Skäms.

Jag tror jag har blivit en snusktant för plötsligt tycker jag det är en sådan härlig tradition att fotbollsspelarna tar av sig tröjan efter matchen och står med spända svettiga muskler framför kameran när de intervjuas.

Barças hymn på Spotify. Nu match. Heja Zlatan.

Barça Total – Cant del Barça: http://open.spotify.com/track/5MeERfYbPF5BtEf9RBaHeX

Uppdatering:
Eftersnack om matchen i SvD.

Tango.

Tog en kaffe i väntan på min bil på C/ Diputació vid sextiden och framför mig börjar uppklädda par i 60-års åldern köa tills dess att Tangopalatset slog upp sina dörrar. Önskar jag haft en bra kamera med mig för det var en rar syn. 

Jag lyssnar förundrat.

När vi reste till Sverige kunde lillen inte prata svenska. Han sa enstaka spanska ord han lärt sig på dagis. Men nu banne mig händer det grejer. Ord blir meningar och det är bara så sött sött.

- Mamma, vad gör du nu?

Jag träffar nästan ingen, men å andra sidan, glada barn, sol och en pool funkar ju också.

Här hänger vi några timmar varje eftermiddag.

Det är lagom att gå ut vid tvåtiden för då börjar katalanerna bege sig in för att förbereda lunchen och de är inte tillbaka förrän vid femtiden. Då finns det gott om solstolar och solen är inte lika stark. 

Övar olika dykstilar.

Min förstfödda fisk.

Bildbevis på mitt förfall.

Lördagsmiddag med Happy Meal leksakslek på Mc Donalds. 

Slow life.

Maken är bortrest en vecka i London. Älskarinnan i England måste ju också får sitt ;-) 

Barnen är hemma på sommarlov och jag är bara mamma. Gör inget annat. Dagarna lunkar på. Sakta liksom. Jag lagade mat idag. Bara en sån sak. Inget uppvärmt. Storebror åt. Lillebror åt om han fick sitta på bordet - och det fick han. Man kan ju inte vinna alla strider, så jag bråkade inte alls. 

Med detta lugna tempo får jag t.o.m. barnen att plocka undan tallrikarna efter sig och de hjälps åt att sortera upp leksakerna och dammsuga. Långsamma långsamma dagar. Barnen är ovanligt snälla. De tycker nog det är skönt att inte fara runt hela tiden. 

Fast igår gjorde vi en utflykt. Till Mc Donalds i köpcentret Diagonal Mar här intill. White trash förstår inte barnen vad det är. De tycker att Happy Meal till lördagsmiddag är lyx. Well.  

Om Zlatan och Katalonien.

Läs denna artikel i SvD så förstår ni varför jag brukar säga att jag bor i Katalonien och inte Spanien.

Uppdatering: Ytterligare en intressant artikel i SvD om Zlatan. Denna gång om hans "utsatta" position i Barca där han verkligen måste kämpa för sin position och om risken för skador han inte har råd med.

Vår hjälte.

Dina och Fredrik, som hjälpte till att kabelstarta (eller vad det heter) bilen igår och följde efter hela vägen till verkstan ifall den skulle stanna vid ett rödljus. TACK.

Reklam för Oscar Hedins dokumentärfilm: "Sämre än djur"

Min duktiga vän Oscar Hedin har gjort en ny dokumentärfilm "Sämre än djur". I september har den biopremiär i Stockholm (Rio, 28/9), Göteborg (Roy, 30/9) och Malmö (Spegeln, 30/9). Efter filmerna blir det seminarier och diskussion med intressanta gäster. Filmen handlar om att leva som homosexuell i en hederskultur. Det är första gången denna värld skildras. Man får följa ett par människor under en dramatisk och avgörande tid i deras liv. Sämre än djur verkar vara en film som inte kommer att lämna någon oberörd.

Mer info: www.laikafilm.com/samre-an-djur

Vad ska jag göra idag?

