Kära bloggläsare.

Jag träffar sällan de som läser min blogg förutom några få i Barcelona. Martina typ. Övriga 199 har jag bara en svag uppfattning om. Särskilt anonymt blir det när jag inte får några kommentarer. Man sitter liksom och skriver för sig själv. Med kanske en enda läsare i åtanke.

Mina vänner brukar säga att de inte har tid att läsa. Alla utom Agnes, Cecilia och syrran. De har gett sig till känna. Kommit ut som min bloggläsare. Ha ha. Och Charlotte läser sporadiskt.

Därför blir jag verkligen chockad när jag sitter framför någon vid en middag som droppar att de sneglar någon minut på bloggen innan sängdags. Blir glad och nyfiken. Utgår alltid från att de tycker det är vulgärt. Det brukar folk tycka som inte själva bloggar. Fläka ut sig på det sättet, så B.

Fick höra av Sara att jag inte direkt refererar Kafka, men att bloggen är lite smårolig. Och jag tyckte du sa att jag var mindre ytlig i verkliga livet än på bloggen. Vet inte riktigt om det är en komplimang eller inte. Mina bloggtexter är ju till stor del mina tankar - även om jag behåller min inre kärna/stjärna (!) för mig själv.

Å andra sidan kan jag förstå kritiken. Det ligger lite i bloggens karaktär. Som idag. Imorse skrev jag ett sorgligt inlägg samtidigt som jag grät och nu på kvällen vältrar jag mig i min egen navel totalt ohämmat precis som om allt är som vanligt. På bloggen ligger texterna precis intill varandra. Och hoppet mellan ämnen utan övergångar blir ytligt.

Jag är i alla fall glad, egentligen vet jag inte varför, men jag är det, över att Ni läser. Detta är min kreativa kanal och det är roligare att ha en liten tyst publik än ingen alls.