Linda - min nya kompis

Tack för dina rara ord på Ameliabloggen. Puss.

Stockholm.

Tack alla ni snälla som köpte min bok på Shenet i Kungsträdgården ikväll. Jag fick till och med signera, coolt. Tack.

Era skratt under mitt föredrag värmde gott. Och extra glad blev jag att ni gick fram till mig efteråt och sa att jag var rolig. Man försöker ju för det mesta. Men man blir stundtals missförstådd. Min humor går liksom inte alltid fram, inte i text, (läs: blogg) eller i samtal på middagar bland nya bekanta heller för den delen. Då kan det bli rätt tyst.

Så denna kväll ska jag leva på ända tills jag blir gammal. (Läs: imorgon när jag blir ett år äldre igen.)

P.S. Försöker minnas vem av mina vänner som i all välmening inför en viktig casting sa att jag inte skulle försöka vara rolig - för det är jag ju ändå inte. Så jag gick dit, var allvarlig och fick höra att jag inte verkar ha någon personlighet.

Två duktiga entreprenörer.

Maria Forssén intervjuar Linda Skugge på Shenet.

Lite väl tajt.

Kom tillbaka från London igår, torkade spyor från en av ungarna på kvällen, jobbade som en gris idag, lekte lite med barnen, pussade dem godnatt och nu ska jag snart packa upp och packa ner för imorgon bitti åker jag på jobb och födelsedagsfirande i Stockholm.

Maken är en fantastisk pappa.

Karl cracks me up - always.

Solsken i London.

Fredag - när Patricia precis landat.

Köket på Deep mitt i natten.

I New York hamnade jag och Lena på efterfest på en krog när alla andra gäster för länge sedan gått hem. Samma sak händer i London. Alla känner alla överallt verkar det som. Patricia känner Ottar som känner Christian som driver Deep , med sin fru Kerstin. Och där sitter vi och dricker alldeles för starka drinkar till klockan fyra på morgonen.

Turist + Big Ben

Utsikt från Tate Modern.

Jo, jag såg faktiskt en utställning också. Mark Rothko på Tate Modern. Men där inne fick man inte fotografera, så jag tog en bild på utsikten över Themsen från terrassen istället.

Vi gillar Nicks hus med blommiga trädgården i Kensington.

Mina två dejter denna kväll.

Patricia & Karl.

Vår värd Nick dansar charmant.

Retro hair party - London.

Patricia & Maria.

I väntan på taxi.

Så här såg Patricia ut under peruken.

Vykort 3.

Wow. London. Wow.

Bilder till bloggen sa snart jag ar hemma igen.

Om du irriterar dig pa att jag verkar sjalvupptagen, sa kommer du att fa bevis for din tes, eftersom jag planerar att publicera bilder pa bara mig sjalv olika tider pa dygnet.

Outhardligt for de allra flesta forutom mig sjalv ;)

Vykort 2

Jag har alltid gillat att testa ny teknik. I Havanna tog det 3 veckor innan vi hittade en statlig webbfirma som vi kunde smyga in och maila fran. Det var 10 ar sedan och Kuba censurerade all Internet for vanliga manniskor, bade turister och invanare. Mer om det en annan gang.

Just nu bloggar jag via hotellets TV. Forsta gangen. Efter att jag tittat pa Ted strosa runt i mina damskor via bloggfilmen. God natt mina barn.

Patricia kommer fran Stockholm om fem minuter. Da ska vi ut och ta en drink med hennes vanner. Ja, ja. hurra. Mamma Maria ar pigg :}

Ikvall at jag turkisk mat med min van Karl som jag motte upp pa Piccadilly Cirkus. Det kanns som att jag ar utomlands pa riktigt. Jag ar sprallig som ett litet barn.

Vykort

Bloggar via min Iphone. Tar en kaffe, Gatwick Airport. Solen skiner. London lockar. Kram.

Det här med att blogga...

Varför gör man det egentligen? Varför ska man bjussa på sig själv till folk man inte känner? För att glädja? För att inspirera? För att sälja böcker? För att diskutera? För att synas? För att utveckla relationer? För att initiera? För att få nya uppdrag? För att dokumentera? För att provocera? För att få insikt? För att bli trampad på? För att utvecklas? Man ger av sig själv för att...varför då?

Bloggen är kanske till för att göra reklam.

Mess is more - Boken med 585 SMS som förklarar allt.

Fler anledningar att hata mig...

Imorgon åker jag till London. Ska på retro-hair-party hos Nick. Med Patricia och Karl. Äckligt glamoröst för en 36-år gammal tvåbarnsmor.

