Såja, tack, nu får mamma 30 sekunder utan oro.

Dagens matchdräkt har Ted valt helt själv: Spindelmannentröja + Barçabyxor/strumpor + omaka skor

Ligger här i soffan nu när alla andra sover.

Jag drömmer bara lite grand om New York nu. Inte mycket. Men lite. Någon gång i framtiden vill jag bo i NY. Kanske när barnen flyttat hemifrån, så att man eventuellt kan ha råd med Manhattan lifestyle.

Någon sa förresten till mig att NY-drömmar är ett typiskt flyktbeteende, men i så fall är hela mitt liv en flykt och det är inte sant. Man kan ju faktiskt bo utomlands. Det går hur bra som helst. Fast jag fattar inte riktigt själv att jag bott 5 år i Barcelona nu. Då är det liksom på riktigt.

Lite nattmusik, Jay-Z - Alicia Keys - Empire State Of Mind.

Plastpengarna som Mac-lagarna hittade inuti datorn + misstänkt gärningsman.

Status.

Hemmamor vid spis, tvättmaskin och skurhink + vild lekfull unge.

Tydligen inte bara jag som är ful i munnen. I love.

Avdelningen information vi inte efterfrågat.

Note to self: Ta på dig trosor när du duschat klart människa - åtminstone under röda dagar. En 3-åring tycker nämligen att alla möjliga snören är roliga att dra i.

Lördag.

Maken ringde precis. Från en skidby i Frankrike. Max har nämligen gått med i Sant Cugats skidklubb som träffas i olika franska skidorter varje lördag, så tidigt imorse for de iväg. Min man lät salig. 2 grader plus, solsken och fantastiskt landskap. Han har ju ont i knät men skulle sätta sig och läsa en bok i någon varm utomhuskälla efter frukost på franskt bageri. 

Min skidkille har 4 timmar skidskola framför sig med sin klasskompis Raz. 

Det här är kanske det allra bästa med att bo i Barcelona. Det är nära till allt. Själv var jag för morgontrött för att haka på. Kanske nästa helg. Nu ska lillen och jag göra stan osäker. Ha ha. Världens töntigaste uttryck. Alla som skriver så är mesar. 

Precis ätit middagsmat.

Kött. Mycket fett. Gott. Kommer att somna mätt. Bra.

Fredagsmys.

Äntligen.

Dags att sluta vänstra. Min egen älskade Mac är tillbaka. Med lagad fin skärm. 

Och så hittade verkstaden 5 plastmynt i ett hål på sidan av datorn. Mitt yngsta troll är starkt misstänkt. 

Målgruppsanpassad humor.

Min 3-åring har precis upptäckt kiss och bajs humor. Allt sånt är vansinnigt kul. Så idag har jag gjort pruttljud på alla sätt jag vet hur och han har skrattat tills han ramlar ihop på golvet. Så otroligt tacksamt.

Men tyvärr vet jag inte hur man manuellt framkallar en rap. Det är tydligen det allra roligaste. Min man kan rapa på beställning - efter förmodligen år av träning... Detta gör honom till humorkung. Notera dock: för en 3-åring!

Byter kanal emellanåt.

Har jobbat hårt och twittrat lite idag men knappt bloggat. Ibland blir det så.

Väderrapport från Barcelona.

Efter dagar av bara regn skiner äntligen solen igen. Bra.

Visitkort på mitt nuvarande uppdrag.

Morgongåvan.

Fick ett brev med en bok i brevlådan. Blev jätteglad. En bekant som ätit middag hos oss i Barcelona för 3 år sedan har också givit ut sin bok på Vulkan - och hennes bok ligger nu i toppen på Vulkans försäljningslista!

Om boken: MORGONGÅVAN ÄR EN SPÄNNINGSROMAN som handlar om livsval och det vilsna sökandet efter kärlek. Flera personers öden flätas oundvikligen samman under några avgörande dygn i Stockholms innerstad. En livshemlighet har fått förödande konsekvenser och det visar sig att inget är som man tror.

