Ted fick också ett heluppslag.

Tidningen Vi Föräldrar Gravid nr. 1 2007. Klicka på bilden för att läsa texten, men tyvärr funkar då inte bakåtknappen, utan man måste skriva in www.agrell.com på nytt...

Vi Föräldrar Gravid år 2001

Linslus? Jag? Näääää, eller? Här är i alla fall berättelsen om när jag var gravid med Max. Förstår inte att Henrik orkade bära mig när jag var gravid i nionde månaden. Eller att magen fick plats. Men vad gör man inte för en rolig bild?

Vi Föräldrar Gravid år 2007

Nr. 1 ute i handeln nu. Jag talar ut om min graviditet igen. Denna gång har jag Ted i magen.

Dåligt samvete?

Det är ju den här ständiga kampen med att stå för sina beslut. Att vara nöjd med det man har. Och göra det man tror på. Utan att känna dåligt samvete.

Jag blir mamma igen. Jag ammar igen. Jag myser med min bebis igen. Det är alldeles alldeles underbart. Men så sover bebisen nästan jämt. Och jag blir rastlös. Den där inre drivkraften skriker och vill inte ta det lugnt.

Så jag börjar småjobba. Hittar nya roliga uppdrag. Skickar mail. Läser nyheter i Barcelona TV. Skriver. Ringer. Gör reportage. Drar i olika trådar. Nu har jag massor med spännande projekt på gång. Skickar 50 mail en dag när Ted roar sig med sina små söta fingrar. Och så får jag dåligt samvete för att jag bara jobbar istället för att titta på min gulliga bebis hela tiden.

Vad är det med mig? Varför kan jag inte bara sitta och amma och vara nöjd? Eller parallellt jobba på med roliga projekt och bara vara nöjd?

Är det en kvinnogrej? Vi förväntas vara snälla uppoffrande mammor. Men vi bör också ha ett utvecklande professionellt liv. Men gör man bara det ena eller andra så är man antingen förtryckt eller streber, beroende på vem man frågar.

Jag tror absolut det går att kombinera. Ska bara koppla loss den där snubben som sitter på min axel och talar om för mig att jag egentligen borde göra tvärtom hela tiden.

I Spanien är kvinnor bara föräldraledig i 4 månader. Helt galet förstås. Vill man vara hemma så måste det ju gå.

Fast själv vill jag både vara mysmamma och yrkeskvinna. Alltid. Även nu, fast Ted är bara 3 månader. Han är ju med mig hela tiden. Som egen konsult har jag kontoret hemma. Det bara måste gå. Min nya motto: glad och nöjd mamma = glad och nöjd bebis. Vad säger du?

Bildtext: Det måste gå att få ihop mamma pappa barnlivet så att alla i familjen blir nöjda? Illustratör: Min 5-åriga son Max har ritat familjen - när Ted låg i magen - och skrivit på katalanska

Grönt är skönt.

I går förklarade folkhälsominister Maria Larsson, kd, att hon inom kort kommer att bjuda in tillverkare och företrädare för allmänheten till en hearing för att diskutera en tydligare hälsomärkning av livsmedel.

En förebild är den brittiska trafikljusmärkning som signalerar rött för livsmedel med höga halter av fett, mättat fett, socker och salt.

Budskapet är att den som vill äta hälsosamt utan att offra allt för mycket tid ska försöka ha mest av gröna och gula färgpluppar i varukorgen.

Låter som en lysande idé eller vad tycker du?

Nyfiken i en strut.

Cyklar i gymmet och tittar samtidigt på ett avsnitt av Prison Break. Längtar till varje pass, för jag är så nyfiken på vad som ska hända. Tränar nästan varje dag. Bra trick faktiskt.

Men så idag. Jag är en nyfiken liten figur. Kan inte hålla mig. Surfar in på Fox hemsida. Ikväll är det tydligen amerikansk säsongspremiär för Prison Break. Dessutom sänder de sjätte säsongen av min favoritserie 24 ikväll också.

Jag smygtittar på första delen av Prison Break säsong 2. På 22 minuter ser jag ett sammandrag av vad som kommer att hända under de 13 kommande avsnitten. Så dumt så dumt.

Några förslag på andra nerviga TV-serier som finns att köpa på DVD? Please. Annars blir det inget beachlife för mig i sommar.

Yes, this is it - I think.

Jag tror vi har bestämt oss. Det är ett svårt beslut. Jag har grubblat och funderat i flera månader. Tittat mig omkring. Jämfört.