En dag utan agenda. Utan bil. Med kids. Utan make. Med sol. Utan fantasi.

Spänner magmusklerna vid poolen.

Tog ett kvällsdopp i poolen på innegården. Träffade en av Barças spelare. En av de söta. Pratade om sommaren. Han hade hälsat på en polare som spelar basket i LA Lakers. De katalanska grannfruarna stirrade. Tänkte att jag borde ha tränat mer typ de senaste fem åren. Man är ju inte som snyggast i bikini längre. Fast jag låtsades inte bry mig. Tant Maria är ju ändå inte intresserad av yngre män. Jag är mamma nu.

Dagens lunch.

Zinc-bar på Hotel Villa Emilia. Calábria, 115-117. Låg intill verkstan. Oväntat bra. Champagne som apéritif. I love.

Mission Completed.

Tack Fredrik.

Dagens utmaning.

Bilen står i garaget. Den går inte att starta. Måste hitta vänlig själ med startkablar, boka tid hos verkstan, hoppas bilen startar och köra snabbt till verkstan och hoppas att bilen inte stannar på vägen. Kanske borde jag kolla upp nummer till en bärgningsbil också. I fall att min plan inte fungerar. Håll tummarna.

Ambient a la Medelhavet med en mexikansk touch.

Obligatoriskt gruppfoto.

Våra vänner från Argentina: Ariel, Mercedes, Juan, Magu och Peter. Totalt ocoolt att ställa upp sina gäster på ett gruppfoto, men jag kan inte låta bli. Måste hitta någon Stina variant där folk istället för att hoppa gör något Agrelligt, vad nu det ska vara.

Ölen på kylning. Tacokväll. Så svenskt.

Det börjar röra på sig.

Snart kommer några vänner förbi på middag. Bra. Jag måste socialisera för annars blir jag låg.

Martina.

Jag är rastlös. Men borde bara softa. Det är något fel i pallet på mig. Kan inte bara hänga vid poolen. Vilken tur att Martina kommer förbi. Lättar mitt sinne. Äntligen händer det något.

Min son flyger.

Força Barça. Alltid.

Vi vågar oss ut i solen på eftermiddagen. Badar, käkar banan och läser Nicke Nyfiken.

Spanskt sommarlov.

Jag imponerar på mig själv genom att fortfarande klara av att göra en kullerbytta. Det är ungefär där min smidiga förmåga når sin pik. Det är sommarlov i Spanien. Solen är för varm för att leka i mitt på dagen. Så alla sängkläderna är förflyttande till vardagsrummet. Lillebror har byggt koja bakom fåtöljerna. Och vi övar kullerbyttor.

Ring Socialen.

Barnens lunch. Köttbullar med ketchup. Inget mer. För andra dagen i rad. Ni förstår nu varför jag behöver en matkunnig barnflicka i huset när maken är bortrest. Det här med sommarlov och matlagande hemmamammaliv är inte (heller) min kärnkompetens. Jag vet att det är sorgligt och att jag borde skämmas, men jag kan inte låta bli att le åt min inkompetens. Gör det ni också. Jag bjussar på det.

So Spain.

När vi flyttade hit till Barcelona till fanns inte dessa torn framför vårt hus. Vi hade Medelhavet som vår enda utsikt från terrassen. Efter fyra år är byggandet klart. Det finns några fotbollsstjärnor som köpt sig en våning i huset för ca. 15 miljoner kronor. Det är normalpris. Högst upp är lägenheterna ännu dyrare. Därför förstår jag inte hur de kan hänga ut banderoller för att göra reklam på halva fasaden med olika telefonnummer. Med text på katalanska förstås. (Klicka på bilden så syns det tydligare) So tacky. Internet? Hemnet for the people.

En tjänst jag måste testa.

Emotioncards. Skickar vanliga vykort som du tillverkar av dina Facebook-bilder.

Tanterna på min gata.

