Flygresan.

Det är så oerhört enkelt att resa själv i jämförelse med att försöka styra upp två vildar 10 000 meter upp i luften. Jag kan sova när jag vill, äta när jag är hungrig och det går att läsa helt ostört. Känner att jag blir en snäll människa av denna frid.

Så snäll att jag faktiskt tittade ömt på mamman några rader intill som kämpat med en skrikande bebis nästan hela resan. Innan jag fick barn brukade jag blänga argt. På den tiden förstod jag inte varför de inte kunde få tyst på ungen. Denna gång log jag vänligt när vi skulle gå av och frågade om hon ville ha hjälp med handbagaget. Hennes man verkade inte göra mycket nytta som bara satt där.

Pappan sa att de inte behövde någon hjälp innan mamman avbröt honom och sa ja tack. Fast på spanska. Tog hennes skötväska och ytterligare två väskor medan mamman bar den lilla gossen som precis somnat. Pappan fortsatte att bara sitta ned.

Pappan var katalan och mamman fransyska. De skulle till Stockholm på semester.

Vi gick ut ur planet och efter några minuter kom mannen ut med hjälp av flygplatspersonalen. Jag blev tyst när han kämpade sig ur den ena rullstolen för att sätta sig i sin egen. Han kunde inte gå. Överhuvudtaget.

Det är en helt underbar känsla att göra goda gärningar. Det måste jag prova fler gånger.