Happy Hudik.

Nu är jag i den stad som jag har vuxit upp i. Här bodde jag under hela min skoltid. Min familj flyttade hit en jul och jag kom in i en lekisklass där jag fick en endaste kompis, men hon hamnade på särskolan sen för hon var tydligen utvecklingsstörd.

Jag började alltså inte som poppisbruden precis, det blev jag faktiskt aldrig, men framåt högstadiet började det sociala livet bli riktigt roligt här i stan.

Eller förresten, partylivet började tidigare än så...

Minns tydligt hångel på höjdhoppsmadrasserna i gympasalen på mellanstadiedisco. Inget konstigt med det. Tafs på bröst som icke existerade. Jo förresten, jag hade fått ett bröst. Så jag försökte ligga på rätt sida så att vem det nu var (fast jag minns vem det var) kunde ta på det största bröstet; det som var lika stort som ett bromsbett ungefär. Man ville ju bjussa lite.

Sedan lekte vi mörka rummet hemma hos Furren. Då släckte man lamporna och gick runt i ett mörkt rum och kysstes med tungan och ålade med kropparna med den man mötte. Och låtsades inte veta vem det var. Öh.... Det blev i snitt 7 hångel på en kväll. Nästan alla killar i klassen. Vi var väl 12 år typ. Nu snackar vi Norrland. Underbara Norrland.

På högstadiet... vi drack oss fulla i backen upp till 15-års discot på Högliden. Det gjorde alla. Hemkört och spyor i handfaten var standard. Och så smugglade vi in sprit i hårspraysflaskor. Under sista dansen hånglades det. Nästan alltid. Eller också grät man. För den man hånglade med sist hånglade med någon annan. Samtliga tonåringar i lokalen var naturligtvis påtagligt onyktra.

Numera har pingstvänner köpt hela dansanläggningen och gjort om det till en kyrka. Vi saknar naturligtvis vårt gamla nöjespalats och kan inte förstå att det sågs som syndens näste.

Jag flyttade från Hudik efter studenten för att börja plugga vid universitetet. Numera blir jag nästan aldrig onykter och hånglar alltid med samma man. Det var uppenbarligen mer crazy förr.