Man är liksom utanför loopen.

fredag 24 juli 2009

Man är liksom utanför loopen.

Hittade en ny svensk sångerska på Spotify: Veronica Maggio. I like. Påminner om Lisa Ekdahl. Jag ser varken Idol eller några löpsedlar och har inte koll på nya svenska stjärnskott. Är detta någon alla vet vem det är?

8 kommentarer:

Simon sa...: Jodå, hon är väl rätt känd.

17 År, Måndagsbarn, Stopp och Inget Kan Ändra På Det är bra låtar. Hennes första platta är inte så mycket att hänga i julgranen, men den andra är väldigt bra!; 5:48 fm
Anonym sa...: Japp, superfavvo hemma hos oss!! Jag o R lyssnar jättemycket på henne. Såg henne i Åre också.Kram Cecilia; 8:34 fm
Rickard sa...: Hmm.. ja, jag är lika utanför jag det är inte lätt att hänga med när man befinner sig en längre tid utanför Sverigesgränser.; 9:53 fm
Ingrid sa...: Tja alla och alla. reklam för hennes skivor stup i kvarten från CDON, Åhléns etc på TV. Det räcker för att jag hittils inte har lyssnat på henne alls, man får lite antikänsla eftersom jag inte gillat något som det görs reklam för..; 12:02 em
Ingrid sa...: Tack så mycket, jag stavar alltid fel till det. Kort vokal = dubbla konsonanter har blivit hårt indrillat...

Det blir ju stiligt också när jag dessutom klagar på alla andra bloggar XD; 3:55 em
Magdalena sa...: Jups, vi känner till henne här i Finland också :) Hon var hit i veckan och uppträdde i en stad nära mig. En trött småbarnsmamma orkade inte åka och se henne en kväll mitt i jobbveckan men förhoppningsvis nån annan gång.; 2:57 em
Annika sa...: Japp, hon är känd för dom flest i Sverige, och även i Danmark där jag bor. Lyssna även in dig på Elin Sigvardsson om du inte gjort det, tycker jag!; 1:08 em
Maria Agrell, Barcelona sa...: TACK för er feedback. Nu är jag uppdaterad. Kram.; 12:38 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

fredag 24 juli 2009