Undras om det är min terapeut som har kommenterat anonymt.

Anonym sa...

'superwoman'... jösses. Uppmärksamhetstörstande och supertröttsam är vad du är. Vad handlar allt detta med din blogg egentligen om? Jag menar mer än ditt oerhörda behov av att visa upp hur duktig du är?

Maria Agrell, Barcelona svarade...
Kära anonym: Puss Puss. Alldeles riktigt. Tackar för besöket. Välkommen åter.

Om äktenskap, snygga karlar, smutsiga kalsonger, barn och galna fester.

Kära du som tar dig tid att läsa min blogg med mina vardagliga tankar. Här kommer en högborglig på gränsen till kristen sammanfattning av min måendestatus just nu.

Idag kan jag konstatera att livet ser rätt ljust ut. Jag är tacksam över att mitt nya uppdrag känns intressant och jag är glad över att mina redan pågående jobbprojekt fortfarande inspirerar mig. Jag är lycklig över mina friska barn och jag är nästan alltid positivt inställd till min äkta man.

Eller faktiskt, jag är riktigt nöjd med honom just denna vecka. Speciellt efter ett samtal jag hade med grannfrun nyligen. Hon är gift med en spansk snygging. En sådan man som man aldrig ens skulle kunnat få när man man ung och singel. I alla fall inte jag.

Hur som helst, grannfrun kan överhuvudtaget inte förstå att jag FÅR åka iväg till London i helgen utan barnen. Hennes man tar inte ens hand om ungarna om hon skulle gå ut på middag med sin syster en kväll. Då får mormor komma och ta hand om barnen. Tänka sig va?

Nä, jag ska sluta klaga på att jag behöver kliva över gårdagens kalsonger varje morgon och glädjas åt att jag åker med Patricia till LONDON på fest i helgen :)

La Mercè

Helgdag i Barcelona. Värsta festen. La Mercè. Festival för att dansa ut sommaren. Parader på gator och torg. Känns utländskt. Fast inte min grej.

P.S.

Nu är fotoboken på 250 sidor för år 2007 beställd...

Jag har alltid tid att blogga om komplimanger.

Sist jag och min man bråkade kallade han mig slö (med en svordom framför som förstärkning till och med). Bara för att han gärna åker till fyra länder på en vanlig arbetsvecka, så kan han ju inte kalla mig slö för att jag helst vill bada i poolen istället för att sitta i bilkö med skrikande ungar till ett nytt ställe varje helg. Men ok, jag säger också elaka saker ibland.

Med äktenskapstjafset färskt i minnet blev jag extra glad när jag blev utsedd till en av Shadows favoritbloggare med motiveringen:

Barcelona – Stockholm
Maria har många järn i elden. Jag blir orolig ibland för att elden ska kvävas, men hon blåser liv i den och håller ett tempo som få människor skulle klara av. Var får hon all sin energi från? Mamma, fru, affärskvinna och expat i Spanien. Hon reser mer än vad jag gör och hennes vänkrets är stor. När jag tycker att det känns jobbigt, så gör jag en sväng över till Marias blogg och får nya krafter. Superwoman! Glöm inte att köpa hennes bok också!

Det tackar jag för :)

Välkommen.

Tisdag den 30 september 18.00-20.30 Möt Linda Skugge, förlagschef och Maria Agrell, författare Årets Blok.

Linda Skugge har revolutionerat förlagsbranschen genom plattformen Vulkan.

Genom www.vulkan.se låter hon författaren vara sin egen förläggare. Hon låter kreatören äga och publiken välja - vem som blir nästa bestseller! Linda som under 90-talet populariserade krönikan som uttrycksform har nu populariserat boken och ger alla möjligheten att vara författare! Linda är VD för Vulkan.

Linda Skugge intervjuas av Maria Forssén, Shenet och öppna frågor från deltagarna uppmuntras!

På scen presenteras även en av de publicerade författarna Maria Agrell som är vinnare till årets BLOK-tävling med Bloken - Bloggen i bokform - Totalt ointegrerad, om livet som utlandssvensk i Barcelona. I juryn för Bästa Bloken återfanns förutom Linda Skugge även bla Camilla Läckberg, Denise Rudberg och Kalle Jungkvist, chefredaktör aftonbladet.se

Tid: Tisdagen den 30 september
Plats: So Stockholm i Kungsträdgården
Gratis för medlemmar som får ta med sig en gäst. Entré: 100 kr för övriga, press går gratis.