Om författaren: Susanne Boll är legitimerad psykolog och journalist. Hon är född och uppvuxen i Motala men bor numera i Stockholm med sambo och två barn. Med Morgongåvan debuterar hon som författare.

Man ska vara tacksam inte rädd.

Vet inte om jag nämnt detta, förmodligen inte. Förträngning kallas det också. Men mitt emot min yngsta sons kommunala katalanska tillfälliga barackskola ligger ett kvinnofängelse. Eftersom spanska skolor också är bakom höga stängsel så syns knappt någon skillnad mellan byggnaderna, men ändå. Jag vet ju. Det finns flera perspektiv på detta ämne.

1. Varför går min ena son på en dyr privat amerikansk skola och den andra på en gratis kommunal katalansk skola?
Relevant iakttagelse. Kräver egentligen eget inlägg. Kort svar dock. Min äldsta gick också på en katalansk skola (visserligen privat men då visste vi inte hur det funkade med det kommunala) i 2 år och vi vill att barnen ska kunna katalanska för att kunna bli accepterade i Katalonien.

2. Varför höga låsta gallergrindar på skolorna?
Ja, det är väl för att skydda barnen. De kan inte springa ut till bilarna på gatan och inga obehöriga pedofiler eller föräldrar för den delen kan komma in och störa på skolgården.

3. Varför ett fängelse 10 meter intill en skola?
Ja, kvinnor är väl inte så farliga för barn. Kanske. Förmodligen inga snuskgubbar eller brutala mördare. Bara knarkare, bordellmammor och småtjuvar. Inget att oroa sig för. Säkerheten är i och för sig sådär. Det finns galler framför fönstren, men man kan öppna själva fönstret. Så varje morgon går jag förbi råbarkade pojkvänner som ropar till sina kvinnor, horkollegor och allmänt trasiga människor som vill snacka lite med sina vänner bakom lås och bom. De står och skriker till varandra.

Mitt perspektiv i allt detta?
Ja, jag gillar ju att se livet från den ljusa sidan, så jag gläds åt att jag föddes med hyfsade förutsättningar att göra någorlunda kloka val i livet, vilket gör att jag är den som går på gatan utanför med mitt friska barn istället för att sitta bakom galler.

Killar är bäst.

Förutom att jag älskar mina söner så älskar jag också det faktum att jag har just söner. Det är hur coolt som helst att helt plötsligt få inblick i hur killar egentligen tänker. Unga pojkar berättar nämligen det mesta för sina mammor. Nu vill man som mor inte återberätta allt för resten av världen. Det vore inte särskilt trevligt. Men några små citat bjussar vi på...

- Hon är inte ful. Men inte heller så söt att man vill pussa på henne.

eller

- Hon brukar inte gilla mina skämt. Fast idag var jag snäll mot henne istället. Då slutade hon att vara sådär nonchig och var snäll tillbaka.

Under bältet skämt är roligast.

Pratar med min 8-åriga son om vikten av att heja på grannarna i hissen i vårt hus. Gubbarna blir så sura annars. Men sen kom vi på att man säger ju faktiskt inte HEJ. Man säger HOLA. Då borde det försvenskade verbet rimligtvis blir HOLAR. Och alla som kan spanska vet hur det skulle uttalas.

Japp.... ollar. Man måste olla på grannarna i hissen. Ja, ni fattar ju.

Sedan skrattade vi hysteriskt och jag tänkte att jag borde försöka skärpa till mig och bli en ordentlig mamma, fast jag hakade på istället och undrade hur jag som är tjej skulle göra?

Lasagne hemma hos Eva & German.

Mina franska grannfruar Caroline & Eva.

Jag bara älskar att lyssna när de talar franska med varandra. Jag går totalt igång på det. Det är så vackert.

Med tvåan i magen.

Caroline & Francois + ofödd bebis.

Masella.

