I rakt nedstigande led.

När man bor med sin mor och sina söner en vecka får man viss självinsikt .

Min mor kan bli så arg att väggarna skakar - och jag blir alltid lite förvånad.

Min son kan bli så arg att väggarna skakar - och jag blir alltid lite förvånad.

Själv brukar jag bli så arg ibland att väggarna skakar - och det tycker jag är helt normalt och alldeles självklart.

När min man - som kommer från en familj där man inte höjer rösten när man blir arg - tycker att jag borde lugna ner mig lite, så blir jag alltid lite förvånad.

39,3 grader

Nä, jag flyger visst inte till Stockholm ändå.

Bebis hade feber i natt.

Spanska doktorn gav dundermedicin mot ögoninfektionen, så han skulle kunna gått på dagis idag, om det nu inte vore för febern.

Det känns som att Ted behöver sin mamma. Jag stannar.

Ytterligare "bidrag" till växthuseffekten.

Flyger till Stockholm igen.

Det här med karriär...

Just nu satsar jag mer på familjen än på jobb, samtidigt som min mans karriär går lysande. Medan jag lägger en tvätt i maskinen och plockar ur diskmaskinen, så ser jag framför mig hur han tittar han ut över Medelhavet från sitt flådiga kontor och småsnackar med sina kollegor.

Som den svenska jämställda kvinna jag är, tycker jag detta är orättvist förstås.

Tills idag faktiskt. Kom att tänka på vad vi gör på vår "lediga" tid.

När jag har haft en barnfri singelhelg, så har jag yogat på Mallorca, träffat vänner i Stockholm eller partajat i New York. När min man förra veckan hade en barnfri singelhelg, så satt han på ett hotellrum i Danmark och gjorde budgetkalkyler.

Jag ska ligga lågt framöver.

En småbarnsfamiljs slitiga vardag.

Imorgon ska jag åka på styrelsemöte i Stockholm. Imorgon har min man styrelsemöte i Barcelona.

Vår 1-åring har gult slem i ögonvrån och får inte gå på dagis.
Vår barnvakt har precis börjat jobba på kontor.

Så hur gör vi nu?

Klappa händerna när du är riktigt glad.

- Lilla 1-åriga jag tittar och funderar på vad mormor gör med händerna?


- Jag fortsätter spana. Brorsan kan visst också.


- Aha, det var väl inte särskilt svårt. Sluta stirra, jag har kunnat det här hur länge som helst. Fråga fröknarna på dagis så kan de berätta. Så det så.

P.S. Bara för att jag äter jämt och allt betyder det inte att jag är mullig. Dubbelhaka är nämligen bara gulligt på en bebis. Det säger i alla fall min mamma.

Men sov nu då!

Det borde vara förbjudet med bebisar som vaknar varje timme hela natten och sedan är klarvakna halvsex en söndagmorgon.

Känner mig som en svikare.

Jag är otrogen. Inte mot min man. Men mot dig. Känns det som. Jag fastnar allt längre tid framför Facebook och ägnar allt mindre tid till min blogg.

Egentligen är jag inte sur på er.

Det är så här. Jag blev sur för min enorma utstrålning inte når fram till andra än min egen spegelbild. Gjorde en casting för en grej på SVT, gick vidare ett steg och fick sedan höra att jag var för seriös...

På bilden syns jag och några till (Åsa, Hanna, Kalle, Eva) som inte heller blev uttagna av SVT. Vi tog en gravöl på Riche efteråt och pratade om vilka stjärnor vi egentligen är - utan att det märks...

Nu har jag surat färdigt och är tillbaka på bloggen och mitt vanliga prat om mig själv till de som orkar lyssna.

Tillfälligt bloggmätt.

Vanligtvis brukar jag längta efter att skriva av mig på bloggen vid dagens slut. Berätta om livet som invandrare, mina drömmar och reflektera kring det som hänt.

Är inte lika sugen längre. Varken att skriva eller läsa andras bloggar. Känns helt plötsligt vulgärt, brist på integritet och som skrik efter uppmärksamhet.

Tyckte tidigare att bloggen var ett bra sätt att behålla kontakten med mina vänner och familj i Sverige, men sedan kommentarerna från anonyma läsare i samband med min sons födelsedag insåg jag att det faktiskt finns dem som inte ens gillar mig som läser om mitt liv.

Så jag behåller mina tankar för mig själv eller i dialog med dem jag möter i den vanliga världen. I alla fall idag.