Det handlar om vår sons skolgång. I sommar går han ut P5 på sin privata katalanska skola Mafalda och till hösten börjar han i första klass. Vi har inte vetat var.

I Barcelona finns det katalanska skolor och internationella skolor, men ingen svensk skola och heller inga spanska skolor!

Är glad att Max fått gå i en katalansk skola i ett par år, i P4 och P5. Nu kan han tala katalanska ordentligt, vilket är otroligt viktigt för att integreras och kunna leka med barnen på gården där vi bor.

Nackdelen med de katalanska skolorna är att vi som föräldrar inte kan vara delaktiga i skolarbetet. Vi kommer inte att kunna läsa hans uppsatser eller hjälpa honom med läxorna framöver. Visst jag kommer så småningom att förstå talad och skriven katalanska. Men jag kommer själv aldrig att kunna prata eller stava ordentligt. Det är svårt nog med spanskan. Och jag vill ha en aktiv del i min sons skolgång.

Vi vet heller inte var vi kommer att bo om 10 år. Katalanskan är ett rätt begränsat språk. Det funkar om man bor i Katalonien, men vi behöver fler språk.

I helgen besökte vi Amerikanska skolan, som hade öppet hus. Några fördelar:
1) Lärarna har engelska som modersmål. I snart två år har min son pluggat engelska en timme per dag och han kan en del engelska uttryck. Dessvärre talar han idag engelska med en stark katalansk brytning!
2) Skolan satsar mycket på idrott, vilket passar vår aktiva sportkille.
3) Det går några andra svenska barn på skolan, t.o.m. en kille i Max blivande årskurs, vilket känns tryggt i början.
4) Skandinaviska klubben bedriver kompletterande svenskundervisning där.
5) Barnen lär sig dessutom både spanska och katalanska; 7 respektive 2 lektioner i veckan.
6) Rektorn är trevlig, verkar driven och föräldrarna lovordar honom.
7) Amerikanska skolan är inte lika strikt som de engelska skolorna och har bättre pedagogik.
8) Skolan är en sk. IB-school, vilket är internationellt meriterande, om vi flyttar vidare.
9) Hälften av eleverna är från Spanien/Katalonien vilket gör att barnen ofta talar spanska och katalanska på rasterna, vilken gynnar Max språkutveckling. Med så stor andel spanska familjer minskar dessutom risken att hamna i en expat-bubbla.
10) Max kommer att lära sig fyra språk flytande: svenska, engelska, katalanska och spanska.

Visserligen kostar det en hel del, fast vad ska man satsa på om inte sina barn? Enda egentligen nackdelen är att skolan ligger en bit bort. Lyckligtvis finns det skolbuss.

Jag fick en skön känsla i magen när jag var där. Litar på min instinkt. Jag tror det kan bli riktigt bra. Håller tummarna att vi kommer in till hösten.

Fotograf: Farmor Bibi har fotograferat Max och hans lärare Maribel på den nuvarande privata katalanska skolan Mafalda.

Bröd och smör.

Helt plötsligt är alla snygga i stan. Coola kläder. Moderna frillor. Balla skor. Eftersom den vanlige katalanen inte är särskilt trendig, så måste det vara turister.

Aha, det är modeveckan förstås.

Branschmässan Bread & Butter pågår i Barcelona just nu, den 17-19 januari. Jag borde ha bokat upp ett TV-team från Barcelona Television och gjort reportage, men det kom jag på för först nu...det får bli nästa gång.

Tittar på mig och min familj. Hur up-to-date är vi en kväll som denna egentligen? Min äldsta son har en vår/sommar-grön randig tröja och min yngsta har höst/vinter-grön randig tröja. Och själv har jag året-runt-svart-klänning på mig. Jag köper alltid svart. Enkelt att matcha. Svart funkar alltid med svart. Och så slipper jag ha koll på modet.

Opp och ner.

Opp och ner. Ner och opp, grisen gal i granens topp.

Ibland är jag vaken och ammar varannan timme natten igenom och är ful och trött dagen lång.

Men så plötsligt. Sover gott. Äter ordentlig frukost. Solen skiner. Promenerar in mot stan längs Medelhavet.

Smyger in med en sovande Ted och ser en odubbad biomatiné: The Holiday med Cameron Diaz och Jude Law. Smörig "feelgood"-film på äkta Hollywood manér. Förutsägbar förstås. Men alldeles alldeles underbar.

Längtar till Stockholm.

