Det är nu det börjas. Kring 20 är folk lyckliga eller olyckliga. Fast kära. Kring 30 är det i bästa fall bröllop, mamma, pappa, barn och präktigt värre. Nu närmar vi oss 40 och herrejävlar vad det svajar. Folk i vår bekantskapskrets börjar separera. Oj oj oj. Nä, men inte dom. Herrejösses, de är ju värsta bästa paret. Nej, inte dom. De bråkar ju aldrig.
Jag och min man har krisat de senaste 18 åren. Jag ifrågasätter ofta vår relation. Tycker det är sunt. Grälar öppet. Vill utveckla kärleken. Maken tycker att jag ältar för mycket. Han är mer av typen att jag sa ju att jag älskade dig för 18 år sedan och om jag ändrar mig så berättar jag det. Stabil man. Trygg i vår relation. Fast jag tjatar vidare. Vill komma närmare och ännu närmare. För mig är kommunikation A och O. Jag måste få kontakt. Kontakt på riktigt. Känna att vi är närvarande. Uppleva att vi ser varandra. Titta i ögonen och säga hej. Jag älskar våra möten.
Men vardagen rullar på. Familjen AB livet. Ibland möts man inte på riktigt på flera veckor. Inget närvarande hej. Och då svävar jag iväg mentalt och känslomässigt. Jag behöver vara nära. Äktenskap är ett viktigt "projekt". Jag vill hoppas att vi håller ihop på livstid.
Pratade med min 70 + väninna. Hon menade att den perfekta maken var en sjökapten. Han är borta lagom mycket för att hålla passionen vid liv. Men det där med trohet då? "Äh, det blir inte så noga med åren. Lite roligt måste man kunna unna varandra."
Tracey Thorn – Oh! The Divorces
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
9 kommentarer:
Jag känner likadant.. Och jag är bara 21år och är i ett förhållande sen 5 mån tillbaks. Är i sånt himla behov av bekräftelse hela tiden. Verkar som killar aldrig växer upp helt och hållet och förstår att tjejer/kvinnor behöver bekräftelse. Vad är det som håller kvar en i ett förhållande?
Jag har följt din blogg i några månader nu och tycker du skriver så kloka saker. Uppskattar dig och din blogg jätte mycket! Den är öppen och ärlig och får mig att må bättre när jag har det svårt.
Uppskattar din raka ärlighet och att du delar med dig! Men blir lite sorgsen när jag läser. Vad är det som håller dig kvar? Många viktiga saker kanske, men som sagt, man blir lite ledsen när man läser. Det finns män som är intresserade av att utveckla en relation känslomässigt och mentalt...
21 år: Tack. Man är kvar i en relation om man älskar och inte kan tänka sig ett liv utan den personen.
Freedomtravel:
Sorgsen? Varför då? Du känner inte mig alls om du tror att jag skulle vara kvar i en relation i 18 år om den inte vore bra. Min man hanterar känslor annorlunda än mig, men det betyder inte att det är sämre. Jag tycker inte det är något dåligt med att krisa. Kris är utveckling. Det är sunt att bråka.
Jag älskar min man. Han är bäst. Han är rolig, smart, snygg, sjukt bra i sängen, omtänksam, en fantastisk kock, kärleksfull pappa, påhittig, alert och han älskar mig över allt annat (förutom Ted & Max). Kan inte tänka mig ett liv utan honom. Han är min trofasta passionerade livskamrat - genom allt.
Men sedan gillar han inte att älta kärleksproblem. Han är stabilt trygg i vår relation. Men om jag skulle blogga hela tiden om hur underbar Henrik är skulle det bli ointressant och skrytsamt.
Men det jag menar är att vi har flera par i vår bekantskapskrets som faktiskt aldrig bråkar, men som nu håller på att separera. Därav utläggningen om att vi bråkar = kommunicerar.
P.S. Kom på en sak till. En av anledningarna till att jag vill att vårt äktenskap ska hålla i evighet är att tillsammans med min man får jag vara precis den jag är, jag får göra vad jag vill, resa var jag vill, träffa vem jag vill. Han känner mig mest av alla och tycker ändå om mig mer än någon annan. Han är inte svartsjuk, försöker inte styra mig och uppmuntrar mig att utvecklas. Mycket bra egenskaper hos en äkta man.
Trots allt detta kan jag ibland vilja ha ÄNNU mer. Jagar bekräftelse. Funderar om gräset kan vara grönare. Men jag inser att det är girigt. Känner stor tacksamhet för den kärlek jag har i mitt liv.
Jag tycker inte alls att du verkar sorgsen. Jag ser dig som stark och självständig. Och som sagt, att du vågar berätta hur du tänker och vara ärlig betyder mycket.
Det är så sant det du säger och jag ska verkligen tänka på det: "Man är kvar i en relation om man älskar och inte kan tänka sig ett liv utan den personen." Tack!
21 år:
Bra. Skönt att någon förstår mig. Tack. Stort lycka till med kärleken. Det är det enda som är riktigt viktigt i livet. Sedan kan man ju vara ihop ibland också bara för att det är roligt ett tag :-)
Förlåt om du tog illa vid dig, det var inte meningen. Naturligtvis känner jag inte dig, hur skulle jag kunna göra det? Det var också därför jag skrev att du säkert har många bra anledningar, som jag inte känner till. Jag gav bara en kommentar på just detta inlägg och vad som står i det. Hoppas att du vill ha kommentarer och feedback på det du skriver.
Tack för det här inlägget, Maria. Jag tror att det är så otroligt sant, men det kanske inte är helt korrekt att säga så i dagens Sverige. När man läser "frågespalter" i tex DN och Svd ger läsarna alltid rådet till alla att dra så fort relationer knakar det minsta lilla, men riktigt så är det ju inte.
Man kommer aldrig hitta någon som passar till 120% hela tiden. Gör man det är det nog något annat som är konstigt, och dessutom borde relationen bli rätt trist efter ett tag.
Relationer är kompromisser, men också att veta vad man själv trivs med.
Jag är - liksom du, tror jag - i stort behov av frihet, och vill kunna resa själv och göra saker själv om så krävs. För mig är det viktigare att ha en kille som låter mig göra det än att ha någon som ringer varje, varje kväll bara för att önska godnatt.
Känner dessutom så väl igen det där med att man ibland är så känslomässigt nära varandra och ibland längre ifrån, och precis som du skriver är det ofta jag som tjatar, som vill diskutera, älta och utveckla. Där är det nog lite könsroller som spelar in tror jag.
Jag tycker (från det man kan läsa på bloggen) att ni verkar ha ett sunt och bra äktenskap, och jag är glad över att du delar med dig både när det är toppen och när det inte är så toppen, för så är det ju för alla och ibland behöver man bli påmind om att man inte är ensam.
Freedomtravel: Ja, jag vill gärna ha kommentarer.
Tack Evergirl.
Skicka en kommentar