Tankeknut.

Häromdagen pratade jag med en annan mamma i klassen. Hon är från Sydkorea och bor här med sina två barn medan maken jobbar i Asien. Jag undrade varför. Jo, för mannen trivdes inte här i Katalonien, men hon bor kvar med barnen för att de ska få en bra utbildning. Nu snackar vi en 8-åring! Problemet med skolan i Sydkorea är att barnen pressas för hårt tyckte hon. 

Däremot var hon lite orolig för att Amerikanska skolan i Barcelona är lite väl slapp och att de verkar leka hela tiden. Öh.... jag bara gapade.... slapp.... tjena. Min son går i samma klass. De har skola från 9.00-16.00 och fyra läxor VARJE DAG som minst tar en timme. Dessutom ska de läsa en bok över helgen och gå igenom samtliga veckans uppgifter och korrigera felaktigheter. Det kallar jag en jäkla tuff skola. Hon bara skrattade och svarade "det är ingenting". Nu har jag inte några egna barn i en svensk skola, men jag minns inte ens att jag hade läxor när jag var 8 år gammal och skolan slutade betydligt tidigare om dagarna.

Vad innebär detta? Sverige var ett fattigt land för 100 år sedan. Idag har vi svenskar blivit lite bekväma känns det som. Vad blir vår konkurrensfördel i framtiden när många av de asiatiska föräldrarna satsar all sin tid och sina pengar på att ge sina barn en gedigen utbildning? De bor t.o.m. utomlands för att preparera dem inför framtiden. 

Jag känner att språk blir en viktig framgångsfaktor. Vill gärna mata in lite mandarin i mina ungar också innan de blir lika gamla som jag då språkcentrat liksom grott ihop i hjärnan.

Fast lek är en bra start. Svenska barn leker. Det är fantastiskt för kreativiteten. Vi får väl starta bolag och anställda smarta asiater som vet hur man förverkligar det vi tänkt ut. Eller också får vi alla jobba med media och skildra framgångssagor från fjärran land (skämt!). 

Nä, det går inte och vänta på att ett jobb ska dimpa ner från ovan. Den tiden är liksom förbi på en global arbetsmarknad. 

Något av det bästa vi har i Sverige är det faktum att det är gratis att läsa vid universiteten. Det är möjligt för alla oavsett bakgrund att plugga till advokat, läkare eller ingenjör. Dessutom får man ett fördelaktigt lån för att kunna försörja sig. I de flesta länder måste föräldrarna ha sparat pengar halva livet för att kunna erbjuda sina barn detta. 

Sedan finns det en balansgång mellan disciplin och livsglädje. Det spelar ju ingen roll hur framgångsrik man blir om man inte hinner vara lycklig på vägen. Och de sydkoreanska barnen hinner knappt vara barn innan de måste prestera och vad är det för liv? Det blir också en utslagning alldeles för tidigt. Vissa pallar inte trycket. I Sverige däremot har de flesta både en och två chanser att komma vidare. Bara en sådan möjlighet som KomVux. Lyx.

Jag skulle vilja flytta mig 100 år fram i tiden för att se hur utvecklingen i Europa vs Asien ser ut. Har vi blivit ett museum då tro? Eller plastikopererar vi oss för att se mer asiatiska ut? 

Världsordning är inget beständigt. Det förändras över tid. Eftersom vi bor i rika länder, så har vi naturligtvis inte samma driv att vilja förändra vår situation. Vi vill mest bara behålla vår position på välfärdstoppen. 

Det här är sånt jag går och funderar på en regnig dag som idag.