Det är ju den här ständiga kampen med att stå för sina beslut. Att vara nöjd med det man har. Och göra det man tror på. Utan att känna dåligt samvete.Jag blir mamma igen. Jag ammar igen. Jag myser med min bebis igen. Det är alldeles alldeles underbart. Men så sover bebisen nästan jämt. Och jag blir rastlös. Den där inre drivkraften skriker och vill inte ta det lugnt.
Så jag börjar småjobba. Hittar nya roliga uppdrag. Skickar mail. Läser nyheter i Barcelona TV. Skriver. Ringer. Gör reportage. Drar i olika trådar. Nu har jag massor med spännande projekt på gång. Skickar 50 mail en dag när Ted roar sig med sina små söta fingrar. Och så får jag dåligt samvete för att jag bara jobbar istället för att titta på min gulliga bebis hela tiden.
Vad är det med mig? Varför kan jag inte bara sitta och amma och vara nöjd? Eller parallellt jobba på med roliga projekt och bara vara nöjd?
Är det en kvinnogrej? Vi förväntas vara snälla uppoffrande mammor. Men vi bör också ha ett utvecklande professionellt liv. Men gör man bara det ena eller andra så är man antingen förtryckt eller streber, beroende på vem man frågar.
Jag tror absolut det går att kombinera. Ska bara koppla loss den där snubben som sitter på min axel och talar om för mig att jag egentligen borde göra tvärtom hela tiden.
I Spanien är kvinnor bara föräldraledig i 4 månader. Helt galet förstås. Vill man vara hemma så måste det ju gå.
Fast själv vill jag både vara mysmamma och yrkeskvinna. Alltid. Även nu, fast Ted är bara 3 månader. Han är ju med mig hela tiden. Som egen konsult har jag kontoret hemma. Det bara måste gå. Min nya motto: glad och nöjd mamma = glad och nöjd bebis. Vad säger du?
Bildtext: Det måste gå att få ihop mamma pappa barnlivet så att alla i familjen blir nöjda? Illustratör: Min 5-åriga son Max har ritat familjen - när Ted låg i magen - och skrivit på katalanska
View Maria Agrell's profile
2 kommentarer:
Det du gör när du tar hand om dina barn är ovärderligt! Ingen kan ge dem en sådan kvalitet som du och din man. Om du helhjärtat ägnar ca. 8 år åt dina barn betyder det ca 10% av ditt eget liv. Njut!
Det är bara att tacka och ta emot när du nu har en unge som inte tar all tid och kraft i anspråk. Jag satt inte ned och fikade eller nåt på ett och ett halvt år med första barnet och fick absolut inget annat gjort heller och vi var ändå två som löste av varandra. Barn två njöt jag varje lugn sekund med. Utan en enda ambition att utnyttja tiden till annat.
Jag tror det har med personlighet att göra om man är rastlös och kanske splittrad, eller inte. Och sen vill alla nuförtiden ha precis allt perfekt. Är det inte så?
Skicka en kommentar