Farväl Wendy.

Första gången jag möter Wendy är hemma hos en kubansk familj i Havanna för 10 år sedan. Jag betraktar henne i smyg. Hon har en alldeles särskild utstrålning. Hennes ögon lyser av liv. Vi börjar prata. Hon fascinerar mig.

Året därpå är vi hembjudna till hennes konstnärshem i Sausalito utanför San Francisco. Vi dricker vin och talar om livet fram till sent på kvällen. Hon är konstnärinnan som reser runt världen och målar landskap.

Vi fortsätter skriva brev och skicka foton och bilder till varandra. Vi träffas återigen när vi bor i San Francisco under en period i början på seklet. Jag är fortfarande förundrad över denna spännande underbara passionerande kvinna, som har den där otroliga livsglöden i hela hennes uppenbarelse.

Idag får jag ett brev. Det är från hennes man. Han skriver: I am Wendy's husband and regret to tell you Wendy died 12 september 2006 from leukemia. Wendy died peacefully after cramming 110 years of life into 55.

Vårt julkort har tydligen kommit fram. Det faktum att jag stämplat avsändaradressen på baksidan innebär att jag får reda på den obehagliga sanningen. Vår vän Wendy är död. Jag visste inte ens att hon var gift. Jag börjar gråta.

I kuvertet finns ett fantastiskt brev skrivit av Wendys syster Kathy som ger mig lite mer inblick i vem Wendy är/var. Kathy skriver: I cannot say that Wendy was my family's achor. Perhaps just the opposite. She was the one who lifted us up (...) She made us consider things differently. She made us think big and beyond our comfortable grasp (...) While her light has faded, the sparkle that is Wendy will never die.

Jag förstår min fascination. Vissa människor har den där extra livsenergin. Glöden. Wendy hade det. Hon levde varje stund av livet. Inga döda tråkiga passager. Rakt på. Som om hon visste att det är nu det gäller. Vi har bara detta liv.

Jag läser vidare. Hennes man Rick skriver om Wendy och deras liv.

Tydligen friade han när hon fått det slutgiltiga negativa beskedet från cancerläkaren. På tre dagar hinner de planera bröllop och bjuda in alla gäster. Wendy är väldigt sjuk på bröllopsmorgonen, men samlar sig för att glädjas och hylla kärleken tillsammans med över hundratalet vänner och familjemedlemmar som samlats för att fira och kanske också säga farväl. Som i en saga. En sorglig tragedi. Fast samtidigt ett värdigt lyckligt slut på livet.

Wendy skriver några rader till sin man innan hon lämnar jordelivet:
Rick, my sweet love - it's simple. Love doesn't disappear - I love you still. Take it forward and don't be afraid to let it happen again. Know that you made me soooo happy. Thank you, Ty. I love you - Pi.

Rick förklarar och skriver med kärlek:
Between Wendy and I she like to be called Pi. A graphically simple sign for a very complex and unending equation. Smart, quirky, creative and beautiful she changed my life forever.

Wendy thought of me as her rock; I saw her as my magic.