Om en månad åker jag till Stockholm. Jag har inte varit där på ett halvår. Ska bli jätteroligt. Har redan bokat upp massor med luncher, middagar och kaffemöten med mina vänner och bekanta. Hurra, vad det ska bli kul att träffa alla igen. Och så ska jag till mitt favoritgym Kroppskultur och köra några kampsportspass. Åh, vad jag har saknat det.

Ted får då äntligen se sitt riktiga hemland för första gången. Helt crazy att han aldrig varit i Sverige och att nästan ingen träffat honom.

Fast min man var i Stockholm på möte igår... och sa att vädret var helt vidrigt. Regnigt, blåsigt och det blir mörkt redan på eftermiddagen. Blä.

Fast när jag kommer i slutet av februari har våren redan kommit. Eller hur?

Behöver mental träning.

Sov knappt något i natt och idag har jag gjort mest ingenting. Hann inte träna. Hann inte handla. Missade också ett möte. Han satt och väntade. Ted grät, jag måste amma och så hann jag inte till hotellobbyn i tid. Fy mig. Var tar tiden vägen?

Funderar.

Jo, jag hann påbörja Teds första fotoalbum. Jag hann värma och äta lunch. Jag hann sortera ut årets SWEA-mingelbilder och lägga upp på Marinas server inför årsmötet. Jag hann prata i telefon med min nära vän. Jag hann bädda sängarna. Jag hann modifiera familjebudgeten för 2007. Jag hann lyssna på Morgonpasset i P3 via webben på intervjun med bloggaren Silverfisken. Jag hann läsa och ge feedback på en brief i mitt jobbprojekt Fair Play. Jag hann tvätta och hänga upp två maskiner. Jag hann boka upp flera möten med både vänner och bekanta inför min Stockholmsvecka i februari. Jag hann amma, prata, gulla och mysa med Ted. Jag hann boka upp ett TV-team från Barcelona Television inför en heldagsworkshop i början av februari med 22@ och Barcelonas borgmästare, för jag tänkte passa på att göra reportage till en kommande nyhetssändning.

Jag har visst gjort en del idag ändå. Varför fokuserar jag bara på det jag inte hann?

Tack moster Carin.

Mössa, body, kofta och strumpor. Vita med ljusblå knappar. Moster Carin har stickat och stickat. Till lille Ted. Förstå vad omtänksamt.

Men Ted bara växer och växer. Får passa på och njuta av kläderna även till vardags så länge de passar.

Med anledning av gårdagens blogginlägg. Det verkar ha varit en engångsgrej. Ammade varannan, var tredje timme i natt igen. Och rapade honom en halvtimme senare.

Leker ungdom. Tjoho. Jag har partat hela natten. Knappt sovit. Skönt att gå omkring och bara slappa - utan baksmälla. Lyxliv.

Qué?

Du ljuva underbara amningsfria natt.

Jag tror det har hänt. Men jag är inte helt säker. Det sista jag minns är att jag gick och la mig vid midnatt igår kväll. Ammade Ted. Däckade. Vaknade imorse vid sjutiden av att Ted gnydde bredvid mig. Kommer inte ihåg att jag varken ammat eller rapat honom under hela natten. Kan det vara möjligt att han sovit sju timmar i sträck? Kanske han smuttat i smyg. Känner på brösten. Jo, de är rätt så stora (vilket i mitt fall betyder att de är fulla med mjölk). Blinkar. Jo, jag är nog rätt utvilad. Wow.

Världens modernaste TV-program.

Riktigt roligt och träffsäkert TV-program "Världens modernaste land". Det är nog så att man känner en extra samhörighet med svenskar nu när man bor på utländsk mark och är invandrare till vardags.

Jag tycker inte som Olinda.

Jag är kär i den australiensiska vädermannen.

Grant Denyer är väderkillen på Channel 7 i Australien och varje morgon de senaste tre åren har han rapporterat dagens väder från olika platser i Australien. Dessutom vann han Australiens motsvarigheten till "Let's Dance". Kanske är det dialekten och min återkommande Australienlängtan... Jag tycker i alla fall att han verkar ha rätt roligt på sitt jobb - och han är ju helt fantastiskt galen. Here's the tribute.

Svenska är ett roligt språk.

Medlem i British Association for Japanese Studies någon? Klicka.

P.S. Vad tycks om min nya klocka i kolumnen till vänster?

Har vi facit?

Vi sitter i t-thirt på bryggan nere vid Forum. Solen skiner. Plaskar i vattnet med fötterna.

Är småtrötta efter middagen igår kväll med våra vänner Malin & Ramon som är hemma från Shanghai.

Barnen leker på lekplatsen vid havskanten.

