Oro versus här och nu.

Jag har en dum ovana. Jag oroar mig. Istället för att bara gilla läget här och nu så oroar jag mig för det värsta. Som nu.

Lillebror Ted mår äntligen bättre. Jag oroar mig för att han ska få ärr i hela ansiktet istället för att glädjas åt att han börjat äta igen och återfå sin forna kroppsvikt.

Storebror Max har fått hög feber och en blåsa på tungan. Jag oroar mig för att han ska bli lika sjuk som Ted har varit, istället för att bara konstatera att han är lite sjuk och inte verkar ha särskilt ont.

Jag äter antibiotika för mitt svullna finger och jag oroar mig för att det inte ska hjälpa och jag ska bli tvungen och sprätta upp fingret och hälla ut allt äckligt eller om det inte blir bättre, så är jag tvungen att amputera. Jag oroar mig också för att fingret ska göra lika ont i natt som det gjorde igår natt när jag skrek och hoppade runt av smärta.

Och så mår jag illa av antibiotikan också. Det hatar jag. Dessutom borde jag äta yogurt så jag inte får svamp av antibiotikan, men det tycker jag inte om, så då oroar jag mig för att jag ska få svamp också istället för att tänka att fingret gör lite ont och det går nog snart över. Och så undrar jag om jag överdoserar värktabletterna och kommer att få blödningar i hela magen och dö för att jag inte klarar smärta.

Sa jag att jag har en ögoninfektion också? Och blåsa på läppen. Ja, ni fattar ju. Det finns hur mycket som helst att oroa sig för. Det känns som att jag börjar tycka synd om mig själv och det skäms jag för.

Istället borde jag fokusera på det positiva för det ska tydligen göra susen för hälsan och tänka på att maken gjorde en underbar gryta till middag, storebror sover sött, värktabletterna hjälper mig och lillebror skrattar och spelar kula på golvet med min kära man.