Min skidkompis Zander tittar ut över bergen i Masella.

Dagens hjälte.

När jag har ont i mitt knä ligger jag och tycker synd om mig själv. Min man däremot packar med halva köket ut till snön och grillar lunch till sig och oss andra som åker skidor i backen.

Calçots

Vi höll till under liftarna och folk skrek och höll på. Antar att de undrar hur det kommer sig att vi grillar den katalanska vårliga nationalrätten mitt i skogen.

Henrik & Zander framför renfällen.

Kylda drycker.

Snöbollskrig på vinterpicknick.

Kidsen gillar hamburgare.

Raz och Henrik.

Max med sin klasskompis Raz.

Masella.

Har åkt skidor idag. I Pyrenéerna. 2 timmar från Barcelona. Nice. Bilder imorgon. Nu sova.

Hörde en underbar beskrivning av Facebook nyligen.

"Jag är så kopiöst glad över att jag plötsligt har nästan alla jag tycker om och någonsin tyckt om, från hela världen och från barndomen och framåt, på ett tangenttrycks avstånd hela tiden. Det skulle ju inte hända förrän man kommit till himlen, sas det!"

Nu finns i stort sett alla jag känner bland mina Facebook vänner. T.o.m. min egen son! Och naturligtvis alla gamla pojkvänner. Ha ha. 415 personer ryms i mitt FB-hjärta.

Jag måste börja styra upp min egen son... han är en av dessa grabbar som helt enkelt inte förstår sig på oss fantastiska tjejer.

På kvällens middag hemma hos Salomon & Martina så berättade 5-åriga Cayla att hon hade skaffat kille. Då frågade jag min 8-åriga son om han var kär i någon tjej. Han bara tittade med avsmak på mig och svarade:

- Nä, det fattar du väl att jag inte är. Tjejer ska ju bara klaga på en hela tiden.

Om man gillar mat, skönhet och Spanien...

Idag kom DVD-boxen från Amazon med samtliga avsnitt av "Spain on the road again". Matlagning runt omkring Spanien med Gwyneth Paltrow, Mario Batali, Mark Bittman och Claudio Bassols.

Blir hungrig bara jag tänker på videokvällarna framöver.

Att spela dum är inte så korkat alla gånger.

Har fått skäll för att vi ibland kommer för sent till 3-åringens skola på morgonen så idag springer jag som sjutton och hinner precis med bussen som redan kört iväg några meter från busshållplatsen. Med andan i halsen märker jag att mitt busskort har tagit slut och när jag skramlar hittar jag bara 1,10 Euro. Jag tittar vänligt på busschauffören och frågar vad gör vi nu. Han tittar inte alls lika snällt tillbaka utan pekar bara på väggen där det står 1,40 Euro. Jag låtsats tro att allt är frid och fröjd och går och sätter mig bredvid sonen som redan satt sig längst bak i bussen.

Efter en minut hör jag busschauffören i högtalaren: Den där tjejen som sitter längst bak i bussen har inte betalt sin biljett och jag ber dig att kliva av bussen. Alla i bussen vänder sig om och tittar.

Jag tänker, om jag kliver av kommer vi för sent till skolan, min unge kommer att missa morgonsamlingen, fröken blir arg och min lilla son kommer att förmodligen straffas av hennes ilska mot mig.

Så jag sitter kvar och låtsats som att jag inte förstår.

Busschaufförens kollega som suttit på stolen längst fram går därefter fram till mig där bak och ber mig att kliva av bussen på nästa busshållplats eftersom jag inte betalt biljetten.

Jag tittar vänligt på honom och svarar: Jättebra. Stort tack och ler stort.

Och sitter kvar.

Skäms lite. Folk stirrar. Men vad gör man inte för sina barn.

Yes, vi kom i tid. Men fröken klagade istället på att min sons ryggsäck är smutsig... Well, man kan inte vinna alla strider. Vissa är bara too hard to please.

A girls night out.