Cyklar vidare i värmen. Det är januari månad.

Detta måste vara paradiset.

Svenssonliv 15 år framåt.

Jag har precis fått en urjobbig insikt. Min 5-åring börjar skolan till hösten. Med SKOLPLIKT! Han kommer bara att kunna resa under sina skollov de närmsta 9 åren och sedan är det Teds tur. Tydligen måste man ha alldeles särskilda skäl om barnen ska kunna vara lediga mitt under terminen. Och sällan tillåts mer än en vecka och då blir det läxor i straff.

Har inte tänkt på det. Har mest tänkt på Max dagis och nuvarande skola som ett roligt ställe där Max kan träffa kompisar och lära sig saker. Och när familjen vill resa iväg så säger vi bara till och har vi tur så får vi lite lägre skolavgift den månaden.

När man reser kring jul eller påsk är det svårare att hitta flygbiljetter och de är alltid mycket dyrare än andra tider på året.

För ett år sedan var vi i Australien nästan en månad i början på året. Det skulle inte funka nästa år.

Dessutom hade vi ett halvår då vi reste mellan Stockholm och Barcelona varannan månad när Max gick på dagis i Stockholm och varvade med barnflicka här nere.

Två år i rad jobbade vi några månader i San Francisco och vi har också tillbringat tre lata månader i Havanna och funderat på livet.

Det kommer ju inte att gå framöver. Även om vi båda skulle kunna ta tjänstledigt från våra jobb. Barnen måste gå i skolan. Det känns superläskigt. Klaustrofobiskt.

Detta stödjer min tes om att vi bara måste bo på sköna ställen jämt, så att vardagen blir intressant och ressuget inte lika starkt.

De tre vise männen anländer till Barcelona.

Idag är en stor dag för alla barn i Barcelona. Kanske årets viktigaste.

De tre kungarna från Orienten* som i svenska julevengeliet beskrivs som de tre vise männen kommer in med båt till Barcelona under eftermiddagen, la Cavalcada. Det blir en magnifik parad genom halva stan och de kastar ut 15 ton med godis.

Enligt traditionen ställer man ikväll ut mat och annat till kungarna (jämför vår tomtestrumpa) och i morgon bitti får barnen presenter för då har kungarna varit där på natten, ätit upp maten och lagt dit julklapparna.

Här är de tre vise männen fortfarande större än självaste jultomten.

* Översättning:
På spanska: Los tres Reyes Magos. Melchor, Gaspar y Baltasar. På katalanska: Als tres Reis d'Orient. Melcior, Gaspar i Baltasar. På engelska: The Three Kings from the Orient. Melchior, Caspar and Balthasar.

Farväl Wendy.

Första gången jag möter Wendy är hemma hos en kubansk familj i Havanna för 10 år sedan. Jag betraktar henne i smyg. Hon har en alldeles särskild utstrålning. Hennes ögon lyser av liv. Vi börjar prata. Hon fascinerar mig.

Året därpå är vi hembjudna till hennes konstnärshem i Sausalito utanför San Francisco. Vi dricker vin och talar om livet fram till sent på kvällen. Hon är konstnärinnan som reser runt världen och målar landskap.

Vi fortsätter skriva brev och skicka foton och bilder till varandra. Vi träffas återigen när vi bor i San Francisco under en period i början på seklet. Jag är fortfarande förundrad över denna spännande underbara passionerande kvinna, som har den där otroliga livsglöden i hela hennes uppenbarelse.

Idag får jag ett brev. Det är från hennes man. Han skriver: I am Wendy's husband and regret to tell you Wendy died 12 september 2006 from leukemia. Wendy died peacefully after cramming 110 years of life into 55.

Vårt julkort har tydligen kommit fram. Det faktum att jag stämplat avsändaradressen på baksidan innebär att jag får reda på den obehagliga sanningen. Vår vän Wendy är död. Jag visste inte ens att hon var gift. Jag börjar gråta.

I kuvertet finns ett fantastiskt brev skrivit av Wendys syster Kathy som ger mig lite mer inblick i vem Wendy är/var. Kathy skriver: I cannot say that Wendy was my family's achor. Perhaps just the opposite. She was the one who lifted us up (...) She made us consider things differently. She made us think big and beyond our comfortable grasp (...) While her light has faded, the sparkle that is Wendy will never die.

Jag förstår min fascination. Vissa människor har den där extra livsenergin. Glöden. Wendy hade det. Hon levde varje stund av livet. Inga döda tråkiga passager. Rakt på. Som om hon visste att det är nu det gäller. Vi har bara detta liv.

