Kapitulerat.

Efter en vecka på landet i hus har jag insett att min make har rätt. Barnen har lekt, inte skrikit, inte bråkat nästan någonting. Inser att de behöver en trädgårdsyta att springa på. Så nu surfas det hus. I Sverige och Spanien. Fortfarande lite väl ofokuserat som ni hör. Desperationen börjar inträda efter bara några timmar i en lägenhet med vilda påsklovsbarn i ett regnigt Barcelona. Inser att vi måste flytta. Men vet inte var vi hittar det boende vi både vill ha och har råd med. Utbud, efterfrågan och plånbok matchar inte riktigt. Sedan vet vi inte heller i vilken del av världen vi vill bo framöver.

Nackdelen med att ha haft modet att en gång flytta utomlands gör att steget inte blir särskilt stort att flytta vidare. Men att flytta hem känns av någon anledning gigantiskt. Man vet för många intressanta alternativ. Jag vill hinna med så mycket de få år man har på Moder Jord.

Samtidigt som man letar harmoni och lugn. I Sverige har vi alltid ett större sammanhang än någon annanstans i världen. Så är det bara.