Marie, Kristin, jag, Jessica, Martina & Carina.

W

True Story.

Skulle ta en bild på en fest nyligen. Men jag backade för långt, ramlade över en stol och detta blev resultatet. Och jag var knappt fnittrig - detta var efter första glaset champagne. Fast bilden blev rolig! Ikväll Eclipse, 26:e våningen på Hotell W med flickorna.

Nu kommer det att se ut som att jag har större behag än jag har.

Nu har mitt paket från VS kommit. I ett diskret paket. Lagom storlek. Finfin. Toppen.

Dagens lunchdejt.

Lama Hourani bjöd mig på lunch på Bestial idag. Det var första gången vi träffades. Hon kontaktade mig efter att ha hittat mig via ASW och undrade om jag ville ses för att diskutera hur hon skulle lansera sina smycken i Barcelona. Nyfiken som jag är tackade jag ja förstås och vi samtalade i två timmar och allt från bosättningarna på Gazaremsan, kriget i Afghanistan, hennes mammas konstgalleri, religion, kärlek, en Coldplay-konsert i Amman och att Drottning Rana av Jordanien är en av hennes kunder. Jag är ju själv ingen modeexpert, men jag har några bra ingångar som jag ska introducera henne för. Man ska alltid säga JA.

Jag bara älskar Lamas beskrivning av sin pojkvän:
" He is like food for the mind"

Här lagas min Mac.

Känner mig naken utan min egen Mac. Den är inlämnad här. Är lite rädd. Vad som helst kan försvinna. Litar inte på min backup heller. Hoppas bildskärmen blir frisk.

Tills dess vänstrar jag med en PC på jobbet.

Denna förbaskade sjukdom.

Läste precis Carins blogg. Carin är en bekant från min hemstad och hennes och Pärs 8-åriga son Hannes har cancer. Det borde vara förbjudet.

Jag gillar Carins nyårslöfte:
"I år är mitt nyårs/livslöfte att – leva NU. Njuta så fort det finns en chans. Älska mina människor och mig själv så mycket det går varje dag."

Åt fredagslunch på ny favoritrestaurang i Castelldefels.

La Vida Restaurante. Paseo Marítimo 25. Finfin utsikt över ett stormigt hav.

Julklappar till en mor.

Det är ju populärt att berätta vad man fått i julklapp. Här är min lista:
* En svart mössa av mamma
* Pengar insatta till Unicef
* En bok jag läst (fast den är bra)

Det var allt tror jag.

Woody Allen afternoon.

Våra bekanta Dave & Lisa från Brooklyn har käkat söndagslunch hos oss och jag svävar helt iväg i samtal om Obama, Clinton och skillnaden mellan LA och NY. De hade bra koll på BAM där Glada Hudik-teatern ska uppträda i juni. De bor tydligen nära. Jag kan naturligtvis inte dölja min fascination över the Big Apple.

På stereon spelar jag tre CD:s, gammalmodig som jag är. Först David Bowie, sedan Pizzicato Five och slutligen Northern State. Jag gillar mest Away Away.

Stränderna fixas inför kommande säsong.

Nyårslöfte.

Läser igenom min årssammanfattning för 2008 och tänker att jag borde försöka sammanfatta 2009 också. Fast inte just nu. Någon gång till veckan kanske jag samlar ihop mig.

Sneglar också på mitt nyårslöfte för 2009: "Göra någonting modigt". Vet inte riktigt om jag levt upp till det. Kanske. Jo, det har jag. Fast inte på det sätt man skulle kunna tro. Mer i det lilla.

Det är ett bra löfte. Jag ska återanvända det.

Så... 2010 ska jag bli ännu modigare.

Tack för årets julkort.

På köksdörren. 

Småkillarna och jag hängde vid havet i Castelldefels idag.

