Bon dia a tothom

Roligt att det blivit en sådan livlig bloggdiskussion bland oss svenska invandrare om integration. Läser flera intressanta infallsvinklar och jag tycker att de flesta av er har rätt utifrån era perspektiv.

I mitt fall gör jag så gott jag kan. Jag kämpar verkligen och försöker lära mig spanska, eftersom jag till en början trodde att Barcelona var en del av Spanien. Om vi väljer att bosätta oss här för alltid, kommer jag också att lära mig katalanska.

Det är ju inte så att jag är här på en lång semester, som när man är 18 år och partar loss ett år som utbytesstudent. Jag har bott i Barcelona i tre år, hunnit vara gravid, fött barn, satt mina barn i dagis respektive skola, startat bolag och i samtliga myndighetskontakter (folkbokföringen, landstinget, försäkringskassan, vårdcentralen, skattemyndigheten, skolan, kommunen) sker oftast all skriftlig kommunikation på katalanska.

Jag kan inte skriva eller prata katalanska, men förstår redan idag en hel del eftersom jag möter språket i vardagen. Under två år gick ju min son på en katalansk skola, vilket innebar att alla skolpapper och föräldrarmöten var på katalanska. Min sons fotbollsskola använde alltid katalanska. TV-bolaget där jag gör nyhetsprogram skriver till mig på katalanska. När jag som nyinflyttad tog privatlektioner i padel pratade min tränare katalanska med mig, även om jag bad honom tala spanska så att jag skulle förstå någorlunda vad han menade.

Dessutom är de flesta frukostseminarium och företagsträffar där jag byggt upp mitt affärsmässiga lokala nätverk på katalanska. Oftast förstår jag budskapet i föreläsningarna. Själv talar jag alltid engelska i jobbsammanhang och i dialog med (potentiella) uppdragsgivare. Spanska använder jag i privata relationer eller när jag har rollen som kund (banken, revisorn, skolan, dagis, frisören, doktorn, affären etc).

Min vardag skulle naturligtvis underlättas om jag kunde katalanska. Jag har ju ingen make som kan översätta eller hjälpa mig i kontakten med myndigheter heller, vilket man har som fru till en katalan.

Om någon vänlig själ uppfann ett ofarligt minneschip som enkelt opereras in och som gjorde att jag kunde börja tala flytande katalanska skulle jag tacka ja. Men för mig som har fyra olika jobbprojekt i luften, två barn att ta hand om, en man som arbetar mycket samtidigt som jag vill ha ett roligt socialt liv, hinna njuta av Barcelona och försöker hålla kroppen i trim, finns det helt enkelt inte tid att studera ytterligare ett språk.

Det finns människor som gillar att plugga språk. Vissa har t.o.m. språk som yrke; forskare, översättare, tolk etc. Jag är inte en av dem.

Kan jag ändå få ha rätt att tycka att det är lite besvärligt att det finns denna politiska laddning i valet av språk här i Katalonien? För mig handlar det om att hitta enklaste vägen till kommunikation mellan människor. Inget annat.