Andorra.

Min make blev dödssjuk (= ont i halsen + ingen feber) när vi skulle till Andorra, så jag fick köra hela vägen upp och sedan blev han sängliggande. Så för första gången tog jag kabinbanan upp själv med två barn. Det kändes stort och ansvarsfullt. Jag fick icke bryta benen mao. Fördelen med att åka tillbaka till samma ställe gång efter annan är att man får koll på hur det funkar. Jag vet att skidskolan börjar kl. 11.00 på lördagar och kl. 10.00 på söndagar och hur och när man måste anmäla sig. Och som tvåbarnsmor har jag lärt mig att vara tuff och intala lillen att han får acceptera läget... Han måste lära sig att bromsa och svänga ordentligt innan han får haka på oss! Skidskola är hans enda alternativ.

Fast skidåkningen i sig var inget vidare denna gång. Det har blivit för varmt. Långsam sorbet snö. Man fick typ staka sig nedför i blå backar. Däremot blev vi kungar i de svarta backarna. Det gick så sakta att man inte behövde vara rädd överhuvudtaget.