Jag läser vidare. Hennes man Rick skriver om Wendy och deras liv.

Tydligen friade han när hon fått det slutgiltiga negativa beskedet från cancerläkaren. På tre dagar hinner de planera bröllop och bjuda in alla gäster. Wendy är väldigt sjuk på bröllopsmorgonen, men samlar sig för att glädjas och hylla kärleken tillsammans med över hundratalet vänner och familjemedlemmar som samlats för att fira och kanske också säga farväl. Som i en saga. En sorglig tragedi. Fast samtidigt ett värdigt lyckligt slut på livet.

Wendy skriver några rader till sin man innan hon lämnar jordelivet:
Rick, my sweet love - it's simple. Love doesn't disappear - I love you still. Take it forward and don't be afraid to let it happen again. Know that you made me soooo happy. Thank you, Ty. I love you - Pi.

Rick förklarar och skriver med kärlek:
Between Wendy and I she like to be called Pi. A graphically simple sign for a very complex and unending equation. Smart, quirky, creative and beautiful she changed my life forever.

Wendy thought of me as her rock; I saw her as my magic.

Välkommen till världen Noah.

Jag har blivit moster och Ted & Max har fått en liten bebiskusin. Min lillasyster har fött en son. Noah föddes i Hudiksvall igår vid elvatiden på förmiddagen.

Vikt: 3070 gram. Längd: 49 cm.

Grattis Christina & Fredrik, morfar Tomas och mormor Barbro.

P.S. Vi var hos doktorn idag och Ted, nu 2 månader, växer vidare. Med sina 61 cm slår han i taket på de spanska längdkurvorna.

Världens skönaste drog.

Cyklar nere i husets gym i källaren. Ensam. Tittar på Jack Bauer, femte säsongen av 24 i min bärbara DVD. Det är sent på kvällen. Nästan midnatt. Jag är själv i salen. Filmen skrämmer mig. Och så ser jag mig omkring. Det är tomt och tyst. Blir rädd. Men trampar vidare.

Efter en timme smyger jag ut i garaget. Bara bilar. Hör vakten prata med någon. En sådan där vakt som alltid blir skjuten först i 24. Är beredd att springa snabbt. Jag brukar ju träna kampsport - men nu strax efter förlossningen är jag inte särskilt kaxig. Snabbt in med nyckeln till hissen upp hit till 16:e våningen. Pustar ut. Gör några situps och armhävningar. Inte lika många som förr. Men ändå. Alltid något.

Vilken härlig adrenalinkick eller seratoninkick eller vad det nu är för signalsubstans/drog som sprutar ut i hjärnan när man tränar. Jag blir skönt hög i knoppen och avslappad i kroppen. En bra början på 2007.

Måste nog amma snart igen.

Gott Nytt År.

Klockan är 3.00 på morgonen. Jag dansar in det nya året. Bredvid mig dansar mig kompis Lena - och hennes söta 11 åriga dotter!

Häromåret hann jag inte prata med någon vuxen på nyårsfesten eftersom jag och alla andra sprang omkring och passade/matade/nattade våra små trötta barn.

Denna gång leker alla barnen på övervåningen - själva - om de inte röjer runt till Dancing Queen med sina föräldrars kompisar på dansgolvet.

Jag inser att jag är en del av vuxengenerationen nu. Fast en rolig variant. Inte en sån där patetisk vuxen som vuxna var när jag var liten - som kände sig unga och coola fast de egentligen dansade töntigt. Jag dansar supercoolt fortfarande. Likadant som då. Snyggt liksom. Eller? Spanar in 11-åringen. Well, ännu är hon fortfarande ett barn. Hon vet ännu inte att jag inte vet att jag inte har koll på senaste "movesen". Typ.

12 vuxna från nästan lika många länder firar in 2007 hemma hos partyparet Lena & Marcelo: underbara svenska Malin och mysiga katalanska Ramon hemflugna från Shanghai, spanska Christina och australiensiska Tim boende i Madrid, Canadensarna Robert och hans roliga fru, gravida Malin och hennes sköna dansk i huset intill och så vi förstås. Mannen lagar svensk toast skagen till förrätt och sedan doppar vi kött i fonduegrytan. 80-tal är alltid gott. Äter 12 druvor vid tolvslaget som alla spanjorer och skålar på engelska. Saknar raketer.

Somnar i gästsängen. På morgonen leker Max med alla andra barn som också sovit över. Och jag får sovmorgon. Vilket smart partytrick.

Tack familjen Victoria. Så roligt - som alltid.