Det här med att blogga...

fredag 26 september 2008

Det här med att blogga...

Varför gör man det egentligen? Varför ska man bjussa på sig själv till folk man inte känner? För att glädja? För att inspirera? För att sälja böcker? För att diskutera? För att synas? För att utveckla relationer? För att initiera? För att få nya uppdrag? För att dokumentera? För att provocera? För att få insikt? För att bli trampad på? För att utvecklas? Man ger av sig själv för att...varför då?

6 kommentarer:

Tove sa...: Bry dig inte om varför! Du gör det så bra så fortsätt bara!; 12:11 fm
Anonym sa...: "...Varför ska man bjussa på sig själv till folk man inte känner? För att glädja? För att inspirera? För att sälja böcker? För att diskutera? För att synas? För att utveckla relationer? För att initiera? För att få nya uppdrag? För att dokumentera? För att provocera? För att få insikt? För att bli trampad på? För att utvecklas? Man ger av sig själv för att...varför då?"

"Det roligaste är att folk får uppfattningen att de känner mig personligen av att läsa mina texter. "

(oh no - another critical comment); 1:36 em
www.malinrocaahlgren.com sa...: jadu, det där har jag också funderat på imellanåt. Tänkt att kanske sluta, men sen VILL jag skriva. På nåt sätt så måste jag skriva. Och det är ju roligare om andra läser än om bara jag själv i mitt eget word-dokument. Ehh..; 1:50 em
Anonym sa...: Du e min idol. Sluta inte.; 2:26 em
Viktoria Löwenthal sa...: Ja du, det varierar väl från person till person men för mig är det ett underbart sätt att hålla kontakt med nära och kära, man får den där dagliga uppdateringen som annars är väldigt svår att ha om man bor utomlands.

Man får dessutom härligt stöd, råd och uppbackning av både kända och okända på ett sätt jag aldrig hade anat innan jag började blogga.
Jag menar, du t.ex Maria får t.ex säkert mer positiva kommentarer och komplimanger här i bloggen en vad du någonsin fått utanför irl, eller? Få människor ger spontana glada komplimanger typ "jag skulle vilja bli som du när jag blir stor" (som jag vill minnas att ngn skrev här ngn gång), men i skriven form är det inte lika "farligt" att säga det. Och det är ju ett underbart sätt då, att få bekräftelse och känna sig super. Sedan trampar en del på ömma tår men då rycker ju en hel armé ut till ditt försvar.
jag tror faktiskt att beroendet ligger någonstans där, de elaka kommentarerna du får ibland står sig slätt med de härliga positiva kickarna alla de andra ger.; 2:30 em
Anonym sa...: Varför skriver man en bok? Varför skriver man överhuvudtaget? För att det är roligt och utvecklande och man tvingar faktiskt ingen att läsa vad man skriver, så kritiska kommentarer behöver man inte ödsla tid på att läsa.

Sen är det en ego-kick när man märker att folk läser det man skriver.

Dessutom kan såna som du inspirera andra människor,,,mig t.ex. Kolla gärna in min blogg. Jag länkar till dig. Ha en bra dag! /Mims; 11:59 fm

Skicka en kommentar

Vem är jag

Därför plåtar jag okända.

Jag har börjat plåta människor som jag inte känner. Har blivit inspirerad av andra och nu är jag fast och kan inte sluta. Det är fantastiskt roligt. Jag har funderat på varför.

Tror det handlar om att jag tidigare inte ens såg människor omkring mig. Jag var nästan alltid helt uppe i mina egna tankar. Min hjärna funderade på saker och ting oberoende av vilka intryck min omgivning kommunicerade när jag vankade runt själv på stan.

Nu plötsligt har jag börjat se utanför mitt eget huvud. Jag ser andra människor och föreställer mig deras liv istället för att älta mitt eget hela tiden. Det är befriande.

Man kan säga att jag går igång på skönhet OCH fulhet.

Sedan måste jag ju säga att vissa ser ofantligt roliga ut. Simply too good to be true. Måste bara dokumenteras. Det brinner i både ögon och fingrar. Jag vill försöka bevara humormomentet.

Därför bloggar jag

Min blogg är ett sätt för mig att samla ihop mig själv och mina tankar.

Fast det allra bästa med att blogga att är... att jag skjuter ifrån mig döden. Det kanske låter konstigt, men jag vet ju att jag ska dö en dag och det vet alla människor. Det är något som jag tycker är läskigt. När jag nu skriver ned mycket av det som jag upplever, känns det som om livet inte försvinner samma sekund som det levs. Man kan njuta av sekunderna och titta på dem.

Det låter lite stort. Men jag kommer varken att vinna ett nobelpris eller en Oscar under min livstid. Jag kommer heller inte att skriva in mig i några historieböcker. Det jag lämnar efter mig på jorden när jag lämnar är mina barn och de minnen som andra människor har av mig.

Om jag bloggar sprider jag ut mig lite. Om jag berör en människa här och där. Det känns angeläget.

Många tycker att Internet är obehagligt därför att allt man skriver finns kvar länge, men för mig känns det hoppfullt. Man lämnar sina avtryck.

fredag 26 september 2008