Anmäl dig här: http://www.shenet.nu

Legoland - en succé

Haja, hur coolt. Ett "riktigt" körkort. Den enda missen var att min son förväxlade dessa "riktiga" bilar med radiobilar som man ska krocka med. Bilskoleläraren muttrade, men förmodligen var det inte första gången något barn försökte krocka istället för att köra som en vuxen.

Fotobok år 2007 snart klar.

Tror jag vet en annan anledning till att jag inte bloggar lika ofta längre. Jag orkar nämligen inte ha flera kreativa projekt aktiva samtidigt. På dagarna jobbar jag ju på kontor och ända sedan jag kom hem från Sverige har jag suttit halva nätterna med att skapa fotoalbum för år 2007 med hjälp av Photobook.

Hittills har jag skapat 225 sidor och jag har betat av alla månader förutom december. Så snart snart snart är jag klar. Boken kommer att innehålla 250 sidor och ha storleken 30 x 30 cm.

Men hjälp vad många timmar jag suttit och fixat. Kanske 100. Och programmet har krånglat, stängt ned sig själv och så fort jag sparar dokumentet så hänger sig datorn 5 minuter. Kanske är för att jag har en personlig layout på varje sida istället för deras templates.

Bloggen har jag använt för att minnas när jag gjorde vad. Som ett levande uppslagsverk över mina dagar de senaste åren.

Såg nu att boken kommer att kosta 2999 SEK. Hrm, rätt dyrt. Men man får väl jämföra med om man skulle ha framkallat alla bilder, köpt album, fotohörn etc och då känns det rimligt.

Dessutom blir det fint bokomslag i linne.

Här händer det visst grejer.

SvD, 20 september 2008, 12.24.

En maffiamedlem som finns på listan över de mest efterspanade brottslingarna i Italien har gripits i Barcelona.

Undras om min snygga narkotikapolisgranne Joanjo var inblandad i gripandet? Det måste jag fråga.

50 % av familjen i Danmark.

En person i familjen är förmodligen lycklig idag. Storebror Max och min man sitter på ett flygplan på väg till Legoland. 7-års presenten ska förverkligas i helgen.

Intensivt yrkesliv = passiv blogg

Just nu sitter jag på ett kontor i Borne.

Min digitala värld och min vanliga värld har krymt. Jag läser inga bloggar, jag skriver knappt på min egen. Igår gick jag inte ens ut på en bokad middag med tio svenska tjejbekanta i stan, för mina tre omfattande jobbuppdrag kräver så mycket.

Förstår om ni vill sluta läsa min blogg, för ärligt talat händer det inte särskilt mycket här längre. Jag hinner inte tänka eller tycka något kontroversiellt eller intressant. Måste fokusera den lilla hjärnkapacitet jag har utanför mitt digitala fönster just nu.

I december har jag bara ett jobb, så om jag inte gått in i väggen tills dess, har jag kanske mer energi över för insiktsfulla eller proverande funderingar. Tills dess får ni förmodligen hålla till godo med min sporadiska händelserapportering.

Martina och jag.

Har precis läst klart I en annan del av Bromma av Martina Haag och ser att hon tackar ett helt bokuppslag med människor längst bak i boken. Tänk den som hade så många vänner tänker jag medan jag ögnar vidare innan min blick fokuseras och stelnar. Va, mitt namn? Maria Agrell i Barcelona... hur gick det till? Men så kom jag på att hon tackar alla sina bloggläsare. Så fint. Tack själv :)

Hemmafrulivet finns inte mer.

Nu ska jag visst jobba. Ordentligt. Nytt kontor. Nya kollegor. Intressant. Hrm. Mitt tredje parallella uppdrag i höst verkar klurigt. Mycket. Vägrar misslyckas. Men man undrar ju innerst inne om jag kommer att klara detta...

Jag tigger om stryk.

Igår badade vi i de 23-gradiga vågorna hela dagen vid den soldränkta kritvita stranden i Castelldefels.

Igår kväll tog jag på en OS-medalj från Kina.

Min granne Iker vann OS-brons för spanska landslaget i handboll i Kina och min äldsta son fick ha medaljen kring halsen igår kväll. Det tyckte han var coolt. Jag också.

Tydligen var det hur kul som helst borta i Peking. Nästa vecka ska jag få titta på deras interna film. Orkar inte med några omklädesrumsbilder bara. Sånt är jag för gammal för.

Barcelona

Nu borde jag sova. Men det gör jag som vanligt inte. Måste bara först...

