Man borde vara i Madrid och fira denna dag.

måndag 30 juni 2008

Man borde vara i Madrid och fira denna dag.

Gratulerar min närmsta kollega på jobbet till EM-guldet, men han svarar bara:

- Jag följer inte den där turneringen.

Jag:
Gillar du inte fotboll?

Kollega:
Jo, naturligtvis ser jag alla Barças matcher, men Spanien bryr jag mig inte om.

Jag började tala om något annat men tänkte på att i spanska landslaget spelar ju faktiskt tre Barça spelare: Puyol, Xavi och Iniesta.

Den här identitetsfrågan om att inte vilja erkänna sin nationalitet och det medborgarskap som finns i passet måste förmodligen vara mer frusterande för katalanerna än för mig, som inte blev kränkt av Franco, men ibland blir det lite fånigt.

P.S. För alla svenska Barça fans hittade jag en intressant nyhetsajt "Allt om FC Barcelona" som uppdateras flitigt.

3 kommentarer:

Anonym sa...: Katalaner är bland de mer insnöade människor jag mött. Om de använde lite av patriotenergin de har på att lära sig bättre engelska skulle de kanske se världen på ett annat sätt.
Därmed inte sagt att de ska SLUTA prata katalanska. Men vad fan, det är komplicerat det där...

Barcelona har varit som vanligt, inget firande, ingen fest... Trist som satan!

/Carles; 10:33 em
Aurora sa...: Va? Plaza Espanya var ju överbefolkat i söndags kväll? Kanske inte i nivå med "zona cuatro" i Madrid, men rödgul-klädda människor som tjoade och var glada fanns det gott om, faktiskt hela vägen upp till diagonal...; 4:54 em
Monica sa...: Carles, mânga av de som stoltserade med spanska flaggor i Barcelona tycker kanske innerst inne att de ju ska sluta prata katalanska. Kanske just därav patriotismen bland katalaner och ointresse för yttre manifestering av firande av guldet............; 9:58 em

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

måndag 30 juni 2008