Det börjar växa ut nu. Håret alltså.

Confession.

Jag har kort stubin. När jag blir arg skakar marken. Jag ser sällan kopplingen själv mellan PMS och att maken är knäpp. Visst, han är ju inte helt perfekt, men att jag ska ta barnen och dra för att han retas kanske är lite väl dramatiskt.

Jag blir dessutom alltid arg inför öppen ridå. Om vänner, barn, svärföräldrar eller några släktingar hör på fullkomligt struntar jag i. När det bubblar av ilska måste jag lätta på trycket. Helt normalt tycker jag. Och naturligtvis nödvändigt.

Fast nu när folk ringer och undrar hur det egentligen står till i äktenskapet förstår jag ingenting. Vadå, vi har väl det jättebra säger jag och pussar maken på pannan.

Har redan glömt att jag var redo att kasta ut honom för en vecka sedan. Varför då kan man ju undra. Ja, matar man min gulliga ettåring med lakrits förtjänar man en skilsmässa.

Han påstod att det egentligen inte var godis, utan naturgodis, utan varken socker eller tillsatser. Naturligtvis hade han fel. Men han tyckte tydligen att det vara roligt att reta frugan.

Min mamma brukar också få sig en avhyvling ibland. Men hon är likadan och brukar knappt reagera.

Det norrländska lugna blodet flyter sällan i mina ådror. Tror jag har något ryskt påbrå. Är de lika passionerade som jag till sinnet?

P.S. Den som inte tar mig på allvar när jag är arg förtjänar stryk ;)

Inbjudan.

När jag åker till Stockholm nästa gång ska jag fira min bok med mina vänner. Denna vecka skickade jag iväg inbjudningskorten, med ett citat från en av era bloggkommentarer på framsidan.

Idag var jag på utflykt till stranden. Med boken och inbjudningskortet. Läser igenom vad jag egentligen har skrivit i boken. Från pärm till pärm. Ibland blir jag stolt. Emellanåt generad.

New Age lycka.

Tisdag betyder kaffe halva dagen med grannfruarna. Ibland är vi ett stort gäng, andra dagar några färre. Idag träffade jag tysk/franska konstnärinnan Eva gift med en spanjor och italienska smyckesdesignern Beatrice gift med en tysk. Vi har känt varandra i flera år nu och jag känner en stark gemenskap. Vi har alla valt att flytta till storstaden Barcelona, men ingen av oss har någon naturlig koppling till Katalonien eller är gift med någon från orten.

Ett av dagens samtalsämnen var den internationella bestsäljaren "The Secret" (Hemligheten) av Rhonda Byrne. Oprah har pratat om den, Tara har skrivit om den. Jag är som vanligt skeptisk till spirituella sanningar och tydligen finns det komiker som resonerar som jag.

Men vad tycker du?

Apropå seder.

Imorgon är det Valborg. Var är festen?

Sedan finns det ju ungar som har extraordinär talang.

Rakade och dagismålade Ted försöker impa på grannflickan Dina som jag tror skriker för att heja - fast Ted förlorar ändå tennismatchen.

Det ska visst börjas i tid. Med Wii Sport hinner förmodligen lillebror bli tennisproffs redan innan skolstarten. Storebror däremot försöker koncentrera sig på läxorna.

Den sista pusselbiten.

Det ultimata livet finns inom räckhåll för alla som lär sig att tänka rätt. Genom att inte jämföra sig med andra och njuta av nuet så finner man lyckan. Enkelt va?

Själv funderar jag ofta på var vi ska bo resten av mitt liv. Egentligen har jag allt jag behöver här i Barcelona. Vi bor fint med utsikt över Medelhavet. Solen skiner nästan jämt. Barnen går i bra dagis/skolor. Ekonomin ser ljus ut. Och jag börjar lära mig språket ordentligt.

Ändå ser jag ingen framtid för mig och min familj här i Katalonien. Konstigt kan tyckas - när jag till det yttre kan känna att jag har allt.

Men det finns något jag inte har. Något som jag känner börjar bli allt viktigare. Det jag pratar om är den kulturella gemenskapen. Helflummigt begrepp, kan man tycka om man alltid bott i sitt hemland, men för mig känns det viktigare ju fler år vi bor utomlands.

Ok, man kan välja att flyta ovanpå allt. Inte sätta sig in i politiken, inte bry sig om lokala traditioner och ignorera grannarnas seder. Men livet blir ytligt. Man blir inte en del av det riktiga vanliga samhället.