21st of September - The Peace Day

Bättre.

Dagis mailar bilder på vår sötnos emellanåt och idag fick jag en bild från gårdagen.

Känns skönt att se att han inte grät hela dagen och att han får vatten att dricka.

Dessutom var han helt feberfri när barnvakten hämtade honom senare på dagen. Förmodligen var det en ny tand som gav honom en febertopp.

Nu är maken hemma och tar hand om familjen på dagens lediga helgdag, Kataloniens Nationaldag.

11 september är just en oturligt nationaldag.

Stockholm.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Bara att jag precis landat på Arlanda. I Stockholm på jobb igen. Maken är på ett flygplan någonstans i Europa. Och båda våra barn är i Spanien, varav den ena har feber. Det känns sådär.

Det går ju inte att både jobba och ha barn. VAB finns som bekant inte i Spanien. Alla sjuka ungar med yrkesverksamma föräldrar passas av farmor/farfar/mormor/morfar/barnflicka. Fast ingen av dem kunde hjälpa mig imorse. En ipren i rumpan och så sjas iväg med dig unge. Och sluta gråt!

Hemmafrulivet känns helt plötsligt som det enda rätta.

Mera höga klackar.

Vill verkligen föreviga Teds oanade talang som den utelämnande mamma jag är. Det är bara så roligt. Samtidigt som storebror spelar tennis mot väggen ute i korridoren. Och min hysteriska speakerröst gör videon ännu mer knäpp.

Som ni ser lever vi om "som värsta invandrarna" i husets gemensamma utrymmen och förstör därmed ryktet för samtliga svenskar boende i Barcelona.

Född att gå i högklackat...

Teds dagis mailade en bild när han ritar på svarta tavlan.

Upp som en sol...

En krånglande dator har fått mig att förstå att innerst inne är jag helt värdelös som inte klarar minsta lilla uppgift. Nu måste jag på något sätt ta mig själv i kragen.

Dessbättre finns det numera en diagnos på mitt beteende: Prokrastinering.

Världsproblem i min bubbla.

Visst det är synd om barnen i Afrika, men det finns värre saker.

Som min situation till exempel. När jag spenderat en hel dag med en dator som hänger sig var fjärde minut, filerna försvinner, programmet avslutar sig själv och jag ägnar tid åt att hoppa jämfota och bita i bordet istället för att göra det jag borde få gjort.

Är det någon buse som krupit in i min dator tro?

Patricia, mina dokument kommer snart. Det kommer, det kommer. Jag är på gång.

Jag ska bara...svära färdigt först.
Och kanske uppdatera virusprogrammet.
Och sedan starta om datorn.

Om att leva över sina tillgångar.

Jag låtsas som att det inte finns några bekymmer alls med att jag har en intensiv reshöst framför mig.

Hummerfiske på Marstrand. Maskeradparty med Stockholmkompis i London. Min egen födelsedag i Stockholm. Vanlig vardag i Barcelona. Tjejhelg i Miami. Födelsedagsfest i Hudiksvall.

Jag måste börja jobba hårt alla andra dagar däremellan om jag ska ha råd med detta. Tur att det finns kreditkort tills arvodena förhoppningsvis börjar trilla in på kontot...

P.S. Maken pratade någonting om att åka med en kompis till New York och med en annan till Ibiza. Jag svarade såklart att det har vi absolut inte råd med. Och att han borde tänka på miljön.

Så ja, nu kan jag dö.

Bloggen MammaPappaBarn skrev ett inlägg som gjorde mig så glad att jag totalt ogenerat skryter om det:

Bloken är skriven av Maria Agrell, utlandssvensk i Barcelona, som just varit på mitt jobb och inspirerat oss inför vår kommande företagsresa till Kataloniens huvudstad. Tvåtusenkronorskinkbiten är till mannen, en rest från serranoskinkaprovsmakningen Maria hade med sig.

Maria har ben som räcker upp till himlen och är skitrolig. Hon berättar om hur det är att vara invandrare i Spanien. Eller inte ens Spanien. Katalonien. Hela föreläsningen tänker jag att jag vill bli bästis med henne.

Ja, du Malin, jag har bara två vänner i hela Barcelona så flytta dit du också så kan jag få en tredje :)

24 timmar Stockholm.

Har precis packat upp väskan efter helgens familjeutflykt och nu ska den packas igen. Denna gång blir det vin, serranoskinka och USB-minne med powerpoint bilder istället för blöjor och välling.

Ska upp till Stockholm och försöka inspirationsföreläsa om livet i Barcelona.