Vänskap.

Jag har funderat på en grej ett tag. Det här med vänskap. Och bekantskaper. Ibland blir jag illa till mods när jag märker att man själv ligger på lite väl mycket. Den andra personen är inte lika intresserad av kontakt/bekanskap/vänskap som man själv. Det känns småkymigt efteråt. Man vill ju inte upplevas som Ove i Solsidan.

Å andra sidan, tänker jag, kanske det inte alls är så. Den andra personen är förmodligen helt uppe i sitt liv och lägger inte märke till att man anstränger sig eller har helt enkelt inte tid för mig (eller någon annan ny bekant) just nu. Fast det är lätt att man tar det personligt.

Jag försöker själv att vara en trevlig prick. Jag bjuder in alla som vill leka. Gillar inte att vara selektiv. Vill inte att någon ska känna sig utanför. Minns alltför väl hur det var på mellanstadiet. Anna-Karin valde vilka hon ville leka med. Alla ville leka med henne. Man var världens lyckligaste den vecka man fick vara med henne. Alla andra veckor var man utanför.

Fast igår glömde jag bort att hälsa på Evas kompis Isa när vi sågs. Jag var för upptagen att oroa mig över mitt och Evas avsked. Och Evas kompis blev besviken över min ignorans. Som sagt, hur man upplever sig själv och hur andra upplever samma person/situation är inte alltid samma bild.