Visst, jag röstar i det kommunala valet, men varken jag eller min familj har någon personlig erfarenhet av hur det var att leva under Franco och jag känner inte samma agg mot Spanien som många katalaner gör.

Även om jag ger min man en bok på St. Jordi, så känns det inte på riktigt. Inte alls lika viktigt som att äta sill på Midsommar.

Jag har ingen relation till spanska eller katalanska TV-program och jag bryr mig mer om Engla än debatterna i det spanska parlamentet.

Tror att det krävs en spansk eller katalansk make för att få reell insikt i mitt nya land, men jag är ju gift med en svensk.

Det finns två vägar att gå. Skita i att integrera mig och flyta vidare i mitt luftslott eller planera för att i framtiden flytta hem till Sverige och inte låtsas om att det regnar.

CALÇOTADA

Idag var hela familjen hembjudna på CALÇOTADA - en traditionell katalansk vårlöksgrillfest hemma hos norska programledare Carin i Gava Mar tillsammans med folk från Barcelona Television. Precis som i fjol.

Amanda.

Tidigare tog hon hand om alla oss programledare, nu tar hon hand om sin lilla bebis. Åtminstone i två månader till.

Reload.

Om min kropp vore en dator så skulle jag tro att den själv tryckte in Ctrl + Alt + Delete igår. Den bara hängde sig och var slö hela tiden tills den valde att ge upp.

Det spelade ingen roll om jag drack kaffe eller peppade mig med kalldusch. Kroppen ville bara sova. Hela dagen. Mannen tog med mig och barnen ut på picknick i naturen. Jag somnade under ett träd.

Mina knän vill inte heller vara med och leka. De krånglar som om jag vore en gammal elitgymnast.

Min doktor-make tog fram blodtrycksmätare och jag hade 105 i övertryck. 70 i under. Det är tydligen lågt.

Jag skäms när jag vilar.

Men vad ska man göra när kroppen vägrar och skriker stopp?

Det här digitala.

Nu har jag skapat en sida/page på Facebook som heter "Totalt ointegrerad av Maria Agrell" där folk kan bli medlem/fan. Hittills har jag en. Mig själv. Patetisk förstås. Men man vill ju alltid testa sådana där tekniska nymodigheter. Och naturligtvis borde du gå med.

Ifall du googlar ditt namn någongång ;)

Grattis på födelsedagen Per Trané.

Otacksamma jag.

Tror jag glömt att tacka Linda & Sigge på Vulkan för priset för ÅRETS BLOK 2008. Nu gör jag det. Fina människor de två. Och snygga.

Vägskäl.

Mitt liv är just nu på väg åt tre håll yrkesmässigt. Vet inte åt vilket håll jag ska springa. Eller ska jag bara vänta på att någon tar mig i handen och visar vägen? Njuter av valmöjligheterna. Och är förväntansfullt pirrig i magen. Kan falla pladask eller lyfta till nya höjder.

Tror på att man måste man våga lämna sin bekvämlighets zon för att utvecklas.

Jag försöker utmana mina rädslor och inspireras av att våga ta risker - även om det per automatik alltid innebär att jag kan misslyckas.

Fast jag har aldrig varit så modig att jag någonsin köpt mig en bostad.

Barcelona på Berns.

Hjälpte Barcelona Stad att arrangera ett seminarium på Berns i Stockholm nyligen och träffade några bekanta ansikten på lunchen efteråt: Maria, Nicolas, Petra, Henrik & Jacob. Skål gott folk.

Från mobbad skolpojke till operastjärna?

En ny Paul Potts är född. Den här gången heter han Andrew Johnston, är 13 år gammal och sjunger opera så att både juryns och publikens tårar sprutar i programmet "Britains got talent 2008" och när jag klickar vidare hittar jag 26-åriga Tony Laf som sjunger "I am good" med inlevelse och som hjärtskärande berättar om tragedin då hans bror dog och hur han nu tar hand om sina tre brorsbarn.

Ordets makt kan segra över våld och orättvisor.

"Vinnar-intervjun".

Om du vill kan du läsa den här.

Juryns motivering.

Konstig motivering tycker jag. På baksidan av boken skriver jag ju att mitt liv är precis tvärtom. Att jag inte alls får ihop det. Men det är kanske så att it's all in the eye of the beholder, eller vad är det man brukar säga?

För förstoring klicka här.