Jag gillar att spanjorer umgås utomhus. Till synes helt spontant. Hänger i parken. Och pratar. Det här är jag om 30 år. Om vi bor kvar då.

Barcelona.

Hemma igen. Har precis käkat middag på terrassen. Vid midnatt. Ser ut över Medelhavet. Det är svart. Känns som jag ätit en halv ko. Chuleton. Och druckit ett par glas Priorat. Träffade Kristian & Karin på flyget ner. Andra utlandssvenskar här i stan. Börjar planera upp partaj inför hösten.

Ganska okej liv här vid Medelhavet också. Har packat upp resväskan och börjar boa lite. Skön feeling i magen.

Dimitri är kanske lite väl pushig.

Lyssna här.

På återseende Sverige.

Efter en månad i mitt hemland är det dags att bege sig tillbaka till Barcelona igen. Till högsommaren. Två månader badstrand. Klart det lockar när hösten knackar på dörren här i Sverige och alla är alldeles för upptagna med skolstarter och jobb för att ha tid att leka.

Men ändå, det är något speciellt med Sverige på hösten. Förväntan i luften. Nystart. Folk fixar fötterna, börjar träna och köper anteckningsblock.

Själv laddar jag för 40 grader och AC. Helt annan grej.

Sista sommarlovsdagen i Sverige.

Skansen, Stockholm, 20 grader och sol i augusti. Det är klart man funderar på om man ska flytta tillbaka till Sverige. Fast när? Och hur?

Turist i Stockholm.

Grabbarna på Skansen. Favorit i repris.

Gåshaga skulle kunna ha varit underbart.

Planen var fin, men havererade. Jag lär mig aldrig. Storebror leker hemma hos sin kusin. Lillen ska somna i bilen, så vi kan käka en nice lunch i solen ute på Gåshaga.

Ha ha ha. Han vaknar naturligtvis alldeles för tidigt, redan innan maten anlänt till bordet och sedan springer han iväg. Ut på bryggorna. Vill hoppa i vattnet. Vill köra båtarna. Skriker. Springer. Vägrar. 

Så jag häver i mig min sallad själv medan maken jagar lillen. Han hinner knappt äta sin mat innan det är dags att åka ut till Arlanda. Hans vinglas Chablis står kvar på bordet. Fullt. 

Betalar 540 SEK och åker iväg utan att ha suttit ned en minut tillsammans. 

Vilken harmoni. 

Mitt perfekta gehör.

Jag har ju som bekant lite svårt med att få alla bitar att falla på plats när det gäller spanskan. Det kommer inte helt naturligt. Jag får kämpa. Tror det är någon liten (stor?) komponent som saknas i pallet. Kanske är det samma beståndsdel som gör att jag fick etta i gehör av musikläraren i högstadiet och som ledde till att jag hade följande konversation häromdagen:

Jag:
- Du har dialekt. Västkusten va? Göteborg?

Charlotta:
- Nä, Lund.

Jag:
- Jaha, det är skånska du pratar alltså. Jaja.

Tystnad och byte av samtalsämne.

Social Stockholmsvecka.

Stockholm känns som hemma. Det är alltid intensivt och socialt. Förutom familj och släkt har jag hunnit träffa både nära vänner och sköna bekanta den senaste veckan.

Läste precis en filmrecension: "Filmen Benjamin Buttons otroliga liv är en mycket sällsam och vacker historia om hur ingenting varar för evigt. Det vi kan hoppas på är stunder av lycka och möten som förgyller våra liv". Lite så är det.

Tack Patricia, Cecilia, Fredrik, Katerina, Martin, Lotten, Johan, Charlotta, Gabriel och storfamiljen förstås för våra fina möten i veckan.

Om man flyttar hem till Sverige någongång kanske man kan höra om man får hyra Victorias snart övergivna flygel.

