När jag var hemma i Stockholm fick jag kritik för att jag bloggar. Att det är vulgärt att fläka ut sig för allt och alla på Internet. Sagt av någon som faktiskt fläkt ut sig själv i en bok.
Men det är klart. En bok har ju litterär höjd. En blogg har det inte. Det räcker med att skribenten själv tycker det är värt att publicera. En fin demokratisk idé i praktiken faktiskt.
Någon annan sa att den enda skillnaden på privat och personlig är graden av kvalité. Jag håller faktiskt med.
Man måste hela tiden känna av var gränsen går så man inte kränker sin egen eller någon annans integritet.
En annan undrade hur jag kan publicera bilder på mina barn på nätet? Relevant fråga. Jag har tre teorier till varför jag tycker det är ok:
1) Som den icke-kändis jag är känns det inte alls konstigt att ge mina barn plats i cyberspace.
2) Under ett av Rädda Barnens seminarium fick jag lära mig att pedofiler använder helt andra typer av bilder för att stilla sina lustar. Barnpornografiskt material som de går igång på visar alltid verkliga sexuella övergrepp. Helt vidrigt men en helt annan grej än vanliga familjebilder på ungar.
3) Bloggen blir en lättillgänglig och rolig möjlighet för de släktingar och vänner som vill att följa våra barns utveckling via bilder och filmer, vilket känns extra viktigt när vi bor utomlands. Bloggen är också mindre påträngande än om jag skulle skicka mail eller brev med bilder på våra barn till alla jag tror vill ha.
För mig känns det självklart att blogga och det faktum att vissa varnar för att alla bilder och texter kommer att finnas kvar i evighet känns snarare som ett hoppfull löfte om att vi får en chans att leva kvar efter döden.
Innan bloggen skrev jag vanlig dagbok, skapade fotoalbum och hade gästbok. Nu gör jag samma sak. Förutom att jag inte skriver lika privat som i min gamla dagbok. Och att fler människor kan läsa och skriva hälsningar förstås.
På bloggen skriver jag ner mina tankar, jag får direkt feedback på mina funderingar och jag har ett smidigt verktyg där jag kan dokumentera livet inför mig själv.
Bloggen ger mig energi och kraft. Vet inte riktigt varför. Men det känns som att jag bara måste vara här emellanåt för att samla ihop mig.
P.S. Jag vet att man egentligen inte ska börja meningar med "Och" + "Men" + "Fast" och att en fullständig sats måste innehålla ett predikat och ett subjekt. Men det skiter jag i. För på min blogg är det jag som är redaktör och detta är konstnärliga stilistiska språkgrepp jag gillar.
onsdag 13 februari 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
View Maria Agrell's profile
12 kommentarer:
tycker du har helt rätt, det viktigaste är att själv väga av var man vill sätta gränsen och försöka göra det efter bästa förmåga. jag ser ingen som helst skillnad föresten mellan någon som väljer att "vika ut sig" på en blogg eller i en bok, möjligvis når boken en mer bred publik, men skulle det vara mer fördelaktigt ur denna synvinkeln..?! tycker du gör rätt i att fortsätta med din blogg och vad gäller fotona håller jag fullsändigt med dig. det är fina famljebilder du sätter ut och jag tror inte det gör någon skada. kram.
"Som den icke-kändis jag är känns det inte alls konstigt att ge mina barn plats i cyberspace, så att alla släktingar kan följa deras utveckling när vi nu bor utomlands, men det är kanske fel."
Jag är själv mitt emellan, ska man publicera eller inte...men så att alla släktingar kan följa..det tycker inte jag håller för det går att lösa ändå.....utan att lägga ut bilder till allmän beskådning.
Men som sagt, det är svårt, sen skrivandet, man skriver som man vill och det är så det ska vara, om man ville vara litterär skulle man väl ha börjat på en bok eller?
La Linda: Tack.
Anette: Bra synpunkt. Jag har därför uppdaterat inlägget för att förtydliga vad jag menar.
Det är klart att du ska blogga och lägga in foton. Det är ju därför jag är här inne. Bra sätt att hålla "direktkontakt". Och språket är ditt eget. Det är ju ingen svenskuppsats!!! Utan en personlig text. (det här är min stil:))
Jag kan skriva under hela detta inlägg. Håller med dig till 100% på var punkt (inte var dag!), bra skrivet, bra rättfärdigat och bra förklarat. Bra bra bra.
Det är nästan så att jag ska kopiera hela skiten och lägga det på min blogg : )
Nästa gång jag får kritik skall jag ha ett färsdigt kort med adressen till detta inlägget så kan de klara ut resten själva. Snyggt jobbat.
Tack Bibi.
Javisst Viktoria; Cut and paste - och ange gärna källan.
Hâller med dig, vi skriver om vad vi vill och hur vi vill.
Ang. fotona snos det en väldig massa kort pâ barn pâ nätet. Du vet aldrig var de kan dyka upp. Ansiktsbilder klipps ut och används i andra sammanhang. Inte bara i pedofilsyfte, utan av folk som hittar pâ historier och använder korten som bilder pâ SINA pâstâdda barn.
Sen finns det ju sâ mycket barnbilder pâ nätet att risken är ganska liten att de ska ta just dina. Men den finns där trots allt.
Jag håller med om att det är upp till var o en OM man vill blogga, OM VAD man vill blogga. Vi som bloggar förstår ju varann av detta "behov", även om våra behov av att blogga/skriva är helt olika. vi skriver alla om olika saker för att VI VILL skriva om just det. dem som bloggar de förstår kanske eller kanske inte, men då får de väl inte göra det då.
Keep going, Maria!
(P.S Hur är det med Ted? Hoppas verkligen han mår bättre snart) Kram till honom idag på hjärtans dag. :)
jag har fått liknande kommentarer. och jag brukar låta det rinna av mig.
för mig började allt med en tanke att hålla alla man kände i sverige uppdaterade, så man slapp dra samma historia om och om igen till alla. sen tog själva skrivandet över.
jag tror förörvigt att speciellt utlandsvenskar har mycket att ge som kan berika, och jag följer en hel del sådana bloggar.
ja, lite bakvänt såhär, att ta presentationen sist, men jag hittade dig genom travelstartbloggen. snart kommer vi att vara bloggkolleger på den sidan. jag sitter i italien sedan 6år.
Jag tycker din blogg är väldigt bra. Den känns personlig men absolut inte för initim. Dessutom tycker jag mycket om ditt språk och sätt att skriva.
Helena
Anna: jag är inte så rädd för det, men det är klart man ska vara medveten om riskerna.
Malin: tyvärr är Ted ännu inte frisk.
Sophie: roligt att vi ska bli kollegor :)
Helena: Tack! Jag blir så glad för dina snälla ord!
Jag tycker det är upp till var och en att lämna ut precis så mycket de vill - precis som det är upp till var och en att läsa så mycket de vill. Har aldrig förstått folk som klagar på andras bloggar.
Själv tycker jag det är svårt att hitta gränsen över hur mycket jag vill lämna ut. Vill egentligen mest uppdatera folk hemma, och har inget behov att ha massor av läsare. Samtidigt vet jag att det så lätt går fel på nätet och saker används på ett sätt som inte var tänkt, så därför kör jag på min halvanonyma variant.
Fortsätt med din blogg, den är toppen!
Skicka en kommentar