Polygami?

Apropå kärlek och äktenskap och skilsmässor och araber med flera fruar.

Själv vill jag gärna vara tillsammans med samma man livet ut. Det blir förhoppningsvis i 70 år (vi träffades när jag var 20 år). Men det skulle kanske vara trevligt med omväxling emellanåt. Både för honom och mig. I teorin i alla fall. Ha ha. Varför är det så självklart med monogami undrar jag. Jag älskar min man, men vad är det som säger att man inte kan älska några till? Nä, det är förbjudet. Det är dessutom omoraliskt. Det är otänkbart. Det är omöjligt. Bara en åt gången. Så funkar hjärtan sägs det.

Jag jämför med barn. När man får sitt första barn älskar man det mer än allt annat i världen. Jag tror t.o.m. mer än sin äkta hälft faktiskt. Det finns ingen kärlek som är större.

Sedan får man ett till barn. Man är lite orolig att man inte ska känna samma sak. Fast det gör man! Man älskar sitt andra barn lika mycket som det första. Fast hör och häpna, kärleken till det första barnet försvinner inte för det.

Är det annorlunda med kärlek till vuxna människor? Det sägs ju det. För man kan bara älska en. Den man är gift med. Och älskar man någon annan (också) så skiljer man sig. Sådana är reglerna. Över nästan hela världen.

Rent teoretiskt. Varför är det så? Egentligen.

Jag ser framför mig att vi sitter vid brasan 80 år gamla och pratar om den där sommaren när jag var generös nog att unna honom en romans med en charmig tös i Paris.

Om det vore sann kärlek borde man kunna ge det till sin livskamrat. Jag vill ju att den jag älskar ska vara lycklig och ha ett intressant liv. Fast det finns förstås den där rädslan att man kan förlora någon för alltid och svartsjukan är en otrevlig kraft.

Men rent teoretiskt skulle jag kunna bjussa på det och lite annat rajtantajtan. Fast passion verkar för farligt!