Träffade några katalaner från Girona ute vid Drottningholms Slott och började genast showoffa min spanska. På hemmaplan låter den bättre. Man är underdog på ett helt annat sätt. En turist är inte lika kräsen som vår portvakt Antonio i Barcelona som brukar fråga mig hur i helskotta jag inte kunnat lära mig ordentlig spanska på fem år i landet. Visserligen brukar kontra med varför han inte lärt sig katalanska på 20 år, men ändå. Det svider lika fullt.

Tack Katerina, du sexiga kvinna.

Katerina Janouchs blogg hos Amelia.

Lux

Tack Tandi, Eunice och Ulf för en god middag på LUX. Vilken fantastisk present. Trevligt sällskap hade jag också. Däremot verkar det som om min mage blivit liten av parasiten, för jag orkade inte ens varmrätten.

Mina snygga lunchdejter.

Charlotta, Katerina, Lotten och jag på restaurang på Vapiano i Gamla Stan.

Dagens citat.

"En dag kommer ordet gigabit att verka lika litet som ordet dussin"

ur Microslavar av Douglas Coupland, 1995

En timme före antiklimax.

Fiskgryta på Strömma för att ladda magen inför båtsemester i Stockholm skärgård. Vi åkte ut varje sommar tidigare oavsett regn eller solsken, men nu var det ett par år sedan och vi längtar, längtar. Bilen full av konserver, täcken, gasolkök, bikini, regnställ och en massa god mat på väg ut till Djurö för att hoppa i båten. Men...på havet blåser det upp och radion varnar för att åka ut på sjön. Stormvarning. Vi bangar och ägnar resten av dagen i bilkö och försöka trösta varandra.

Uppkoppling.

Det är märkligt hur man känner sig naken utan uppkoppling. I alla fall jag. Eller snarare kroppsdelslös. Som om någonting ramlat av.

Är i Stockholm. Uppdaterar bloggen. Lägger in bilder med datum bakåt i tiden. Det känns som fusk, men det blir tydligare. Mer kronologiskt rätt. Old school.

Nu när jag gått igenom veckans bilder i kameran och publicerat några kan jag börja fokusera på nuet igen. Så funkar jag.

Pip. Här är jag. I nuet.

Tack Bibi och Björn.

Födelsedagskalas för maken med familjen i Stockholm.

Stockholm.

Modevisning på Chambre Separée, Nybrogatan i Stockholm med kreationer från Heart of Lovikka, Ulf Andersson, Lantana. Eco, Funken Design, Chambre Lingerie och Dala Glogs by Wosch. Tack för inbjudan Maria.

Hej då Hölick.

Solnedgång made in heaven.

Henrik & Kiki

Naturskön middag med räkor och lamm på Davids strandnära Tallbar ute på Hölick.

Dessertpajen är bakad med blåbär som storebror plockat i Hälsingeskogen.

Tack David & Nina.

Vertikal position.

Min utsikt.

Hölick.

Inget bredband är som ett hem utan toalett. Det ska liksom bara finnas där. Och här ute på landet finns bara en kackig lina. Sämre än utedass.

Farbror doktorn ringde från Skåne. Jag hade visst en parasit i magen. Den har bott där över en månad. Fräscht. Bra att det inte var stressmage i alla fall. Nu käkar jag piller och kan snart pumpa upp tempot igen.

Naturen är fin. Nu ska vi bada. Puss puss.

Uppdatering: Jag ligger bara här på stranden och slappar hela dagarna istället för att vara uppkopplad. Är det lagligt att vara så här ledig?

Röda vinbär från syrrans trädgård.

Min gudson Milo & Noah, kidsens kussar.

Hälsingland

Det är inte helt lätt med familjebilder....men Henrik blev ordentligt firad i alla fall. Tack syrran, Fredrik, Noah, Milo, Aina, Barbro och pappa.

Kan inte prata riktigt ännu - men putta går bra.

Barnen springer själva till minigolfbanan på Hölick och spelar. Vilken frihet. För alla inblandade.

Hej då Skåne.

Nu reser vi norrut. Utan att passera Stockholm.