Idealist, typ... ha ha.

Ricky Gervais Comic Relief 2007 Red Nose Day.

Farväl Stockholm.

Tack Cecilia för att jag fick sova i din dotter Rebeckas rum och äta leverpastejknäckemackor till frukost. Tack Fredrik för ett intressant fikasnack vid Stureplan. Tack Scandic Hotell Sergel Plaza för att jag fick utnyttja mina Hilton-bonuspoäng och sova ett par nätter gratis hos er. Tack Jonas & Lena för vinet och maten på PA. Tack David för att jag blev snygg i håret. Tack Hamid för ditt uppmuntrande snack i Östermalmshallen. Tack SVT för att jag fick komma och förnedra mig lite. Tack Patricia för den goda maten & Jocke för den intensiva diskussionen om människans medfödda egoism kontra godhet och för att jag fick sova i ert gästrum i källaren.

Och grattis Kristin till lilla nyfödda Greta.

På väg till Stockholm.

Fram med resväskan igen. Imorgon bitti ska jag upp till vintern några dagar på ett litet udda uppdrag.

Och så tillbaka till verkligheten.

Idag fick jag en telefonräkning på 1816 EURO!!!!!!!!!

Istället för att fakturera för volym när jag hämtat och skickat mail så har Vodafone räknat tiden jag varit uppkopplad. Och min telefon är uppkopplad av sig själv 24/7, vilket med flatrate taxa blir maximalt 39 Euro i månaden, men eftersom jag inte beställt flatrate så har de dragit närmare 18000 SEK genom autogiro från mitt bankkonto.

Så nu ska jag ringa och försöka reda ut detta på spanska. Det kommer säkert att gå jättebra...

Dekadens.

Soho, New York, 05.45, Saturday 17/Sunday 18.
Lena & jag med hennes gamla New York krögarvänner.

Synkronicitet?

Vi mötte Lassie x 2.

Dagen innan jag flyger till New York så pratar jag med min nära vän Charlotte som jag känt sedan vi var 7 år gamla. Hon bor nu i Costa Rica, men för tre veckor sedan var hon också i New York.

Under samtalet nämner hon att de såg en musikal på Broadway, men ingen känd artist var med i uppsättningen, utan istället satt den där skådisen som var med i Fyra bröllop och en begravning några rader intill i publiken. Vi konstaterar att det var Andie MacDowell.

Dagen därpå när Lena och jag väntar på bussen från Newark Airport så går samma Andie MacDowell förbi oss och ställer sig i taxikön. Kändis-Stockholmsuppfostrad som jag är försöker jag att inte titta, men lyckas inte helt för våra blickar möts.

Vilket märkligt sammanträffande att den närmsta fysiska kontakt jag just nu har med min goda vän som jag träffade nästan varje dag under hela min 12-åriga skoltid är att när hon flyger till New York från Costa Rica så stöter hon ihop med Andie MacDowen på Broadway och tre veckor senare när jag flyger till New York så möter jag samma kändis vid taxikön på Newark Airport.

Andie är den person som träffat oss båda senast, vår gemensamma länk. Så oväntat udda.

Fånig turistbild.

Union Square = bra shopping - om man nu gillar det.

New York 48 timmar.

Efter 4 dagar med magsjuka flög jag iväg 4 kilo lättare till New York. Första kvällen däckade jag redan 19.00.

Andra kvällen var vi ute till 07.00 på morgonen! Lena tog mig med till den argentinska krog i Soho som hon jobbade på när hon bodde i N.Y. Det var fortfarande samma ägare och vi blev mottagna som kungar. Blev bjudna på allt och DJ:n fortsatte spela tills grannarna ringde och klagade på musiken vid soluppuppgången.

Har knappt sovit men är bara så pigg och lycklig. Jag fullkomligt älskar New York.

Foto: Lena Victoria

Skitprat.

Att åka eller inte åka - det är frågan. Efter 3 timmar på "damrummet" mitt i natten undrar jag om min mage klarar av att resa till New York.

Follow your heart and your dots will connect further down the road.

Steve Jobs, Apple & Pixar, inspirerar Stanfords avgångselever genom att berätta tre lärdomar från sitt liv med de vägskäl som format hans öde.

Jag visste inte att han blev bortadopterad som nyfödd eller hur positivt han i efterhand ser på att han hoppade av college och fick sparken av Apple.