Konsten "att ligga lågt" kanske jag inte riktigt bemästrar.

Hade en brittisk socitetsdam intill mig vid en affärsmiddag nyligen.

Karriärmässigt vore det inte dumt om denna dam skulle gilla mig, men jag lyckades inte hålla mig från att vara oförskämd. Kan man skylla bristen på diplomati på min rättfärdiga norrländska bakgrund eller var det möjligtvis champagnen?

Damen i fråga talade i alla fall länge och väl om vikten av elegans. Glamourös var fel. Elegant var rätt. Hon nämnde sina olika favoritmärkeskläder som Hermés, Prada och Chanel m.fl. Det ena fiinare än det andra. She just loved shopping och när hon vände sig till mig och frågade vad jag gillade, så svarade jag något i stil med:

Jag tycker faktiskt hela shoppinghysterin är vulgär och att det vore bättre om världens kvinnor tänkte på viktigare saker än hur de skulle bli så vackra som möjligt.

Dessutom hävde jag ur mig att jag föraktar konsumtion som hobby och att människor istället borde fundera mer på hur vi det vi handlar påverkar vår planet.

Är det detta som kallas dum-ärlig?