Har jag blivit en madonna istället för Madonna-wannabe?

Just nu skulle jag ha varit på Madonnas konsert i Göteborg, men istället hänger jag här i Skåneland som om det inte funnits en morgondag. Bestämde mig för att slappa en dag på stranden med familjen istället och låta någon annan få mina biljetter. Jag såg ju ändå konserten i Barcelona nyligen. Fast det känns som att jag helt tappat stinget. Eller har jag hittat hem?

Två av mina grabbar.

Vinden blåser lite här i söder.

Mina små gula knytten.

En dag på stranden i Falsterbo.

Är det bara vi som tycker den här clownen ser ut som reklam för en skräckfilm?

Pay back.

Min 8-åriga son berättar the true story på maxagrell.blogspot.com.

Om att jag bara vilar på golfbanan och att jag är skraj för branta rutschkanor. Kanske är det inte så bra att han bloggar ändå...snart outar han väl familjen totalt - med helt fel vinkel. Ha ha.

P.S. Det är jag som tvingar på honom den rosa tröjan.

Kära bloggläsare.

Jag träffar sällan de som läser min blogg förutom några få i Barcelona. Martina typ. Övriga 199 har jag bara en svag uppfattning om. Särskilt anonymt blir det när jag inte får några kommentarer. Man sitter liksom och skriver för sig själv. Med kanske en enda läsare i åtanke.

Mina vänner brukar säga att de inte har tid att läsa. Alla utom Agnes, Cecilia och syrran. De har gett sig till känna. Kommit ut som min bloggläsare. Ha ha. Och Charlotte läser sporadiskt.

Därför blir jag verkligen chockad när jag sitter framför någon vid en middag som droppar att de sneglar någon minut på bloggen innan sängdags. Blir glad och nyfiken. Utgår alltid från att de tycker det är vulgärt. Det brukar folk tycka som inte själva bloggar. Fläka ut sig på det sättet, så B.

Fick höra av Sara att jag inte direkt refererar Kafka, men att bloggen är lite smårolig. Och jag tyckte du sa att jag var mindre ytlig i verkliga livet än på bloggen. Vet inte riktigt om det är en komplimang eller inte. Mina bloggtexter är ju till stor del mina tankar - även om jag behåller min inre kärna/stjärna (!) för mig själv.

Å andra sidan kan jag förstå kritiken. Det ligger lite i bloggens karaktär. Som idag. Imorse skrev jag ett sorgligt inlägg samtidigt som jag grät och nu på kvällen vältrar jag mig i min egen navel totalt ohämmat precis som om allt är som vanligt. På bloggen ligger texterna precis intill varandra. Och hoppet mellan ämnen utan övergångar blir ytligt.

Jag är i alla fall glad, egentligen vet jag inte varför, men jag är det, över att Ni läser. Detta är min kreativa kanal och det är roligare att ha en liten tyst publik än ingen alls.

Min vän klarade sig inte. Jävla skitcancer.

Vår älskade mamma Gunnel Birgitta har lämnat oss.
Idag den 6 Augusti 2009 klockan 16.27 somnade våran kära mamma in. Hon kämpade tappert in i det sista. Vi känner alla en lättnad att hennes lidande är över. Nu får hon frid.

Mamma vi älskar dig.
Anders, Peter, Kiki och Frida

Källa: Gunnels egen blogg: http://gunnelbirgitta.bloggsida.se

När jag blir stor vill jag också bo så här.

Sara & Nicolas sagolika hus med utsikt över vida vidder och havet intill är ont i ögonen- vackert och när jag blir stor vill jag också bo precis så. Vilket ljus. Bedårande. Enda kruxet är att jag tror att mitt norrländska hjärta har lite svårt att finna ro i Skåne men man kan ju hinna ändra sig?

Nicolas & Sara, lyckliga finaste-Skånehuset-ägarna.

Stort tack för skaldjursmiddag i skymningen och lycka till med regin på Malmö Stadsteater chica. Kram.