Är det bara jag som tänker så här tro?

Min intressantaste kärleksrelation är den jag har till mig själv. Ja, ja, jag fattar. Det är ett ytterst egocentriskt uttalande. Men jag känner så, i alla fall just idag. Min kärlek till mig själv är mångfasetterad. Vissa dagar älskar jag mig helt och fullt med alla fel och brister. Andra dagar skulle jag nog t.o.m. vilja använda ordet hata. När jag går in i fel tankebanor eller upprepar negativa beteenden. Det finns ingen jag blir så arg på som på mig själv. Eller kan vara lika besviken på.

Men nästan ingen annan kan göra mig lycklig heller. Mina tankar är ju alltid bara mina. Hur mycket komplimanger eller bekräftelse man får av andra, så är det bara jag själv som kan avgöra vad som är sant och riktigt. Man är sin egen domare. Vissa människor gillar inte sig själva och då är man inte heller mottaglig för någon annans kärlek. Sådan är inte jag. Ha ha. Men det trodde ni väl inte heller? Jag älskar att höra vänliga ord. Och för det mesta dömer jag varken mig själv eller andra särskilt hårt.

Min mest omtänksamma sida är nog när jag känner mig misslyckad. Då brukar jag klappa mig själv på kinden och säga att jag duger som jag är. Kan rekommenderas :-)