Partyfaser.

När jag var yngre var jag helst festens medelpunkt. Det var liksom kicken. Med tiara eller tajt kort lackdress och rumpan i ständig rörelse på dansgolvet kändes det så. Även om alla girls var unga och balla på den tiden. Numera skulle jag inte säga att jag blivit en betraktare. Ännu. Snarare en smygare. Jag håller mig på min kant. Dansar i ett hörn. Syftet är inte att synas, utan att konversationen är oväntad, intressant och rolig. Jag vill gärna leverera trevligt.

Men när jag inte riktigt är på topp, då smyger jag hellre iväg. Sätter mig på en toalett eller nåt. Orkar inte stå och vara tråkig på en fest. Det är det värsta. Man vill inte att folk ska skruva på sig. Blir lättare asocial när jag inte känner många. Så ikväll bloggade jag en halvtimme tills jag orkade vara i sparkling-mood igen.

Nyss när alla jag inte kände hade gått hem shejkade jag på dansgolvet i över en timme till låtar som No woman No cry, Rehab, Mikrofonkåt och Santanas Maria Maria. Kravlöst partajande. Med pussisar omkring. Det gillar jag mycket. Undrar hur mina knän mår imorgon?

Nu hör jag Lena spela Your Song på pianot på övervåningen. Ska upp igen, vara social och nynna Eltons ord.

Tschüs.