Det snygga åldrandet.

Det är kul att bli äldre tillsammans med andra. Människor utkristalliseras. Man kan se mönster. Hur var de som unga? Hur är de som vuxna? Vad hände med klassens babe?

Men jag tänker nu fokusera på män och det ytliga: Snyggheten.

Min erfarenhet är att killar som var heta som unga; som fick ligga med poppisbrudarna, har ofta kvar det självförtroendet som vuxna - även om de gubbat till sig med mage och flint. De har den där självklara blicken, som säger att jag kan fortfarande få ligga med vem jag vill - om jag skulle orka. Sanningen är att de kan de faktiskt få också. Framför allt med tjejer som kände dem på den gamla goda tiden. Självförtroende är sexigt.

Sedan har vi killarna som inte fick ligga runt som unga. Vissa var osäkra, andra tyckte inte det var coolt att limma på brudar utan hängde hellre med polarna i förorten. De är icke bortskämda. Det är dem man ska gifta sig med!

När jag träffade min man tyckte jag själv helt oödmjukt att han gjorde ett sådant förbaskat kap. Jag var en liga above, men offrade mig liksom, för han var ju så rolig, smart och kär. Det var då det. 18 år sedan. Han har blivit bättre och bättre för varje år som går. Som ett årgångsvin. Ett sådant kap jag gjort. Grejen är att han skulle få ligga så sjukt mycket om han vore singel idag. Men det fattar han inte själv. Så snälla berätta det inte!

FYI. Min man har världens manligaste vackraste starkaste händer.

P.S. Henrik är min tredje (och sista) pojkvän. Jag har haft två kärlekar före honom. Julian och Per. Kanske man kan räkna in badboy coolaste killen på Stureplan David också, min första heartbreak, som jag skrev 20 sidiga kärleksbrev till - från Norrland - varje vecka. Som 15-åring. Hörde att han hamnade på kåken sen. Knark. Apropå att välja rätt man. Eller snarare... så här i efterhand är jag mycket tacksam att han valde bort mig. När man är kär förstår man inte sitt eget bästa.