Mina söner måste UT och vilda av sig för att överhuvudtaget kunna ha i möblerade rum. Då är det förstås lättare när det är +15 grader istället för -15 grader som i Sverige. Idag tyckte de att det var roligast att krocka med sina cyklar och att köra cross nerför en backe tills de ramlade. Om och om igen...

Old School.

Jag är ju rätt digital av mig. Men när det gäller agenda så vägrar jag lämna min pappers-almanacka. Livet blir mer på riktigt när man planerar i den tycker jag. Datormöten känns förgängliga. Man får heller ingen bra överblick över året.

Fast god damn it om jag tappar den. Då har jag ingen som helst kontroll. Fast det händer typ bara var 10:e år.

Jag har sparat alla kalendrar sedan jag började planera mitt liv själv. Det var 1986. De flesta finns på en vind i Stockholm; mina to-do-list och möten under över 20 års tid. Lite varning på den.

Morgonkaffe på vårt stamfik runt hörnet.

Livet är tillbaka som vanligt igen. Jag, Bernadette och Eva dricker kaffe och pratar om livet självt. Fast snart är detta ett minne blott. Bernadette bor snart i ett hus på andra sidan stan och min älskade Eva kommer att flytta till Zürich. Jag kommer att gråta. Mycket.

Ser fram emot att se Toralf som "Elvis" i New York i början av juni.

Pär berättade om Glada Hudik-teaterns långfilm och teateruppsättningen i New York i TV4 Nyhetsmorgon häromdagen.

Barcelona.

Tillbaka hemma i Barcelona igen. Sitter redan och planerar vårens cityresor. Man känner ju suget när man väl är i luften. Stockholm nästa gång ett par dagar i februari. Zürich senare i vår när bästis nr. 2 flyttar dit och därefter New York i juni. Utan familjen. Maken å sin sida kom precis in och snackade om segling till Ibiza och skidåkning i Andorra. Utan fru och kids. Vi är båda helt matta efter 2 veckors familjesemester och har bestämt att unna varandra lite egotid.

Nybrogatan.

Först tidig lunch med Johanna på PUB och sedan kaffe på maten med Kicki på Café Crème på Nybrogatan. I like dubbellunchdejt.

Måndagsmiddag hemma hos Patsy & Jocke.

Patricia fixar käk, jobbpratar i telefon, socialiserar med oss och tar hand om tre barn. Samtidigt. En wonderwoman alltså. Tack för ikväll darling.

Svensk förebild och spansk gåta.

Några av våra spanska vänner var oerhört förvånade när de träffade Staffan för att han som vanligtvis jobbar som narkosläkare kommer att vara pappaledig ett helt år med sina barn. Det var det konstigaste de någonsin hört.

Söndagsbrunch hemma hos Staffan & Agnes.

Beundrar vita träden mitt på natten.

Blixtbild.

Midnattspromenad.

Lillen tycker det är mysigt med vinter och har uppenbarligen anpassat sig till jullovstider...

Stockholm.

Träden är oerhört vackra utanför farmor och farfars hus.

Nyfiken på 2010.

Älskar mina dagliga promenader i vinterskogen.

Tack Hudiksvall.

Är tillbaka i Stockholm igen efter några härliga vinterdagar i Hälsingland. Tack pappa, Barbro, syrran, Fredrik, Milo & Noah för ett par fina (och intensiva...) stunder tillsammans.

Och stort grattis på 3-års dagen Noah.

Bästa tavlan: Max & Zlatan.

Min äldsta son fick sin finaste julklapp av morfar.

Nyårsfest i Hälsingland.

Lovisa med ostron och champagne.

Maken lagar pilgrimsmusslor till förrätt.

Jag hjälpte faktiskt till med matlagningen. Ovanligt. Fast sant.

Lingarögården.

Susanne, Lars & Lotta.

Rosé.

Henrik, Maria & Ulf.

Musiktävling.

Jag är värdo på att lyssna 5 sekunder på en låt och säga titel och artist. Jag kunde typ bara Passenger med Iggy Pop.

Dessert.

Smoking.