Så här glada var vi INNAN filmen Precious började (Obs. Spoilervarning!)

Såg Precious igår kväll. Jo, men det är klart att det är en bra film. Oscarsbelönad och allt. Fast ändå inte en berättelse jag riktigt triggar på. Dramaturgin är för enkel. Det är för tydliga roller; En det är jättesynd om. Någon som är underbar, hon är också både lesbisk och snygg. Två som är superdumma. Det är eländigt och man gråter. Det är en amerikansk film som vill vara "fin". Oprah har inte helt oväntat producerat. 

Story: En dotter blir våldtagen av sin pappa medan mamma ser på redan från 3 års ålder. Resten av livet blir dottern slagen av sin mor för att mamman är avundsjuk på att pappan föredrar dottern. Ja såklart får dottern barn med sin pappa också. En unge med Downs Syndrom. Och barn/barnbarn nummer två slängs i golvet. 

Ja, men va f-n, någon måtta får det väl ändå vara? Saknar nyanser. Var är människorna som både kan vara snälla och dumma? Var finns orättvisorna man faktiskt kan göra någonting åt? Förmodligen tänker de flesta som går därifrån: "Åh vilket bra liv jag har ändå." Jag gillar inte den typen av underhållning.