Killmamman resonerar.

Vaknar med båda sönerna på varsin sida i sängen. Jag älskar att de kryper upp på natten. Det är supermysigt. Speciellt när maken är bortrest. Då blir det inte trångt. Kram och pusskalas med mina toppenkillar är det bästa jag vet.

Fast när de började brottas som lejon nu på morgonen smyger jag ut hit till verandan. Hör hur de skriker, skrattar, tjuter och slåss där inne. Grabbar liksom. Vad är det roliga med brottning? Jag låter de hålla på. Snart gör någon illa sig och då slutar de av sig själva. I värsta fall får jag ta fram plåster. Eller också går någon sak sönder. Det händer ibland. Vi har inga dyrbarheter.

Ibland orkar jag bara inte styra upp det som verkar vara den manliga läggningen. Att fysiskt kämpa kommer så otroligt naturligt. Jag betraktar mina söner och förundras. När jag ser andra familjen med döttrar kan jag ibland bli avundsjuk. De bara sitter där med sina fina klänningar och ritar hjärtan.

Ja ja jag vet. Döttrar är inte helt enkla jämt heller. Jag är ju själv tjej och om sanningen ska fram slog jag lillebror gul och blå... well. Men alla andra söta små flickor. Min teori är att jag cashar hem i tonåren. När revolten börjar. Mina söner kommer att meka med mopparana i sin egen lilla värld medan flickföräldrarna inleder sin tuffa kamp med hormonsvängar, brustna tonårshjärtan och frigörelse.