte flytta mina glada barn till mitt hemland, inte nu i alla fall. Jag försöker att se soliga sidan, och resten...
Jag instämmer. Antar att det var delvis därför jag flyttade hem från Paris (även om familjen och sambon/särbon förstås också påverkade beslutet ;-) ). Men det ÄR svårt att känna lika starkt och naturligt för ett annat land som f�r ens eget.
Just nu känner jag doften av svensk vår för första gången på två år, och upptäcker att det faktiskt aldrig luktade likadant i Paris (där våren kom mycket fortare). Fånigt, men ändå...
Det bästa är nog att blanda. Att vara öppen för nya länder och ideer, men samtidigt ta till vara sina egna favoriter.
Det är intressant det du säger, och jag förstår vad du menar, men känner själv nästan motsatsen.
Jag kände mig aldrig "hel" i Sverige. Det var en instängd tillvaro för mig. Jag vet hur allt ser ut och funkar. Jag är en i mängden där, medan varje dag är ett litet äventyr utomlands.
Tror också att det kan vara en generationsfråga. Jag är bara tjugo, och kommer kanske att ändra mig senare i livet. Men eftersom andra länder och kulturer alltid varit stor del av mitt liv, känner jag mig inte som explicit "svensk".
Jag älskar Lucia, och visst är midsommar trevligt. Men jag lever mig in i traditionerna här också.
Givetvis betyder en lussekatt och köttbullar mer för mig än mince pies och Yorkshire puddings, men traditioner är vad man själv och samhället gör dem till.
Jag tänker inte bo i England resten av mitt liv, men jag vill ändå bli integrerad här och känna tillhörighet med det här landet. På det viset är jag faktiskt "invandrare" (och gillar ordet!).
Måste erkänna att bristen på svenskar varit nyckeln för mig. Jag umgås inte med någon svensk här, och min pojkvän och mina flat mates är engelska, och "drar" liksom med mig i den brittiska kulturen.
Det är som om en liten bit av mig blivit engelsk, och kommer alltid att vara det. Även om hjärtat är svenskt.
(Ursäkta längden på kommentaren men det bara är en så intressant fråga!)
Men kolla in Erik! wirdheim.blogspot.com Där är det ett helsvenskt par och Erik är ruskigt insatt (t o m jag lär mig saker pà hans engelska blogg!)
Sâ, nog gâr det, men, man mâste nog verkligen vilja. Tvivlar man - dâ kanske man ska fundera över varför man tvivlar... Lycka till i funderningarna!
Intressant Maria. För intressant. Bättre att bara leva och inte tänka så mycket. Om man inte kan det så har det större betydelse än man trodde och då ska man nog göra nåt åt det. Lycka till.
Har varit där du är sååå många gånger. Men så går jag ut och njuter av havet och solen och så inser jag att jag aldrig kommer klara av att bo Sverige. Jag nöjer mig med att turista några veckor om året i mitt underbara hemland.
Fast på riktigt skulle jag vilja flytta från den här ön (Tenerife) och pröva på fastlandslivet, i Barcelona kanske...
Alexander:
Tack för dina ord och tankar. Intressant och bra det du skriver. Tänker också på det du skriver om att: "det viktigaste jag kommer ta med mig efter detta äventyr är den nyvunna respekt jag kommer ha för alla de invandrare som inte har privilegiet att välja att åka tillbaka hem till sina älskade hemland."
Rita:
Du och din man är alltid så positiva. Jag måste lära mig mer av er.
Evergirl:
Tack. Känns skönt att känna att man inte är ensam om sina funderingar.
Josefin:
Kanske blir det svenska viktigare för dig när du får egna barn. Jag vet inte. Jag funderar också på om det skulle vara lättare för mig i England där jag skulle behärska språket nästan perfekt. Både när jag bodde i Australien och i San Francisco kände jag en betydligt större samhörighet med lokalbefolkningen än här i Barcelona, fastän jag nu bor i Europa.
Monica:
Jag träffar Erik i helgen, så jag ska ta mig ett snack för att få lite inside tips. Och det du skriver om om jag tvivlar, så ska jag funderar på över att jag tvivlar...förstår inte riktigt vad du menar...det var ju det jag gjorde i och med mitt inlägg.
Förresten, lycka till i Vännäs kära du. Förhoppningsvis blir det inte omvänd kulturchock för din del där du bara ojar dig om att så mycket är bättre "hemma" i Katalonien.
Malin, Costa Brava:
Att leva utan att fundera så mycket är inte något jag eftersträvar. Reflexion är utveckling. Men det är sant, det är klokt att inte oroa sig.
Malin, Teneriffa:
Tack, skönt att höra att det finns fler som tänker som jag. Även om man är gift med något från landet. Du har så rätt, det finns enorma fördelar med att bo som vi gör.
Fast utan eftertanke blir livet inte lika intensivt.
Maria - Väldigt intressant inlägg och många bra kommentarer.
Fundera lagom (annars får man finnar i pannan) och njut av livet!
;-)
// Mattias J.
Maria - jag har extremt lite blogtid numer, och skrev nog snabbt och menade nog tvekade mer än tvivlade, ja, just pâ det, om att vilja bo kvar eller inte! Jag är livrädd för att bli en gnällkärring i sverige!
Känner oxå igen mig i era tankar.. efter fyra år i Holland, kände jag - ska jag bli holländare eller ska jag åka hem? Kände mig inte riktigt hemma nånstans.. Jag åkte hem, har sedan dess aldrig klagat på de svenska skatterna,när mitt andra barn föddes o jag fick 12 mån betald föräldraledighet i.st för 12 veckor (varav 6 v måste tas före..) i Holland..."riktiga" dagisplatser fanns oxå.. Holland finns alltid i mitt hjärta!
Skicka en kommentar